Att vara Göran Åkestams dotter

För de allra flesta som läser det här betyder namnet Göran Åkestam inte ett skvatt. Man kan ju eventuellt dra slutsatsen att jag är besläktad med denne Göran pga ovanligt efternamn, men annars: inte så mycket klockor som ringer. Sen finns de som jobbar i reklambranschen, och de har antagligen hört namnet förut. Göran har nämligen jobbat med reklam sedan 70-talet, och det är många som har sprungit på honom genom åren. Nu är han VD för reklambyrån Åkestam.Holst. Han är också min pappa.

Det är jättemånga som har en förälder som jobbar med liknande saker som en själv. De flesta, till och med? Men det är lite märkligt. När jag började jobba med reklam dök min pappas namn upp hela tiden. Från glatt (jaha, är du Görans dotter, vad roligt!) till misstänksamt (hmmm, du berättar väl inte för pappa om det här projektet?) till elakt (du är så jävla dålig, enda anledningen till att du är här är din pappa). Allt eftersom jag har skapat mig en egen yrkesidentitet har det försvunnit mer och mer. Men det dyker fortfarande upp ibland. Som när jag intervjuades av Filter, och det stod i min personbeskrivning, trots att jag vi inte hade pratat om det i intervjun och ämnet inte alls handlade om det. Eller när någon frågade på Sandras blogg hur mycket våra föräldrar hade sopat banan för oss rent jobbmässigt.

När det händer reagerar jag instinktivt och blir fly förbannad, även fast det är en liten skitsak. Jag känner att någon snor något från mig när de insinuerar att det är min pappas förtjänst att jag är där jag är. Alltså, i nån mån är det väl alltid ens föräldrars förtjänst att man är där man är, de har ju uppfostrat en och så, men att han liksom hade placerat mig där. Å andra sidan: kanske reagerar jag så starkt för att det är delvis sant?

Faktum är ju att reklambranschen alltid har funnits närvarande i mitt liv. När jag var liten följde jag med på plåtningar och lekte i pennförråd och satt i repan på Rönnbergs när det låg på Floragatan (förstod långt senare att repantjejerna bara lät mig ta interna samtal). När jag var tonåring satt jag på stora macar och brände CD-skivor och släpade ölbackar på byråfester. Och självklart pratade vi om reklam hemma och bänkade oss när pappa kom hem med en ny reklamfilm på VHS. Inget konstigt med det. Men det är klart att det ger en ett försprång. Om inte annat vet man ju att yrket finns.

När jag väl kom in i branschen (genom en praktik på Garbergs som ordnades via Handels, hade inget med pappa att göra) kunde jag prata med pappa om mina funderingar och problem. Det var skönt att ha någon erfaren att snacka med som inte var en kollega. Och han pratade med mig som sånt han funderade på. Igen, inget konstigt med det. Men jämfört med andra gjorde det så klart att jag slapp göra vissa missar, och tidigt började tänka på reklam lite mindre som en 23-årig copywriter, och lite mer som en 53-årig VD.

Med det sagt: min familj har alltid stöttat mig, men de har aldrig ”ringt ett samtal”. Det har liksom inte behövts. Inte för att låta alltför självgod men är man kvinna med civilekonomexamen och en hyfsad penna behöver man inte så mycket hjälp. Och som sagt, lämnar man det innersta kretsen av Sveriges reklambransch finns det inte en kotte som vet vem Göran Åkestam är. Det är nästan lite gulligt när folk påstod att jag och Sandra fick jobb på Wieden på grund av våra föräldrar. Som att en liten svensk byrå och ett TV-produktionsbolag ens skulle finnas på radarn för stora, amerikanska företag. Och att de därifrån personligen skulle vara skyldiga cheferna för dessa företag så mycket att de anställde deras sopiga döttrar för 45 000 spänn i månaden.

Nej, när man väl har fått sitt första anställning är det var kvinna för sig själv. Och givetvis har alla mina kontakter i reklambranschen hjälpt mig massor när det gäller att snoka upp roliga jobb, gig och fester. Däremot har väldigt lite av det att göra med min pappa. Han är nämligen alldeles för folkskygg för att springa på fester och sälja in mig. Som tur är finns det andra som gör det.