Boxas för alla småsystrars skull

Ni som följer den här bloggen vet att jag är mycket noga med att jämställdhet är en människofråga, inte en kvinnofråga. Ni vet att målgruppen jag helst vill nå är män med makt, för det är de som kan göra störst skillnad inom just jämställdhet. Det tycker jag fortfarande. Men. På senaste tiden har jag sett/hört/märkt en del saker som gör att jag vill påminna om att även om män med makt är de som snabbast och mest kan göra skillnad genom att förändra sin kunskapsnivå och sitt beteende, så bör inte kvinnor låta bli.

Jag undervisar och föreläser en hel del på högskolor och universitet. Där finns de unga, the best and the brightest. De som i den bästa av världar ska göra att jämställdhetsproblemen löser sig av sig självt, för bland dem har tjejerna bättre betyg och har lärt sig att de är lika mycket värda och vissa av dem har till och med pappor som var föräldralediga. Och ändå. Ändå ser jag det hända i klassrummen, runt om på elitskolorna, varenda dag.

Kvinnor som ursäktar sig. Kvinnor som bara räcker upp handen om de är helt säkra på att de kan svaret. Kvinnor som låter manliga klasskompisar presentera varje gång och få så mycket mer övning, och sedan röstar på samma klasskompis när terminens bästa presentatör ska utses. Kvinnor som trots att de har haft högsta betyg i alla ämnen alltid tvivlar på sig själva och säger det högt. Kvinnor som får chansen att ställa en fråga till en (kvinnlig) VD för ett av Sveriges största företag, och frågar hur hon hinner med sin träning. Kvinnor som hoppar över lunchen för att det bara serveras snabbmat. Kvinnor som inte avbryter de jämnåriga männen när de har tagit upp mycket mer än sin beskärda del av klassrumstiden. Kvinnor som hellre anmäler sig som administratör i projektet för femte gången i rad, hellre än låter det falla till marken. Kvinnor som inte lyfter upp andra kvinnor.

Jämställdhet är inget individuellt projekt. Typikt manligt beteende, som att avbryta och ta plats, är inte nödvändigtvis bättre. Men nu är det som det är, och vi kommer inte att ändra på det i en handvändning. Medan vi arbetar för strukturella förändringar går generation efter generation av unga kvinnor ut i arbetslivet med så jävla mycket sämre förutsättningar än sina jämnåriga killar. Det duger inte. Man kan inte låta det vara. Framför allt inte om man man är en privilegierad kvinna med toppbetyg och elitskolor i ryggen och alla världens möjligheter framför sig.

Så för guds skull: ta din plats. Boxas, slåss och skrik för den. Räck upp handen, ställ dig på scenen, käfta emot och ät en ordentlig lunch. Gör det inte för dig själv. Det är nästan alltid enklare att tyst acceptera den roll som har tilldelats en. Utan gör det för alla småsystrar, vänner och yngre kollegor. Gör det fast du inte vågar och fast du inte vill, och vet att en dag, när du har gjort det tillräckligt många gånger, så kommer du att våga. Och då, då kommer de också att våga.

Om du tvekar, kolla på det här talet Isabella Lövin höll på MPs kongress i helgen. Sån jävla POWER!