Den mörka sidan: avslutning

Då tycker jag att vi lämnar den mörka sidan för den här gången. Inte för att det inte finns mer där att hämta (tyvärr är ju problem det enda som man aldrig verkar få slut på) men för att man får ta det lite i taget.

Det är två saker jag har tänkt på särskilt när jag har läst och hört era reaktioner på de fyra inläggen. Det första är kommentaren jag fick på det förra inlägget: “Men om man inte vill bli en gammal tant, om man vill dö, vad gör man då?”. Ja. Då vänder man sig inte till mig, eller till någon blogg. Inte för att jag inte vill hjälpa till, utan för att jag inte kan. Det är jätteviktigt att förstå skillnaden på att må dåligt och att vara sjuk. Det är som skillnaden på förkylning och lunginflammation. Det ena fixar man själv och väntar ut, det andra måste man få läkarhjälp med, annars dör man (ursäkta dramatiken, men det här är viktigt på riktigt). När man är sjuk, oavsett om det handlar om ätstörningar, depression, utbrändhet eller något annat, då måste man få professionell hjälp.

Det är så himla synd att det sitter så långt inne för nästan alla oss. Det går ju att lösa! Det är inte ovanligt och inte ens särskilt svårt i många fall. Men man måste börja med att gå till sin vårdcentral och säga som det är. Det är inte svagt, det är smart. Ju snabbare man får hjälp desto snabbare blir man frisk, så enkelt är det. Ibland måste man som vän eller familj hjälpa till och boka en tid till sin kompis eller partner och släpa dit dem, men det är inte särskilt jobbigt i förhållande till vad man får ut av det.

Det andra är att så många verkar tycka att jag är modig som skriver om det här. Det gör mig ganska förtvivlad faktiskt. Inte själva komplimangen, så klart, den är ju jättesnäll, men det underliggande. Att det skulle vara modigt att prata om saker som drabbar alla människor ibland, som alla man känner har varit med om, som man själv kommer att känna en massa gånger till i sitt liv. Det borde verkligen inte vara modigt. Det borde vara självklart.

Men jag tror att det kommer att ändras. Det senaste seklet har vi (människor alltså) återerövrat våra kroppar från det viktorianska idealet där den knappt fanns. Nu är det inte ett problem att visa sina ben, eller att vara fysiskt sjuk. Små tjejer har till och med fått rätt till sina snippor. Den här århundradet borde rimligen bli det där vi får tillbaka våra hjärnor och känslor också. Det verkar så himla mycket enklare så.

  • amanda

    bra avslut på en bra serie.

  • Jasmin

    hej. jag bor utomlands, men skulle hemskt gärna börja med KBT-behandling. Språket här är jag inte a och o men, jag undrar om du har någon anning om man kan få hjälp över internet? Det är alltså inget akut mer en känsla av att vilja ta tag i allting. Prata med någon. Kram, tack för alla inlägg

    • Nina Åkestam

      Jag vet faktiskt inte, men det låter ju som något som borde finnas.