Boxas för alla småsystrars skull

Ni som följer den här bloggen vet att jag är mycket noga med att jämställdhet är en människofråga, inte en kvinnofråga. Ni vet att målgruppen jag helst vill nå är män med makt, för det är de som kan göra störst skillnad inom just jämställdhet. Det tycker jag fortfarande. Men. På senaste tiden har jag sett/hört/märkt en del saker som gör att jag vill påminna om att även om män med makt är de som snabbast och mest kan göra skillnad genom att förändra sin kunskapsnivå och sitt beteende, så bör inte kvinnor låta bli.

Jag undervisar och föreläser en hel del på högskolor och universitet. Där finns de unga, the best and the brightest. De som i den bästa av världar ska göra att jämställdhetsproblemen löser sig av sig självt, för bland dem har tjejerna bättre betyg och har lärt sig att de är lika mycket värda och vissa av dem har till och med pappor som var föräldralediga. Och ändå. Ändå ser jag det hända i klassrummen, runt om på elitskolorna, varenda dag.

Kvinnor som ursäktar sig. Kvinnor som bara räcker upp handen om de är helt säkra på att de kan svaret. Kvinnor som låter manliga klasskompisar presentera varje gång och få så mycket mer övning, och sedan röstar på samma klasskompis när terminens bästa presentatör ska utses. Kvinnor som trots att de har haft högsta betyg i alla ämnen alltid tvivlar på sig själva och säger det högt. Kvinnor som får chansen att ställa en fråga till en (kvinnlig) VD för ett av Sveriges största företag, och frågar hur hon hinner med sin träning. Kvinnor som hoppar över lunchen för att det bara serveras snabbmat. Kvinnor som inte avbryter de jämnåriga männen när de har tagit upp mycket mer än sin beskärda del av klassrumstiden. Kvinnor som hellre anmäler sig som administratör i projektet för femte gången i rad, hellre än låter det falla till marken. Kvinnor som inte lyfter upp andra kvinnor.

Jämställdhet är inget individuellt projekt. Typikt manligt beteende, som att avbryta och ta plats, är inte nödvändigtvis bättre. Men nu är det som det är, och vi kommer inte att ändra på det i en handvändning. Medan vi arbetar för strukturella förändringar går generation efter generation av unga kvinnor ut i arbetslivet med så jävla mycket sämre förutsättningar än sina jämnåriga killar. Det duger inte. Man kan inte låta det vara. Framför allt inte om man man är en privilegierad kvinna med toppbetyg och elitskolor i ryggen och alla världens möjligheter framför sig.

Så för guds skull: ta din plats. Boxas, slåss och skrik för den. Räck upp handen, ställ dig på scenen, käfta emot och ät en ordentlig lunch. Gör det inte för dig själv. Det är nästan alltid enklare att tyst acceptera den roll som har tilldelats en. Utan gör det för alla småsystrar, vänner och yngre kollegor. Gör det fast du inte vågar och fast du inte vill, och vet att en dag, när du har gjort det tillräckligt många gånger, så kommer du att våga. Och då, då kommer de också att våga.

Om du tvekar, kolla på det här talet Isabella Lövin höll på MPs kongress i helgen. Sån jävla POWER!

 

 

  • Jeanette

    Bästa Nina!

    Klockrent. Det är så lätt att man tar sig an den rollen. Och tar man plats skall det kommenteras (ofta negativt) om att det inte riktigt är välkommet – på ett helt annat sätt än vad som mäns liknande agerande skulle göras.

    Jäkligt tröttsamt. Jag upplever det dock personligen som att ju mer senior person man har att göra med (mer makt?!) desto mindre förekommer det. Och oavsett kön också då egentligen. Så många ggr är det kanske en fråga om självförtroende även bland omgivningen, och då det är mer ok att kommentera att man är “för på” eller “tar för sig” som om det vore negativt.

    I slutändan får man ju själv bara välja hur man vill förhålla sig till det, oavsett om man är man eller kvinna – dvs söka nytt, se till att jobba med rätt personer etc. Men likväl – fortsätta att ta för sig. För det blir ju så jäkla tråkigt annars, eller hur?!

  • Sara

    Älskar “ät en ordentligt lunch” <3

  • Henrietta

    Åh vad jag önskar att fler tjejer kunde ta plats och bli lite mer buffliga och högljudda. Kanske skulle jag själv som bufflig och högljudd få lite mer tjejvänner.

    En annan sak på samma tema. Ta fajten i lönediskussionen! Som en nyfiken en med starka åsikter tar jag ofta upp feminism i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och eftersom jag jobbar i ett management Consulting företag inom logistik/inköp är jag för det mesta i ganska gubbiga miljöer. Detta leder till en hel del intressanta diskussioner med män på väldigt seniora positioner.

    Diskussionerna landar då som oftast i familjebildning och lönediskussioner. Det vanliga är att killen kommer in och säger att han presterar på topp på alla parametrar och slänger ut ett förslag på en rejäl höjning. Tjejen kommer in och är betydligt mer ödmjuk, ärlig med sina prestationer och brister och tackar för det hon får. Och de flesta chefer har svårt att bedöma prestationer och ger gärna folk det de efterfrågar, om inte rakt av så nära.

    Jag tycker det är hedervärt att tjejer är ärliga och har mer insikt, men man måste stå på sig! Bre på med dina fördelar och prestationer samt våga gå den dagen du inte får det du förtjänar. Är du säker på din sak kommer du kunna få anställning någon annan stans och det är bra att kunna komma med reella hot.

    Förövrigt efterfrågar jag mer konkreta tips på hur vi ska uppnå jämställdhet – är det bara jag som tycker diskussionen blir väldigt luddig ibland?

  • Jennie

    Rådet att kvinnor ska lära sig ta plats känns på ett sätt lite trist, att vi inte vinner så mycket om det ändå är “ta plats och knuffas mentaliteten” som ska gälla, lyhördhet fyller också en viktig funktion i samhället.

    Var på en föreläsning där mannen som höll i den påpekade att det mest var män som ställde frågor och efterlyste fler kvinnor i diskussionen. På ett ödmjukt sätt. Det räckte, efter det ställde sig flera kvinnor upp på rad med massa briljanta inlägg och männen tog ett steg tillbaks.

  • Johanna

    Jag är en av dem. Som har presterat genom hel äta livet. Fått bäst betyg osv. Skolan har varit min grej. Hade genom högstadiet och gymnasiet inga problem med att ta plats, att styra samtal i klassrummet. Men nu när jag läser på universitet har något hänt. Alla på de seminarium och föreläsningar som jag deltar på har varit likadana som jag. Presterat. Jag är inte längre bäst. Jag blir osäker och tar, så som många andra tjejer, ett steg tillbaka till förmån gör killarna. Klimatet i klassrummet är så att en måste HUGGA ordet få att få något sagt och jag orkar inte göra det. Det tar så mycket energi. Energi jag heller lägger på tentor etc för att få de där betygen jag alltid suktat efter. Håller egentligen med dig. Men jag hörde en gång någonstans något som jag tycker är minst lika viktigt att lyfta fram. Sluta tjata om att tjejer ska ta plats. Vi har press så det räcker. Lär killarna hålla käften när det behövs istället

  • Adrienne

    Hej!

    Jag är så glad att jag av en ren slump fann din blogg – dina texter är fantastiska! Finner det ibland svårt att uttrycka mig väl då jag diskuterar/debatterar jämställdhet etc och att läsa texter/artiklar/bloggar som dina hjälper mig verkligen otroligt. Detta inlägg var särskilt inspirerande. Jag har flera år av studier kvar eftersom jag börjar studera vid universitet i höst och känner mig verkligen taggad att VÅGA mera, på flera plan. Tack!