Att vara Göran Åkestams dotter

För de allra flesta som läser det här betyder namnet Göran Åkestam inte ett skvatt. Man kan ju eventuellt dra slutsatsen att jag är besläktad med denne Göran pga ovanligt efternamn, men annars: inte så mycket klockor som ringer. Sen finns de som jobbar i reklambranschen, och de har antagligen hört namnet förut. Göran har nämligen jobbat med reklam sedan 70-talet, och det är många som har sprungit på honom genom åren. Nu är han VD för reklambyrån Åkestam.Holst. Han är också min pappa.

Det är jättemånga som har en förälder som jobbar med liknande saker som en själv. De flesta, till och med? Men det är lite märkligt. När jag började jobba med reklam dök min pappas namn upp hela tiden. Från glatt (jaha, är du Görans dotter, vad roligt!) till misstänksamt (hmmm, du berättar väl inte för pappa om det här projektet?) till elakt (du är så jävla dålig, enda anledningen till att du är här är din pappa). Allt eftersom jag har skapat mig en egen yrkesidentitet har det försvunnit mer och mer. Men det dyker fortfarande upp ibland. Som när jag intervjuades av Filter, och det stod i min personbeskrivning, trots att jag vi inte hade pratat om det i intervjun och ämnet inte alls handlade om det. Eller när någon frågade på Sandras blogg hur mycket våra föräldrar hade sopat banan för oss rent jobbmässigt.

När det händer reagerar jag instinktivt och blir fly förbannad, även fast det är en liten skitsak. Jag känner att någon snor något från mig när de insinuerar att det är min pappas förtjänst att jag är där jag är. Alltså, i nån mån är det väl alltid ens föräldrars förtjänst att man är där man är, de har ju uppfostrat en och så, men att han liksom hade placerat mig där. Å andra sidan: kanske reagerar jag så starkt för att det är delvis sant?

Faktum är ju att reklambranschen alltid har funnits närvarande i mitt liv. När jag var liten följde jag med på plåtningar och lekte i pennförråd och satt i repan på Rönnbergs när det låg på Floragatan (förstod långt senare att repantjejerna bara lät mig ta interna samtal). När jag var tonåring satt jag på stora macar och brände CD-skivor och släpade ölbackar på byråfester. Och självklart pratade vi om reklam hemma och bänkade oss när pappa kom hem med en ny reklamfilm på VHS. Inget konstigt med det. Men det är klart att det ger en ett försprång. Om inte annat vet man ju att yrket finns.

När jag väl kom in i branschen (genom en praktik på Garbergs som ordnades via Handels, hade inget med pappa att göra) kunde jag prata med pappa om mina funderingar och problem. Det var skönt att ha någon erfaren att snacka med som inte var en kollega. Och han pratade med mig som sånt han funderade på. Igen, inget konstigt med det. Men jämfört med andra gjorde det så klart att jag slapp göra vissa missar, och tidigt började tänka på reklam lite mindre som en 23-årig copywriter, och lite mer som en 53-årig VD.

Med det sagt: min familj har alltid stöttat mig, men de har aldrig “ringt ett samtal”. Det har liksom inte behövts. Inte för att låta alltför självgod men är man kvinna med civilekonomexamen och en hyfsad penna behöver man inte så mycket hjälp. Och som sagt, lämnar man det innersta kretsen av Sveriges reklambransch finns det inte en kotte som vet vem Göran Åkestam är. Det är nästan lite gulligt när folk påstod att jag och Sandra fick jobb på Wieden på grund av våra föräldrar. Som att en liten svensk byrå och ett TV-produktionsbolag ens skulle finnas på radarn för stora, amerikanska företag. Och att de därifrån personligen skulle vara skyldiga cheferna för dessa företag så mycket att de anställde deras sopiga döttrar för 45 000 spänn i månaden.

Nej, när man väl har fått sitt första anställning är det var kvinna för sig själv. Och givetvis har alla mina kontakter i reklambranschen hjälpt mig massor när det gäller att snoka upp roliga jobb, gig och fester. Däremot har väldigt lite av det att göra med min pappa. Han är nämligen alldeles för folkskygg för att springa på fester och sälja in mig. Som tur är finns det andra som gör det.

 

  • E

    Extremt hög igenkänningsfaktor fast inom en annan bransch. Väldigt intressant och bra beskrivet hur man ska hantera onödiga kommentarer etc. Inspirerande som vanligt! Tack för det!

  • erika

    Bra skrivet! Men, har nu någon gång känt eller reflekterat över om du blivit behandlad på ett visst sätt p.g.a din pappa. Alltså att du kanske fått lite extra respekt i och med det eller att folk är extra trevliga mot dig? hmm.. inte så bra på att förklara men hoppas du förstår vad jag menar!

    • Nina Åkestam

      Det kan säkert ha hänt. om inte annat får ju folk något att hänga upp mitt namn på, så det är lättare att bli ihågkommen.

  • Helena

    Du är så himla bra på att formulera dig! Tack för att man får följa dig och dina tankar och åsikter på bloggen. Och för att du skriver äkta och nära! Man blir liksom glad! Ha en fin vecka

    KRAM

  • Eva

    Du är antingen naiv eller slug. Klart de som har en fot inne får hjälp att få in hela kroppen. Oftast i Sverige sker det genom att en kompis till pappan ( som också är VD ) fixar in barnet. Det ser snyggare ut. Det är första bra jobbet som är det viktiga, den chansen får få. Så är det överallt i Sverige. Att blunda är att blunda för sitt privilegium. Men det är den där första chansen, om än son receptionist eller planner hos konkurrenten.

    PS: lite lustigt att du tycker att du ska kunna säga hur journalister ska skriva. Det är grejen, journalister ska vara självständiga. Eva

    • erik

      Lite intressant att tex patriarkatet är ett objektivt faktum medan nepotism endast är de ondsinta och avundsjukas konspirationsteorier;-)

    • cecilia

      Men. Nina skriver ju insiktsfullt om de fördelar det faktiskt innebär att ha en förälder i branschen och förringar inte alls betydelsen av den skjutsen i livet som det kan innebära.

      Viktigt ändå att faktiskt ta upp något som jag är säker på diskuteras och används som ett argument för att förminska en själv. Personligen är jag helt övertygad om att bakgrund spelar stor (om än inte all) roll i yrkesval och till viss del de förutsättningar man har för framgång inom yrket, men det betyder sannerligen inte att någon som har haft en bra ingång till en bransch inte är förtjänt av sin plats där. Ganska snart tar kompetens över – för inte tusan får man en massa chanser bara för ens föräldrars skull. Det har kungen ensamrätt i Sverige på att få. Andra, ej kungliga, typer får visa vad de går för oavsett hur man fått in sin fot i branschen och sen rullar nog karriären på som för de flesta andra.

      Jag tycker att du, Nina, på ett bra sätt berörde ett besläktat ämne när du skrev om klass någon gång. Viktigt och intressant att läsa om “inifrån” – de flesta skildringar av detta handlar oftast annars om resor uppåt eller nedåt i på klass-stegen.

    • SARA

      Javisst är det så Eva, bra sagt. Sverige är ett litet land där vem man känner (eller är släkt med) spelar mycket större roll än de priviligierade få som är på “rätt” sida av nepotismen kan med att erkänna.

  • Frida

    “Inte för att låta alltför självgod men är man kvinna med civilekonomexamen och en hyfsad penna behöver man inte så mycket hjälp.”

    Så jävla skön läsning! Heja Nina!

    • Petra

      Skön läsning på komiskt sätt?

      Eller på sorgligt sätt?

    • Barba

      Själv gillar jag inte kvotering.

  • L

    Så du och Sandra tjänade/tjänar alltså 45 000 i NYC? Eller var det ett exempel bara?

    • Nina Åkestam

      Ja typ nåt sånt, det är ju dollar och årslön där så det varierar lite.

  • Hans

    Parallellt med nepotism finns ju genetiken, det kan ju vara så att talang och lämplighet för en viss verksamhet går i arv. Tror någon att det är pappa Glenn som har “curlat” Tobias till hans fotbollskarriär? Min erfarenhet (baserat på flera observerade fall hos nuvarande och tidigare arbetsgivare) är att du kanske får första jobbet tack vare ditt efternamn men att alla eventuella svagheter upptäcks väldigt fort eftersom en betydande minoritet vill att du skall misslyckas eller i alla fall är väldigt skeptiska. Att döma någon efter hans eller hennes föräldrar är en slags mikrorasism – mig veterligen har ingen av oss valt varken födelseland, gener eller föräldrar.

  • Lotta

    Fint och kärleksfullt.

    Kanske är det tvärtom för honom också, att han får kommentarer om dig?

  • e

    jag vill så himla ofta kommentera här, jag tycker du är en sån otroligt bra förebild på i princip alla sätt! “synd” att du är såpass politisk vilket gör att jag inte kan dela dina inlägg hejvilt då jag är journalist, fast såklart är det inte synd eftersom du borde bli statsminister ca nu.

    jag har varit med om exakt samma sak fast i min bransch. jag skaffade en praktikplats som journalist helt själv och berättade för min pappa efter, sen fick jag jobb där och det har rullat vidare. men på ett annat jobb jag fick, där min pappa faktiskt arbetat för 10 år sedan, fick jag höra både det ena och det andra. när jag hämtade ut passerkortet sa en gubbe “jaha är det duuu som är nn:s dotter, det ser jag ju på näsan!”. jag skulle helst av allt bara vilja kunna stå för vem som är min pappa och vara stolt över honom, men då blir det skryt och mer skitsnack. så trött på det här alltså. tack för dina texter nina, och kram!

  • Jenny

    Nina, vet du på ett ungefär vad starting salary för copywriters är i NYC? Jag bor i London och här ligger det på max 32000 dollar per år. För jag antar att du och Sandra fick lönen du nämner efter 4-5 års erfarenhet? Hade varit himla bra att veta. Kanske värt att flytta till NYC med tanke på att London just nu är jättejättesvårt vad gäller jobb. Jag har civilekonomexamen och journalistexamen och 1.5 års erfarenhet och kan ändå inte hitta ett jobb. Något tips? kram

    • Nina Åkestam

      Skulle tro att den i NY ligger på ungefär 50 000 dollar, men känner ingen som har börjat sin karriär i NY så är inte helt hundra!

  • Sandra

    Heja dig!

  • Tyra

    Hmmm, snubblade på denna artikel. Att säga att man inte har sin genpool att tacka är ytterst konstigt. Du är uppenbarligen en kompetent kvinna, men att hävda att man inte dragit fördel av familjekontakter när det i D-uppsatsen från HHS står att du bla samarbetade med pappas kontor samt listar dito kontor på cv:t som första praktikplats.

    Om dessa karriärmöjligheter finns uppdukade framför en, så bör man absolut ta dem. Det hade de flesta gjort. Men det hade varit bättre om man istället var ärlig inför sig själv och omgivningen. Samt visade lite ödmjukhet.