Det är din röst som ska höras

Nu är det dags för en riktig recension av Maria Svelands bok Hatet – en bok om antifeminism. Jag tycker mig vara ganska så väl bevandrad på just det området. Som feministisk skribent har jag ju så klart kommit i kontakt med alla möjliga versioner av folk som inte håller med mig – från hotfulla anonyma människor till dem som sitter i SVT Debatt och tycker. Ändå blev jag faktiskt helt knockad av den här boken.

Det Sveland gör är att på ett väldigt strukturerat sätt gå igenom några feministiska/antifeministiska  nyckelhändelser från de senaste åtta åren. Det handlar om exempelvis Män är djur-citatet, uppstarten av Feministiskt Initiativ, jämställdistbloggarna och Utöya. Jag börjar läsa intresserat, näsan roat. Det känns bra att ge minnet en uppfräschning av vem som egentligen sa vad och vad som sen hände. Men efter ungefär hundra sidor händer något. Jag är inte det minsta road längre. För jag går igenom precis samma metamorfos som Sveland själv förklarar att hon gjorde när hon skrev boken. Det går upp för mig hur allt hänger ihop. På det viset är bokens undertitel nästan lite missvisande. För det här är inte bara en bok om antifeminism. Det är en bok om hur en högerextrem våg sveper över hela Europa, och hur vi som lever mitt i den skrotar omkring och pysslar med vårt och utan att märka det gör den till en självklar del av vår vardag. Som ett exempel tar Sveland partiledardebatten i höstas där politikerna fick frågan Hur mycket invandring tål Sverige? när frågan precis lika gärna hade kunnat lyda Hur mycket rasism tål Sverige? Något har hänt med problemformuleringarna och de flesta av oss har knappt ens märkt det.

Ett tag känner jag mest för att trilla ihop i en hög. Jag blir precis som Sveland så jävla förbannad på de här människorna. Jag tror att vi alla som har kommit i kontakt med den här åsiktsvärlden har någon käpphäst vi irriterar oss extra mycket på. En av Svelands störgrejer är ordet manshat, som så ofta kastas efter feminister, när det i själva verket har hatats extremt lite i feminismens namn. Det enda vi gör är ju att peka ut det kvinnohat som genomsyrar hela samhället, men som är så självklart att vi oftast inte ens tänker på det.

Själv har jag allra svårast för idén om en statsfeminism. Det är den som gör det så omöjligt att resonera. Eftersom antifeministerna anser att staten, näringslivet, media och den akademiska världen är del av samma konspiration för att förtrycka (eventuellt utrota) männen, kan de ju bekvämt ignorera all fakta man försöker ställa emot deras resonemang. Något som däremot i deras värld är pålitligt är det som skrivs utan källa på diverse anonyma bloggar, där man kan “våga säga som det är”. Det fullkomligt ologiska i detta gör mig helt matt, och som sagt, halvvägs in i boken kan jag inte tänka på något annat och känner mest för att slänga skiten i väggen.

Men det gör jag så klart inte. Och sen går ilskan över, eller i alla fall börjar den ta någon slags form. För faktum är att även om många, alltför många, röstar på Sverigedemokraterna, är det mer än 90% som inte gör det. Det är en förkrossande majoritet. Och samma fördelning gäller andra frågor för öppenhet. Det allra allra flesta, nästan 100%, mer än 9 av 10, skriver inte under på extremhögerns tankekomplex. Sveland har inte skrivit den här boken för att övertyga Jimmie Åkesson, Pelle Billing eller den anonyme person som kallar sig Breiviks Fanclub om att de har fel. Hon har skrivit den för alla oss andra som vet att de har fel, men som kanske inte alltid hinner/orkar/kommer ihåg att säga det.

Så snälla. Läs den här boken. Framför allt du som är för öppenhet och lika rättigheter, men inte känner dig så insatt i feministiska och antirasistiska frågor. För det är du som är majoriteten. Det är din röst som ska höras, inte deras.

  • A

    Feminismen är ju stendöd.

    YouGov januari 2013:

    SD = 12,5 %

    Fi = inte mätbart

  • Liv

    Breivik och Pelle Billing i samma mening. Är det fullt ut medvetet retoriskt eller kanske bara lite olyckligt formulerat?

  • Hanna

    Maria Sveland är fantastisk. Tänker absolut ta och läsa hennes bok även om jag misstänker att jag, precis som du skriver, kommer bli riktigt arg

  • Liev

    Och vad betyder det? Att SD har “vunnit”? Jag är feminist och har för den sakens skull aldrig röstat på Fi (även om jag troligen skulle göra det om Schyman kommer tillbaka, vilket hon har flaggat för). För övrigt tror jag att det är livsfarligt att avfärda de tio procent som röstar på SD som “extremhöger”.

    • Liev

      Min kommentar var ett svar på A’s inlägg.

    • A

      Det betyder att feminismen inte är livskraftig eftersom dess idéer ignoreras av de allra flesta när det väl gäller.

  • Colette

    Hej Nina,

    Kan du ringa mig snarast ang intervju?

    Kristina Knight tipsade om dig.

    Mvh

    Colette

    0706554560

  • Zeb

    Reagerar som Liv här ovan. Varför drar du in Pelle Billing och Brevik i samma mening? Extremt oseriöst. Jo, jag vet att Sveland gillar att göra guilt-by-association (inte minst i den famösa DN-artikeln där alla som inte höll med henne var som Breivik typ). Men jag trodde du hade en seriösare inställning till ämnet än hon. Tror knappast att 90% av folket står på Svelands sida i en debatt mot exempelvis Billing. Tror du verkligen det?

    • Nina Åkestam

      De är exempel på människor som jag inte tror är målgrupp för boken. Och jag pratar inte om Breivik utan om personen som skickade hatbrev till Sveland med den signaturen, så den associationen är högst frivillig från hans sida. Jag säger inte att de är samma person utan tre exempel (en SD-politiker, en jämställdist och en anonym näthatare) på personer som av olika anledningar inte håller med Sveland.

    • Liv

      Du måste väl ändå förstå att du smutsar ner Billing oerhört med den sortens associatonsteknik.

      För den som inte kommer ihåg: Breivik mördade barn och njöt av det. Pelle Billing kämpar för jämställdhet i samhället utan att kalla sig feminist. Det är en viss skillnad.

      • Nina Åkestam

        Varken jag eller någon annan har påstått att det inte är någon skillnad mellan Breivik och Billing. Och igen, jag skriver inte om Breivik här.

    • Zeb

      Du verkar ju tycka att de tre (inklusive jämställdisten Billing) hör ihop på något sätt eftersom du i nästa steg klumpar ihop dom tillsammans i motsatsposition till den tänkta majoriteten “alla oss”. Tycker det är ett osakligt sätt att argumentera.

      • Nina Åkestam

        Ja, som jag precis sa, de hör ihop i att de inte är målgrupp för boken. De är också alla namn som nämns i Svelands bok, och hon menar att deras idékomplex hänger ihop (dock inte att de är samma person).

    • Zeb

      Du hyllade ju en bok skriven av någon som anser att Billing, Åkesson och en Breivik-älskande näthotare bör klumpas ihop och rekommenderade att folk ska läsa den. Och sen ställde du den tänkta majoriteten “alla oss” mot dessa tre och dess tänkta “gemensamma” åsiktsfränder. Nu låter det som om du inte vill kännas vid det du själv skrivit. Tycker du att de tre hör samman eller inte?

      • Nina Åkestam

        Nej, för nu tredje gången: de ska inte klumpas ihop så som är de är precis likadana. De hör samman i det är jag, Sveland och väldigt många andra inte håller med dem. Ingen av dem företräder majoriteten, och det ville jag påminna om. Förstår inte vad som är så svårt att förstå i det? En analogi för säkerhets skull: jag tycker inte om gorgonzola, filmjölk och vodkashots. Det betyder inte att det är samma sak, men jag kan rada upp dem tillsammans som saker jag inte gillar. Känns det begripligt nu?

    • Zeb

      Jag skulle gissa rent spontant att Billings syn på jämställdhet som en “two-way-street” delas av fler personer ute i samhället än Svelands enögda syn. Om det är en “majoritet” eller inte vet jag inte.

      Alla verkar inte dela din entusiasm över boken.

      Läs recensionen av feministen Nina Lekander i Expressen.

      Intressant beskrivning som också sätter in Sveland och hennes bok i ett större perspektiv.

      http://www.expressen.se/kultur/a-ena-sidan/

    • Linus

      Nina Åkestam: “Det betyder inte att det är samma sak, men jag kan rada upp dem tillsammans som saker jag inte gillar. Känns det begripligt nu?”

      Kom igen nu! Nog bör man differentiera också bland sina meningsmotståndare – folks åsikter ligger någonstans på ett kontinuerligt spektrum. Annars blir man som George W. Bush och hans “you’re either with us or against”-filosofi.

    • Linus

      Hitler, Stalin, Pol Pot, Jimmie Åkesson och Anders Borg. Jag listar dem blott för att jag ogillar allihop. De tre första för att de begått folkmord, Åkesson för att han företräder ett rasistiskt parti, och Borg för att han lagt skattenivån en halv procentenhet för lågt.

  • Zeb

    Och dessutom. Att vara kritisk till feminismen eller extremt skeptisk till hur svensk opionionsjournalistik bedrivs är knappast liktydigt med att vara sverigedemokrat. Är långt ifrån någon sd-anhängare men ogillar starkt feministiska opionionsbildares krav på att deras världsbild ska tas som “sanning” och att de som förhåller sig mer skeptiska ska betraktas som paria. Upplever att Sveland har den inställningen och uppenbarligen verkar du dela den. Tror inte på ensidiga perspektiv.

  • Emma Ulla

    Tack för tipset. Jag känner mig träffad och ska läsa den. Jättebra att du kommer med sånna här konkreta tips. Jag har förtroende för dina tips och ibland behövs lite just konkret vägledning.

  • Helena

    Har du läst en annan recension av boken, också från vänsterfeministhåll? Den drar helt andra slutsatser än du gör.

    http://www.flamman.se/sveland-kraver-rattning-i-ledet

  • Kakan

    Jag har beställt den! Kul att du gillade den, ser fram emot att läsa den, även om kasta-boken-i-väggen-känslan riskerar att infinna sig…Allt gott till dig Nina, gillar dina texter skarpt!

  • LInus

    Från recensionen: “En av Svelands störgrejer är ordet manshat, som så ofta kastas efter feminister, när det i själva verket har hatats extremt lite i feminismens namn. Det enda vi gör är ju att peka ut det kvinnohat som genomsyrar hela samhället, men som är så självklart att vi oftast inte ens tänker på det.”

    Här tycker jag att man får ligga som man bäddar. Många negativa reaktioner på feminismen tar formen att man så gott man kan försöker anamma feministers metoder, men med feministers diskurs snarare än ett patriarkat som måltavla. Ordet “hat” används väldigt lättvindigt i feministisk diskurs, ofta för att beskriva hur något upplevs av människor som menar sig vara offer strukturellt förtryck och helt oberoende av vilka tankar och känslor som förekommer i förtryckarnas huvuden. Det är helt legitimt att fokusera på förtrycktas perspektiv, men det hade lett till färre missförstånd om något annat ord använts. Just ordet “hat” är normalt en psykologisk term som beskriver enskilda individers känslor, inte hur strukturellt förtryck upplevs. Ej heller är det något som i normal mening kan sägas genomsyra samhället.

    De flesta som läser om “kvinnohat” känner inte igen sig, eftersom de inte alls hatar kvinnor. Däremot kan det tänkas att de är en del i något strukturellt problem. Eventuellt är “kvinnohatare” bokstavligt talat en korrekt psykologisk beskrivning av de som skriver de värsta e-mailen till kvinnliga journalister med hög profil, men inte ens detta är säkert (hatet är kanske mycket mer specifikt än ett hat mot kvinnor i största allmänhet). Så vad händer när massor av människor missförstår feministers lättvindiga tal om “hat” och känner sig helt felaktigt utpekade? Irritation, kanske upplever en del det som att förekommer “manshat”, kanske tycker en del att feminister kommer undan med att vitt och brett karaktärisera folk som “hatare” och gärna vill pröva samma retoriska strategi för sina egna syften.

    Slutligen, hur reagerar Sveland (och du) på karaktäriseringen “manshat”? Tolkar du “hat” här som en psykologisk term (enskilda individer hatar män, bokstavligt talat) eller som en beskrivning av hur många upplever den feministiska diskursen? Här förekommer en del dubbla måttstockar.