Den mörka sidan del 1: Att inte kunna äta

Jag minns faktiskt inte när jag började sluta äta. Jag hittade en gammal skolbok från åttan för ett par år sedan. Från hemkunskapen fanns anteckningar om mitt mellanmål. Jag hade skrivit: 2 (minst) limpmackor med ost. Frukt. Oboy. Hahaha jag vet att man inte ska äta så borde ha varit knäckebröd haha. Då var allt således fortfarande normalt.

Så det måste ha börjat i nian. Det var sent 90-tal och det fanns inte en enda tidning som inte skrev om ätstörningar. Jag vet att jag gick runt och funderade på olika saker man kunde prova. Sprit. Knark. Sex. Cigaretter. Snatta. Anorexi. Nåt måste man ju välja om man ska vara tonåring. Så jag valde det sistnämnda. För ungefär så vill jag minnas att det började. Jag hatade inte mig själv. Jag kände mig inte tjock. Men nåt ska man rebella med och då verkade det här med självsvält vara det minst läskiga alternativet. Så jag provade lite. Det gick inte särskilt bra, jag spelade fortfarande basket nästan varje dag och var jättehungrig hela tiden. När jag började ettan på gymnasiet och var hos skolsystern var jag 181 centimeter lång och vägde 63 kilo. Jag minns det så otroligt tydligt för den siffran framstod som så bisarr de följande åren.

Först i efterhand när jag har läst på har jag förstått att jag var, och är, något av den perfekta individen för att få just ätstörningar. Högpresterande kvinna från högpresterande familj. Likadana vänner på superskolan i Stockholms innerstad. Perfektionistiskt lagd. Ganska så smal av naturen. Aldrig gjort någon tonårsrevolt. Uppväxt med en ständig flod av tjejtidningar och MTV i flickrummet. Alltid fått höra att jag var söt och duktig.

Det var alltså inte mitt fel. Det kunde egentligen inte ha gått på så många andra sätt när jag 16 år gammal började på Viktor Rydbergs Gymnasium där alla hade MVG i alla ämnen och var duktiga och trevliga och bra på det mesta och det enda som därmed fanns att tävla med var vikten. För det var precis så det var, och jag vet att det är så fortfarande i den skolan och andra som den. Vi började ettan som normalviktiga tonåringar. Mot mitten av tvåan fanns det nästan inget kvar av oss.

Det är väldigt olika vad som driver folk med ätstörningar. För vissa är det en bantning som går över styr. För andra handlar det om kontroll. För någon tredje om självbestraffning. För mig handlade det bara om tävling. I min dagbok står det: Jag ska vinna det här. Jag ska bli så smal att folk inte fattar hur man kan vara så smal. De ska inte kunna titta på mig utan att tänka det. 

Dagboken innehåller ingenting om mina vänner, vad jag gjorde på helgerna eller killar jag gillade. Det är två år av viktnoteringar och strategier. Jag hade bestämt mig för att det fanns två dagar om året jag fick äta: julafton och min födelsedag. På julafton 2001 låg jag dubbelvikt inne i badrummet större delen av kvällen och kräktes upp julmat.

Jag får ibland frågan hur jag tog mig ur det. Svaret är tyvärr: det gjorde jag inte. Ätstörningar är inte som andra sjukdomar. Att vara förkyld är bara dåligt. Alla, och man själv, vill att man ska bli frisk. Ätstörningar är mer som rökning. Man vet att det är dåligt, men man gillar det ändå. Andra gillar det också, kan tycka att man är cool och snygg. Och varenda gång man öppnar en tidning för man bekräftat att man är något bra på spåren. På samma sätt som nikotin för alltid förändrar hjärnans belöningssystem, tror jag också att den som någon gång har haft ett havererat förhållande till mat aldrig riktigt kommer att kunna säga 2 (minst) limpmackor med ost. Frukt. Oboy. Hahaha jag vet att man inte ska äta så borde ha varit knäckebröd haha. 

Däremot har jag lärt mig att hantera det. Jag har lärt mig att inte lyssna på rösten som säger att jag inte ska äta. Det har varit en jättejättelång process och den kommer, som sagt, nog aldrig att ta slut. Men idag har jag accepterat att jag är som jag är, jag kommer aldrig kunna se en maträtt utan att värdera den utifrån mina regler, men det är okej. Det är inte farligt med tankar och känslor. Det är bara om jag agerar som det blir problem.

Men. Du som är mitt inne i det här nu kan ju inte gå och vänta på det. Därför, några konkreta tips:

1. Släng ut alla jävla tidningar. Sluta titta på Hollywoodfilm. Stäng ner, stäng av. Be alla i din närhet att göra samma sak. Inklusive dina föräldrar om du fortfarande bor hemma. Det kommer aldrig att funka så länge man får ständig inspiration.

2. Det är inte ditt fel. Det kommer att ta år att fatta det här, men det är inte dig det är fel på. Det är systemet, samhället. Det har gjort det här med dig och du är inte ensam och du har all rätt i världen att vara otroligt arg på att dom fotografer, journalister, reklamare, castingansvariga, sexister och allmäna idioter som har förstört för dig såhär. Läs på om objektifiering och patriarkat och få kanske lite styrka att inte spela efter deras regler.

3. Prata inte med dina föräldrar. Alltså sorry, så kanske man inte ska säga, men min erfarenhet är att föräldrar oftast är lika förtvivlade som sina barn när barnen inte mår bra och sällan har så mycket rimligt att säga. Snarare blir dom ledsna och du blir ledsen och så kommer ni ingen vart.

4. Kontakta en KBT-terapeut. Kommer att skriva mer om det senare i veckan, men KBT räddar för tusan liv. Inga andra terapiformer har funkat för mig, men det här. Det är grejen. Kan säkert vara annorlunda för andra, men tycker verkligen att det är värt ett försök.

5. Prata inte med dina jämnåriga kompisar. Ni smittar bara varandra. Försök istället att få kontakt med äldre personer genom bloggar du läser, kanske någon släkting eller familjevän, eller en tjejjour. Framför allt behöver du professionell hjälp, men de här äldre människorna kan hjälpa dig med det.

Och till alla som inte är direkt drabbade:

Det här är ett gemensamt problem. Vi håller tillsammans på att ta sönder generationer av våra döttrar och småsystrar. De allra flesta kvinnor i min ålder som har varit med om ungefär det jag har. Vi pratar sällan om det, för det får oss att verka så himla svaga. Historieskrivningen säger ju att den som har ätstörningar på nåt vis har sig själv att skylla. Men det gör det inte mindre sant. Vi kanske inte kommer att kunna släppa det här helt. Men jag kommer fasen inte kunna leva med mig själv om inte mina eventuella döttrar i alla fall får en chans att få ett uppväxt där det finns större och farligare fiender än ostmackor.

  • Julia

    Något som jag tycker är väldigt skrämmande är att hela internet kryllar av så kallad “thinspiration” och det är väldigt svårt att lyckas undvika den. Varje dag ser jag bloggar som skrivs av ätstörda tjejer där de uppmuntrar och peppar varandra att äta mindre, på Instagram dokumenteras revben och mini-keso, Pinterest är översvämmat av romantiserade ryggrader som sticker ut och på Tumblr postas bilder på Kate Moss med de väl valda orden: “nothing taste as good as skinny feels”. Att se dessa bilder varje dag gör så klart intryck på mig även om jag inte vill det, frågan är bara hur man ska kunna undvika dem? Det är ju lättare att slänga en tidning än att sluta använda internet och sociala mediekanaler idag.

    • Nina Åkestam

      Ja. Jag har ju skrivit om thinspiration och pro-ana tidigare. Det är hemskt hemskt. Fast det går faktiskt att undvika på ungefär samma sätt som tidningarna. Man får helt enkelt inte gå in. Avfölja dem som postar sånt, ta bort dem som bokmärken osv. Fylla sina feeder med sånt man blir inspirerad av istället. Precis som tidningar och TV kommer de ju fortfarande att finnas där, men ju mer man övar desto bättre blir man på att bara inte se dem.

  • AH

    Sorglig läsning. Finns det motsvarande faror för killar i media, kommer inte på nåt konkret?

  • Jennie

    Tack för att du delar med dig.

  • Jana

    Oj och Herrejösses. Jag tycker absolut att man ska prata med sina vänner såväl som sina föräldrar. Föräldrarna för att de förtjänar att veta (om de nu har missat att deras barn har ätstörningar) och för att de faktiskt kan komma med råd och laga din favoriträtt ett par extra gånger om än med lågkaloriingredienser eller vad som nu krävs. Vännerna för att de kanske tänker som du men inte tänker på att de tänker på det, och när du väl talar ut kan det slå dom att det ni gör är fel mot er själva. Alternativt att vännerna hjälper dig ut ur situationen. Jag minns själv att min kompis på mellanstadiet hetsade mig och sig själv till att inte gå upp i vikt, vi vägde oss säkert tre gånger i timmen, men dels blev det mest en hobby för mig och dels hann jag byta sällskap tillräckligt ofta för att det inte skulle påverka mig alldeles för mycket, och så trivdes jag faktiskt i slutändan i min kropp och kunde inte motstå pannkakor och andra saker.

  • linda

    Tack för att du delar med dig av det här! Bra att få ett annat perspektiv på detta än det perspektiv som media och stora delar av min omgivning delar! Något som jag funderat en del på är hur man ska hjälpa någon som har en ätstörning, men som inte vill se det. Vad gör man när man ser någon annan fara så illa?

  • G

    hej Nina, jag har ett problem (har vi inte alla det?). Det är så att jag ligger runt en längd på 163 cm och jag mår så dåligt över det. Mina systrar är i ungefär samma läng, om inte kortare, men mina vänner är längre än mig och jag känner mig alltid så liten bredvid dem. Det känns så konstigt för jag har på något sätt förknippat kort med liten och oskyldig person som inte klarar sig själv. Ibland kommer jag på mig själv att sitta och googla på kändisars längd för att pusta ut när jag ser att de är lika långa som mig för det ger mitt självförtroende en kick. Men sen går det tillbaka till det normala och nu har det bara blivit till en sjuk grej där jag alltid jämför mig med folk eller inte känner att jag någonsin kommer vara bra nog om jag inte är lång eller längre. Te.x. nu när jag satt och läste ditt inlägg ovan och det stod att du var 181 cm, bara det fick mig att sucka och tänka på min egen längd. Jag tror jag har fått för mig att längd = framgång. Hur gör man för att bli av med det här ständiga jämförandet? Har du några tips?

    Kram

    • Tove

      Jag är 160 och känner lite samma sak. Har genom hela mitt liv mestadels haft långa vänner, eller i alla fall längre än mig. Har dock två vänner som är kortare än mig (ca 150-155) och jag kommer ofta på mig själv med att påpeka att jag är längre än dem som om det gjorde mig bättre? Hatar verkligen det där när folk kallar en liten eller lillen och om det gick skulle jag lägga alla mina pengar på en förlängnings-operation nu på en gång! Tröstar mig mest med att hade jag varit född kille hade det varit ännu jobbigare att vara kort. Tror dock att min besatthet av att jag är kort är det som gör det mest märkbart, som med allt annat, ingen bryr sig om man inte bryr sig själv.

  • Nathalie

    Tack för det här inlägget! Allt stämmer ju. Jag fyllde nyss 24, och har haft en ständig kamp mot maten, mot all ångest runt det, sen jag gick i tvåan. Alltså – sen jag var åtta år gammal, någonstans då 1996 övergick i 1997 och alla tjejer lyssnade på Spice Girls.

    Jag slutade helt sonika att äta, vi småtjejer i klassen hetsade varandra till det (kommer inte ihåg vem det var som kom på det, men det var inte jag, för jag fick inte kolla på teve eller MTV och mamma tillät inga “tjej”-tidningar hemma hos oss).

    Jag gick ner 6 kg i vikt som 8-åring, och sedan dess har det varit en lång, lång kamp – som pågår än idag. För fastän man tagit sig ut ur det djupaste träsket, så sitter alla dom där känslorna kvar. Man blir aldrig kvitt ångesten – man lär sig helt enkelt att leva med den. Man lär sig aldrig att acceptera sin kropp fullt ut. Man kommer ibland må dåligt att man ätit på McDonald’s eller så.

    Jag äter relativt okej, men jag hatar min kropp och jag vet verkligen inte om jag någonsin kommer kunna känna mig bekväm med mig själv och mitt utseende. Det finns ingenting som jag kan gilla eller acceptera – jag minns ju inte hur det var att inte hata varenda centimeter på mig själv. Jag gillar inte ens mina fingrar eller mina ögon, liksom.

    Och jag har också gått i terapi, but at the end of the day, så är det jag som måste leva i min kropp, och jag kommer aldrig kunna att acceptera den fullt ut.

  • emp

    Tack för att du skriver om detta. Så tebubelagt ämne, precis som du är inne på. Jag tycker även att du får till en nödvändig vinkel på detta, att det är en folk/kvinno-sjukdom osv.

    Jag är 19 år och har varit sjuk fram och tillbaka i ca 7 år. Jag måste dock säga att jag, tack och lov, fortfarande tror på att vi/jag/världen kan bli helt friska. Vi kanske inte kommer att kunna älska våra kroppar, men handlar det verkligen om det? Är det att vara frisk? Jag tror snarare att vi/jag/världen måste sluta vara så fokade på kroppar. Kvinnliga kroppar. Kvinnobilden måste rymma mer och viktigare saker, samt fler vägar och alternativ. Jag tipsar dig om att läsa “lev med din kropp” (orkar inte kolla upp förvattarna nu) och om du inte gjort det tidigare, ta kontakt med scä!

    Sedan måste jag bara tillägga med tanke på några utav kommentarerna att jag tycker att det är jättetråkigt ni tycker att det är så jobbigt att vara korta. Jag är själv 1,58 och tycker äntligen att det är ganska så härligt. Snälla låt det inte bli ytterligare ett fastslaget ideal, nu får det vara nog, vi kan så mycket mer än så. Och att operera sig… vill inte vara den som säger “hörrni tjejer, sluta nu, ni förstör för oss andra tjejer” men alltså… hörrni tjejer, sluta nu. Ni förstör för oss andra tjejer”

  • anna

    Tycker absolut att man skall prata om sjukdomen med andra än psykologer. Mina föräldrars samlade krafter fick mig ur det hela och att prata med dem i min omgivning gjorde att de stöttade, istället för att se på och döma. Alla är ju olika men att prata om mina problem med dem i min närhet fick mig själv och dem att inse hur allvarligt svårt det var och motiverade mig och mina närmsta att ta kampen.

  • Cissi

    Ett jättebra inlägg, allt stämmer utom en sak. Det går att bli frisk. Alltså oboyfrisk. Jag har sett det. De flesta från min avdelning är på nya behandlingar eller har fastnat i någon slags träningsmani. Men jag vet i alla fall två som jag träffat som är helt 100% friska. Så jo det går men det är en så otroligt liten del av alla sjuka som blir det att man förmodligen kan säga att det är omöjligt. Jag kommer nog aldrig bli en av dom friska men jag tänker inte sluta försöka.

  • J

    Så viktigt Nina! Tack för att du delar med dig! Tror och hoppas att du kan hjälpa andra. Önskar att jag läst något liknande när jag själv bestämde mig för att bli smalast i hela världen… Då fanns det mest “thinspiration” iform

    av kvällstidningars bantningslöp och diverse magasin.

    Det var min mamma som tog tag i mitt problem och skickade mig på “rehab”. Så det där med föräldrar är kanske lite olika? Nu är jag själv mamma till en dotter

    och är på sätt och vis glad över att ha min egen erfarenhet med mig. Jag tror

    att jag kommer uppfatta varningssignaler tidigare om det skulle behövas.

  • Linnea

    Hej,

    Jag tycker det är väldigt bra att du delar med dig, men att du har helt fel när du går ut och ger det generella rådet att inte prata med varken föräldrar eller vänner. Det är säkert olika för olika personer, beroende på vad man har för relation till sina föräldrar men för mig var det en direkt avgörande faktor till att jag blev frisk. Precis som mina vänner var. Utan dem hade jag nog inte klarat mig. Och man ska inte heller glömma att anorexi är en psykisk sjukdom, precis som schizofreni. Det betyder att man både behöver professionell hjälp och människor som kan vara starka runt en och hjälpa en ur vissa beteenden. Det tar tid och är jobbigt, och man lär sig så småningom att hantera sina tankar.

  • jennifer

    Jag vet inte riktigt vad jag ska börja. Det här inlägget träffar verkligen rakt på. I sjuan åttan nian hade jag ett bmi på 15-16. Hela åttan är ungefär raderad ur mitt minne, minns ingenting annat än hur jag gick upp kl 6 på morgonen för att springa en halvmil innan skolan och hur mycket panik kroppen ändå bar på. På något sätt blev det bättre och i några år var det faktiskt helt ok, även om jag inte minns en enda måltid då jag någonsin inte har tänkt på det. Nu har matångesten börjat krypa tillbaka och även om jag vet hur jag ska hantera det denna gången, så känns det ibland hopplöst. Så tack för att du delar med dig, det är på något sätt skönt att veta att man inte är ensam i kampen.

  • Elin

    Du skrev sagan om mitt liv i en text som handlade om dig.

    Din sista mening fick mina ögon att tåras. Det är tusan vad jag önskar för mina eventuella framtida barn.

    Fortsätt snälla att alltid skriva. Du gör stor skillnad bland tjejer och kvinnor ute i Sverige genom att förmedla dina tankar.

  • F

    Hej Nina, jag blir illa berörd av att du kommer med råd och tips om hur man blir frisk från en ätstörningar om du själv inte har tillfrisknat. Till er som lider av denna fruktansvärda sjukdom: Mandometer kliniken, där finns det professionell hjälp att tillgå. Jag gick där själv & trots att jag numera är friskförklarad så följer de upp mig ( alla patienter) i fem år. Det var det bästa jag någonsin gjort, att gå den behandlingen. Jag har fått mitt liv tillbaka. Du, Nina ta hand om dig.Med vänlig hälsning, – F

    • Nina Åkestam

      Som jag skrev har jag lärt mig hantera dem. Jag är inte sjuk och jag är väldigt långt ifrån där jag var för 10 år sedan. Jag gör verkligen inga anspråk på att kunna hjälpa alla eller ge den enda lösningen och det hoppas jag att mina läsare förstår. Däremot tycker jag att det blir konstigt när man inte ska få uttala sig utifrån egna erfarenheter bara för att man inte är perfekt.

  • Caroline

    Det är väldigt intressant som du skriver att man måste ju prova nått för att tonårsrebella, och det kan egentligen vara vad som helst. Jag minns att jag också försökte mig på det här med ätstörningar, just för att det var sånt snack om det och de som var ätstörda fick så satans mycket uppmärksamhet, men jag har inte den disciplinen som krävs. Kanske hade jag kunnat bli mer disciplinerad, men jag körde på att snatta som min rebell grej tills jag åkte fast och sen skaffade jag tidigt en kille och kunde syssla med sex istället. Men det är nog så att det är tillfälligheter som gör det i många fall, och att lyhörda vuxna skulle kunna göra ofantligt stor skillnad genom att reagera och agera. Lättare sagt än gjort kanske, men fullt möjligt. Jag är fullt med på ditt spår att man ska försöka vända sig till äldre istället för jämnåriga, men problemet är nog att många “äldre” mest är glada att man själv överlevt tonåren och inte vill gå tillbaka och utsättas för den ångesten på något sätt, inte ens för att eventuellt rädda någon annan…

  • lisa

    Den här texten är så bra så jag blir så ledsen när du skriver att man inte kan bli frisk. För det kan man. Alla blir det inte, nej, men det betyder inte att det inte finns dem som blir friska. Snälla spä inte på den gamla sopiga myten, det viktigaste för mig när jag var som sjukast var just att någon talade om för mig att man inte alls alltid skulle ha det mer eller mindre svårt med maten jämt utan att man KUNDE BLI FRISK. Det var det som gav mig ett mål som gjorde att det kändes värt det att kämpa.

    • Nina Åkestam

      Förstår vad du menar. Tror helt enkelt att man är olika där. För mig var det befriande att komma fram till att det inte gjorde så mycket att jag aldrig kommer att sluta tänka på det. Det var ett viktigt steg i min egen process. Men nu när många skriver som du funderar jag på om det faktiskt skulle vara möjligt för mig också. Det vore ju fantastiskt, men innan jag hörde från er hade jag aldrig hört talas om någon som blivit bra så därför trodde jag nog helt enkelt inte att det var möjligt. Så jag undrar ju då så klart: Hur gick det till?