Att torka manliga tårar

Jag brukar oftast inte blogga om debatt mellan olika feminister. Inte för att jag inte följer den eller för att den inte är intressant, utan för att jag oftast tycker att det är så himla mycket viktigare att prata om och med dem som inte har hajat. Men när jag läste Anny Berglins svar på Max krönika i Arena kände jag att det är dags för ett undantag.

I fredags skrev Max Ahlborn (en av mina bästa kompisar och fd MPNY-kollega, för full disclosure) en i mitt tycke jäkligt bra text om att det är synd att så många tillbringar så mycket tid med att i uppskruvat tonläge attackera folk som till 90% tycker precis samma sak. Det för inte diskussionen framåt, och det riskerar att skrämma bort nyfikna människor som vill närma sig en fråga eftersom den verkar svår eller rentav läskig. Samma dag kommer Annys svar som gör precis exakt det, vilket gör mig så himla trött.

Användandet av ordet tolkningsföreträde (inte bara i den här diskussionen utan i debatten i stort) förtjänar ett inlägg i sig. Likaså faktumet att Max krönika inte alls bara handlar om feminism, vilket man lätt kan tro om man läser Annys text. Men om vi lägger de sakerna åt sidan har jag fortfarande tre problem med inlägget.

För det första utgår Anny från att den som engagerar sig i en politisk fråga gör det för att själv plocka politiska poäng och bygga sitt eget personliga varumärke. Att Max pratar om vad en viss fråga eller en debatt behöver misstas för att han skriver om vad han själv behöver. Det är inte samma sak. De allra flesta som engagerar sig i något, oavsett om det är ett knattelag eller bistånd till krigsdrabbade länder, gör inte det för sin egen skull. De gör det för att de bryr sig på riktigt.

För det andra har jag svårt för tendensen (inte bara i det här inlägget, det är ett välanvänt grepp i många texter) att göra sig till talesperson för en himla massa andra människor när det som egentligen uttrycks är en personlig åsikt. “Vi har förstått att ibland måste man skriva, ibland behövs en hård jargong om någon ska lyssna” och “Kanske är det så att vi måste skrika extra högt, använda ett uppskruvat tonläge, för att sådana som du ska förstå oss till slut,” skriver Anny exempelvis, och gör sig därmed till talesperson för ett något oklart “vi” som står emot ett ensamt “du” som inte fattar något. Det är inte bara osnyggt, det är direkt fel. Jag håller inte med. Det finns troligtvis många andra feminister som inte håller med. Jag har bloggat om de här frågorna i snart åtta år och provat de flesta tonlägen. Vissa får mer klick. Vissa får större effekt. Vissa ignoreras helt eller leder till att diskussionen går i baklås. Ska vi prata om vilka tonlägen som “måste” användas, tycker jag att det behöver byggas på fakta.

Men det tredje och största problemet jag har med den här texten är bristen på insikt om vad det innebär att vara manlig feminist. Så fort en lämnar arenan där sådana här diskussioner förs är det inte så jävla lätt. Det är inte klappar på axeln och uppmuntrande ord. Det kan precis lika gärna vara osynliggörande, ifrågasättande, uteslutande ur gruppen och öppen kritik. Jag har jobbat hela mitt liv i mansdominerade organisationer och sett hur det fungerar med egna ögon. På de ställen där lite hederlig genusanalys skulle behövas som bäst finns det garanterat inga kakor till den som ger sig på det, oavsett kön. Det är enormt slitigt för den som försöker. Om någon annan erbjuder sig att ta den stafettpinnen ifrån mig så att jag får vila en stund har jag varken tid eller råd att fundera på vilket kön den personen har.

Det är därför det är så otroligt viktigt att vi stöttar varandra. Att vi alltid sätter den större frågan över individuella meningsskiljaktigheter. Kampen för jämställdhet kan aldrig vinnas utan män. Att män kommer in i feministiska sammanhang och gör dem till sina handlar inte om “kapning”, utan om breddning. Och jag är villig att torka precis hur många manliga tårar som helst för att den breddningen ska fortsätta, så länge mina bröder torkar mina.

  • Maria

    Å, din eleganta retorik… Göran Hägg släng sej i väggen. (Får även lust att be Anny svara på om hon som vit avhåller sej från att vara antirasist, enligt samma logik.)

  • Östermalm

    “Och jag är villig att torka precis hur många manliga tårar som helst för att den breddningen ska fortsätta, så länge mina bröder torkar mina.”

    SÅ. JÄVLA. BRA.

  • Limp

    Du sätter fingret precis på det som så länge gnagt mig och jag inte kunnat formulera. Tack Nina!

  • Elin

    Du sätter huvudet på spiken igen och igen. Känns alltid lite bättre inombords efter att ha läst dina texter. Sverige behöver dig på en ledarsida någonstans!

  • Pingback: Män och feminismen | Camelliss()

  • Pingback: aprilfeminism. | Niotillfem()