Den mörka sidan del 3: Att ta sig ur det eller Det här med KBT

Första gången jag träffade Charlotte var ungefär två veckor efter att jag hade tagit det där andetaget jag skrev om förra veckan och sagt till mina kollegor att jag inte orkade mer. Jag hade börjar ta mina anti-depressiva mediciner och sömntabletterna gjorde att jag för första gången på månader sov nästan hela natten. Och nu gick jag alltså genom Vasaparken en tisdagsmorgon för att träffa min nya terapeut.

Det här var inte min första krasch och inte min första terapi. Såhär i efterhand kan man ju undra varför jag inte var mer kritisk. Om jag nu hade gått i terapi från och till i 10 år, varför blev jag inte bättre? Varför blev det okej ett litet tag, men efter ett år eller så satt jag där i soffan igen och berättade samma sak? Men så tänkte jag inte, kanske för att jag inte hade något att jämföra med. Så när jag kom in i Charlottes rum hade jag ungefär samma förväntningar. Hon skulle hjälpa mig ur det värsta, men vi skulle inte FIXA nåt. Jag var ju helt enkelt en sån person. En labil typ. En vartannat-år-människa.

Charlotte var KBT-terapeut, så mycket visste jag. Och jag kom ihåg nåt om KBT från psykologikursen i gymnasiet, att det handlade om tankar och känslor och scheman, men det var väl typ det. Jo, min kompis Stefan hade yrat en del om anknytningsteori något år tidigare.

Charlotte och jag pratade lite om mig och min situation. Jag berättade om mig själv och mitt jobb och min familj och hon gav mig ett formulär att fylla i hemma, av typen kryssfrågor. Nästa gång gav jag henne formuläret. Hon tittade på det i några minuter, tittade på mig, och sen började det. 10 veckor senare hade hon och formuläret förändrat hela mitt liv och sedan dess har jag inte satt min fot på en psykologmottagning. Det är snart tre år sen. Det är rekord för mig.

KBT (kognitiv beteendeterapi) och ACT (acceptance and  commitment therapy) som jag av en slump stötte på där hos Charlotte handlar om att lära sig känna igen sina egna tanke- och beteendemönster. Man säger inte om de är bra eller dåliga, utan fokuserar på om de hjälper en att nå dit man vill med sitt liv. Gör de inte det så försöker man inte göra sig av med dem. Man övar istället på tekniker för att låta dem vara och inte ta överhanden, som en radio som står på i bakgrunden. Man läser en massa böcker, gör en massa övningar och blir helt slut. Men det funkar.

Det bästa med min behandling var inte att den fick mig att sluta gråta, börja kunna prata sammanhängande och packa mina väskor och flytta över Atlanten. Det var att den gav mig redskap att inte bara lösa de problem jag stod inför då, utan alla andra jag har haft sedan dess också. Grundinsikten är helt enkelt att livet är toppen ibland och botten ibland, och det är inte hela världen. Man lär sig att göra skillnad på vad som faktiskt är farligt och vad man har fått för sig är farligt, och i alla fall för mig var det ett otroligt uppvaknande.

De senaste åren har jag använt KBT-tekniker när jag är nervös inför föreläsningar, när jag tvekade kring om jag skulle flytta hem från New York, när jag väljer om jag ska ta uppdrag eller inte, när jag har blivit dumpad och typ för allt annat också. Boken Lyckofällan har varit min snuttefilt, men den behöver jag mer och mer sällan. Jag har verkligen inte varit glad hela tiden. Men det har inte blivit katastrof. Kroppen och psyket har hållt ihop och just nu tror jag faktiskt att de kommer att fortsätta göra det. Och faktum är att just nu är jag för första gången riktigt jäkla nöjd med livet, på alla plan.

Så, oavsett vilka demoner du tampas med, skulle jag verkligen tipsa om att prova det här. Om inte annat kan det ju knappast bli värre.

(när jag skriver om svåra saker är det alltid några som skriver att jag inte borde uttala mig om sånt jag inte kan och att det är olika för alla och att de hade en helt annat upplevelse. Det är naturligtvis sant, men jag har så höga tankar om mina läsare att jag tror att de förstår att det här inte är en psykologisk mottagning, utan en helt vanlig person som delar med sig av sina egna erfarenheter. Och med tanke på hur hysch-hysch sånt här kan vara tror jag att det är viktigt, även om inte just mina tankar och tips gäller för alla.) 

 

  • Sara

    Tack, Nina! Du är verkligen inspirerande.

  • Lisa

    Tack för bra artikel! Liten korrigering: Acceptance and Commitment Therapy.

    • Nina Åkestam

      Givetvis. Tack!

  • anna

    Men hur hittar man en terapeut? Och vem betalar?

    • Nina Åkestam

      Jag fick min genom jobbet, som också betalade. Andra gånger har jag gått på rekommendationer och betalat själv. Man kan också få det genom vanliga sjukvården men det kan vara knepigt har jag förstått. Vilket är förbannat synd.

  • Nora

    Älskar dina alltid kloka och insiktsfulla inlägg. Och jag uppskattar verkligen att du, trots att du är en akademiker i detta forum skriver spå ett enkelt och lättsamt sätt.

    /Akademiker-Nora

  • Stina

    Bra att du delar med dig av detta!

    Jag kan tipsa om att det kan finnas psykologmottagningar drivna av universitet om man bor i en stad med psykologutbildning. Där kan man få terapi av studenter som går senare delen av programmet, till en spottstyver av vad det kostar annars. Jag tror jag betalade typ 40 kr per tillfälle, men det blir lite dyrare efter att man fyllt 25. Samtalen filmas och studenterna får sen titta på inspelningarna tillsammans med lärare som handleder dem. Sjukt bra och värt!

  • A

    Svar till Anna som frågade hur man får en terapeut och vem som betalar. Om du går till en vårdcentral och berättar att du mår dåligt, så har du numera väldigt stor chans att få remiss till KBT. I alla fall om du bor i Stockholm (den enda stad jag har koll på i ämnet). Vårdcentralerna har avtal med KBT-terapeuter sen flera (många?) år. Vid t.ex. depression har man rätt till 10 (eller om det var 20) besök hos en sådan terapeut (jag fick det själv när jag var utbränd). Så tveka inte att berätta för en helt vanlig doktor om du känner dig ledsen. Det viktiga är att verkligen säga att man har problem. Sömnbrist, nedstämdhet, stressymtom med mera kan ge dig remiss till KBT.

    • A

      Glömde säga: det kostar bara 70 kr per gång att gå i KBT via Landstinget. En mycket bra samhällsekonomisk investering från statens sida, tror jag.

  • Christian

    Hej Nina!

    Stort tack för riktigt roligt gemensamt arbete och ENORMT tack för en väldigt fin text om något som alldeles för ofta blir “hysch-hyschigt”, fast det nästan är lika vanligt som förkylning.

    Ofta är det svårt att få bra hjälp, men här kommer lite tips: Har du ett jobb? Kolla om du omfattas av en sjuförsäkring, många gånger innefattar de psykolog/psykoterapeutkontakt, se efter om det finns någon företagshälsovård ansluten till din verksamhet som erbjuder KBT, sök dig till universitetens psykoterapimottagningar där får du superbra hjälp av personer med handledning till ett ruggigt lågt pris, fråga på din vårdcentral ibland har de kortare kontaktmöjligheter (5-7 gånger).

    Det är tråkigt att inte skriva “sök psykiatrin”, men tyvärr brister det många gånger i de “klassiska vårdmiljöerna”. Bor du på en mindre ort är oddsen bättre för att få snabb kontakt, men på större orter är köerna långa och det kan vara svårt att få träffa någon.

  • Isa

    Tack för det här inlägget.

    Känner igen mig så himla mycket i det du skriver och det var så skönt att läsa det här, det var så vettigt och enkelt. Förstår att det nog inte varit det för sig men det var så ärligt och rakt, utan krusiduller eller romantiserande om någon form av “konstnärlig ångest” utan bara jag mår dåligt ibland, alla gör det och det finns hjälp som passar alla. Man är inte galen och inte alldeles konstig för att man mår så, man är helt normal. Det var så skönt att läsa det här, skrivet av en så vettig människa.

    Jag har träffat massa psykologer och läkare som aldrig greppat varför jag gör som jag gör och mår som jag mår och de har absolut inte fått grepp om hur de kan hjälpa mig. Tidigare i vekan så ringde jag och började min kbt i fredags. Den här tyngden lättar mer och mer.

    Ville bara säga tack och att jag tycker att du är så himla bra, vettig och inspirerande!

    Ha det bra!

    Isa

    • Nina Åkestam

      Tack och vad bra att det börjar ordna sig för dig! Och om inte KBTn funkar är det bara att leta vidare. Man får inte ge sig, även om allt känns svårt.

  • Stina

    Nina! Så himla bra skrivet. Alldeles för sent har jag hittat din fantastiska blogg, och just dessa inlägg om utbrändhet var otroligt bra och peppande. Tack!

  • Pia

    Hej, ramlade in på sidan eftersom jag befinner mig just där med påbörjad medicinering som jag nu vill trappa ner och avsluta. Känner mig avtrubbad och i princip mår lika dåligt när känslorna tar över. Ska prata med min läkare på måndag (vårdcentral) om möjlighet till KBT som verkar vara ett vettigare sätt att nå problemet istället för att döva det.

    • Nina Åkestam

      Låter klokt. Mediciner var jättebra för mig för att kunna ta till mig terapin, men tror inte att de hade räckt själva.

  • superwoman

    Jag känner så väl igen mig i att aldrig vilja säga nej för att allt är så kul! Är 23 år, har 2 jobb och jobbar totalt ca 17-35h per vecka. Studerar även heltid och har hitills fått högsta betyg i alla kurser. Är sekreterare i min BRF och engagerad i en nätverks förening och i en för bistånd och mänskliga rättigheter. Får ofta höra hur duktig jag är som klarar av allt och det har blivit lite av min identitet.

    Men börjar bli väldigt skör till och från. Vissa dagar flyter allt på såbra men vissa dagar gråter jag en svätt. Minnet börjar svika och har konstant ont i huvudet. Kom här om dagen på vid 13.00 att jag glömt att äta. Men jag är nog inte tillräckligt depprimerad för att få hjälp av sjukvården då jag klarar allt och har väldigt kul!! Samtidigt har jag inte råd att betala helt själv och vet inte hur jag ska tona ner för jag vill inte välja bort nått, kan inte välja bort nått…låter kanske jätte dumt att jag fortsätter när jag misstänker att det kanske blir för mycket tillslut men karusellen är i rullning och jag kan inte stanna den…

    Och vill verkligen inte behöva ge upp eller bli nått offer, visa att det blev förmycket då jag är…superwoman