Den mörka sidan del 4: Vardagsångest

Vad gör man när allt känns mörkt och hemskt och man inte orkar ta sig upp ur sängen? frågade en läsare. Ja. Den känslan känns ju alltför väl igen, inte minst när man bor i mörker- och ångestlandet Sverige. Om man som jag är 28 år har man väl känt den ett par tusen gånger och därmed fått lite övning i att hantera den. För hittills har jag ju alltid tagit mig upp ur sängen, utom några gånger när jag har varit matförgiftad men jag tror knappast att det var det läsaren ifråga menade.

Det första steget är naturligtvis att ta reda på om man liksom är sjuk på riktigt. Men om vi utgår ifrån att man inte är det, och att vi alltså pratar om vardagsångest, har man som jag ser det två alternativ.

Det första använder man bäst vid tillfällig ångest. Man bara köper läget. Livet är inte kul jämt, ska gudarna veta. Även om man har världens bästa jobb och vänner och familj och en semester inbokad och mat i kylen kan allt ibland kännas så jävla värdelöst. Det gör inget. Man kommer inte att dö av en dålig dag eller vecka. Det är bara att ducka och göra det som måste göras och påminna sig om att man har känt så här förut och det går över. Jag hade förut en fenomenal förmåga att få ångest över ångesten, så att säga, och det var ju jättedumt. Det är okej att ha ångest, man behöver inte fundera så mycket på det ärligt talat. Nu för tiden försöker jag inte ens lindra den. Jag skiter i den och fortsätter som vanligt.

Det andra använder man bäst om den där ångesten återkommer väldigt ofta och inte kan direkt associeras med mörker/sömnbrist/stress/kemi eller andra yttre faktorer. Då brukar den nämligen bero på att man har någon, eller flera, saker i sitt liv som inte riktigt funkar. Man kanske inte vet vad exakt, men något skaver.

Jag skulle tro att det vanligaste orsaken till det för oss västerlänningar är att man saknar mening. Man bara GÖR grejer, men fattar inte varför. Då måste man skaffa sig lite perspektiv. Ett trick är att fundera på vad man gör man man skjuter upp det man borde göra. Det är antagligen det man borde ägna sig åt mer (i mitt fall: skrivande). Ett annat trick är att tänka på vad man, om man låg på dödsbädden, skulle önska att man hade gjort mer (hint: ingen säger jag önskar att jag hade jobbat mer). Om man har äldre släktingar i livet kan man ju fråga dom vad dom tycker.

Mitt eget favoritknep är dock att ta papper och penna och börja fantisera om mig själv som riktigt gammal tant. Jag skriver ner hur jag ser ut, vad jag gör, vem jag är, vad jag har gjort med mitt liv. Sen läser jag igenom det jag har skrivit och går igenom mitt liv, bit för bit, och reder ut vad jag gör just nu. Tar det mig närmare den där gamla tanten, eller längre ifrån? Det är faktiskt ganska läskigt hur många beslut, stora och små, som blir helt självklara av den övningen.

Och kanske viktigast av allt: lycka är inte ett normaltillstånd. Inte för någon, vad folk än säger. Den kommer ibland i pyttesmå doser och då får man vara glad över det. Men resten är helt okej. Man klarar sig, och förhoppningsvis kan man göra något vettigt på vägen.

  • http://hannasvirrvarr.blogspot.com

    Ja, tack för den odramatiska sanningen! :)

  • Matilde

    Alltså du är för jävla klok. Tack för det.

  • Matilde

    Jag har en liten fråga som har att göra med min ångest över tristessen och vad jag vill göra som jag tror kan lindra den. Jag har alltid drömt om att få bo i USA. New York, San Fransisco, Los angeles… Främst kanske just San Fransisco. Men egentligen har nog platsen ingen betydelse i denna fråga då jag undrar hur man tar sig till USA som du gjorde? Hur man fixar lägenhet och arbete? Nu är jag inte färdigutbildad någonting utan kan tänka mig mycket enkla jobb. Har du några tips på hur man kan gå tillväga? Om man nu saknar kontakter och det enda man har är en jävla vilja. Är inte så intresserad av Au Pair-jobb, finns det något annat att få? Kan man försöka skaffa sig praktik? USA är ju lite speciellt med alla dessa visum och dylikt. Tacksam för svar. Och tacksam för en fantastisk blogg!

    • Nina Åkestam

      Oj väldigt stor fråga. Har skrivit om det mycket tidigare, så tips är att söka bakåt i bloggen och även på min gamla blogg på Djungeltrumman. Men okvalificerade jobb är generellt svårt i USA med tanke på visum. Så då är det Aupair eller plugg som gäller, vad jag vet. Eller spara pengar och vara där utan att jobba i tre månader, så länge räcker ett turistvisum.

  • A

    Älskar de här inläggen. Så kloka och mitt i prick. Tack för att du använder din talang såhär.

  • Sara

    Tack, Nina.

  • Petnoga

    Här är en lista på saker folk ångrar på sin dödsbädd:

    http://petnoga.blogspot.se/2012/02/top-five-regrets-of-dying.html

  • kjell hedblom

    Vad anser du om krisen i Mellanöstern? Vilken lösning bör parterna välja?

    • Nina Åkestam

      Jag förstår att det här är en sarkastisk fråga, men fattar inte poängen? Får man inte skriva om svåra saker för att det finns ännu svårare saker att skriva om? Otroligt ogeneröst sätt att se på saker och ting. Och fyi har jag skrivit ganska mycket om Mellanöstern (mest uifrån feministiskt perspektiv) tidigare, bara att söka bakåt i arkivet om du är intresserad.

    • Tobbe

      Jag vet vad jag inte vill bli när jag blir gammal: en sur gubbe som tror sig stå över vardagsångesten!

      Tack Nina för en mycket bra spalt!

  • Rakel

    Du är så jävla BRA. Tack för dina ord. Tack för att du beskriver det som jag själv (ännu) inte kan skriva. Tack för din blogg.

  • Ebba

    Men om man inte vill bli gammal tant. Om man bara vill dö?

    • Nina Åkestam

      Då har man inte vardagsångest, utan något annat. Prata med en läkare på en gång!

  • Fridah

    Nina, bli min terapeut!

  • Anna

    Så fantastiskt bra och träffsäkert. Det sista stycket landade fint i magen.

  • j

    nina du är bra. scrollar bakåt och bakåt i bloggen. orkar inte din intelligens och pepp. vill gråta för varenda ord jag hittar mig själv i, men jag blir så stärkt av din styrka att jag inte kan med att göra det.

    jag går själv i kbt, sen ett år tillbaka och reser mig sakta i mig själv igen. och jag fascineras över styrkan som får mig att orka. att orka resa mig ur en bästa väns död, ätstörningar och depression och fortsätta. att det liksom tillslut känns naturligt och inte som ett matematikprov att sätta den ena foten framför den andra.

    jag vill bara säga “hej jag läser vad du skriver och jag är väldigt tacksam för att du kämpar och inspirerar”.

    ditt favoritknep vad också EXAKT vad jag behövde nu. jag har haft sån ångest de senaste veckorna och inte vetat hur jag ska ta itu med den. så tack!