Att skriva tråkiga saker

Från att jag förstod sambandet mellan pengar och livet (när man var tio eller nåt antar jag?) fram tills för ungefär två år sedan var jag livrädd för att jag inte skulle få ihop det. Jag oroade mig för att jag inte skulle få något jobb. Att om jag fick ett jobb skulle jag bli av med det. Att jag aldrig skulle ha råd att flytta hemifrån till en egen lägenhet. Att mina föräldrar skulle bli av med sin lägenhet. Att mina eventuella barn skulle svälta, att allt skulle gå åt pipan. För att lugna ner mig själv brukade jag tänka så här:

1) jag är duktig i skolan, jag kommer få ett jobb där man tjänar pengar (inom exempelvis ekonomi, som jag inte visste vad det var, men det lät tryggt och bra)

2) och om jag inte får ett jobb där man tjänar pengar, kan jag ju i alla fall skriva och kanske tjäna lite pengar

3) och om jag inte kan skriva kan mina föräldrar förhoppningsvis ta hand om mig

4) och om mina föräldrar inte kan ta hand om mig kanske jag kan göra om hela min personlighet och bli hemmafru så att någon annan kan ta hand om mig.

Alltså, orka rädd liten tioåring. Men den där prioriteringslistan naglade sig fast. Fast jag pluggade, fick jobb, flyttade hemifrån, fick löneförhöjning, flyttade utomlands osv fortsatte jag oroa mig, fast då istället för att bli av med den trygghet jag hade skrapat ihop. Tills då för ungefär två-tre år sedan. Då slog det mig nämligen en sak: min mailkorg var nästan aldrig tom på jobberbjudanden. De kom från reklambyråer, från tidningar eller direkt från företag. Det var allt ifrån heltidsgrejer till små gig. Men de fanns där. Jobben. Phu.

Det intressanta var att ingen efterfrågade min kreativa förmåga, eller min ekonomiutbildning, eller mitt engagemang i olika frågor. De ville att jag skulle skriva. Skriva om tråkiga saker.

Är det något jag kan är det nämligen det. Är det något jag gillar är det faktiskt det. Att sätta mig ner med en komplicerad brief eller teori eller affärsidé och få ner den på papper. Att sitta med en person som har en vision, kanhända inom finansiella instrument i pappermassabranschen, och hjälpa den att formulera idén på ett sätt som jag, och därmed andra, fattar. Och att jag gillade det spridde sig bland folk jag hade jobbat med. För fast jag inte fattade det själv, var det tydligen rätt ovanligt.

Det är dåliga tider. Många av er som går ut från olika utbildningar kommer att ha svårt att få jobb, och många som har jobb kommer kanske att bli av med dem. Det är hemskt. Men är det något man kan göra åt det så är det att öva på det som är svårt. Att ta de där komplicerade, tråkiga sakerna och lära sig att gilla dem. Att ta några timmar som man tänkte lägga på att slipa till en klatchig casefilm och slipa till en hemsidetext (eller form) istället. För faktum är att det finns miljontals människor som kan göra en rolig reklamkampanj för godis. Men om man känner sig bekväm med att skriva. Manifest, brandbooks, pressmeddelande, vetenskapliga artiklar, whatever. Då är man plötsligt en av inte så många. Och där jobbmailen kommer in, där åker oron ut.

  • Oskar

    Vad bra skrivit! Jag känner igen mig så väl i din text.

  • Carro

    Mycket bra skrivet och tack för pepp. Dock efter 6 år som formgivare som inget hellre vill byta jobb gapar min inkorg väldigt tom på erbjudanden, fast jag säkert har sökt över 200 jobb (sökt högt som lågt). Alla säger att jag är jätteduktig, kreativ, har bra erfarenheter och är supertrevlig. Jag har gått på så många intervjuer , som jag alltid följer upp, men hur som helst så är det alltid någon som har LIIITE mer erfarenhet som får jobbet. Tips på det?

    Tack för en bra blogg.

  • Jenny

    Hejsan, kiker in här ibland. Blev lite vörvirrad för det här inlägget: Tycker du verkligen att svaret kan vara att vänjer sig vid dem saker som nagon inte tycker är roliga att göra? Om det finns mindre jobb, mindre säkerhet i jobblivet da är det väll mer en fraga om att vi mäniskorna fa tillbaka förmagan att bestämma över vara liv – och inte ekonomin. Det maste väll vara sa att fler mäniskor lär sig att uttalar sina intressen än att sätter tvangen pa dem att de ska se till att löser sina problem pa individuellt sätt. Individalism (individualism) leder väll slutligen till en syn pa världen där det är nödvändigt att ser ner pa andra- för att veta att det ändao finns mäniskor som är “sämre” en personen själv. Ha det bra sa länge! (Som du ser är svensk inte mitt modersmal, hoppas du kommer första ändao)

  • Anna J

    Jag känner verkligen igen mig i den rädslan. Hur gammal var du under den ekonomiska krisen i början av 90-talet? Jag minns att jag började skolan och i Lyckoslanten stod det att den svenska kronan flyter och på tv sa de att arbetslösheten aldrig varit så hög, och jag hade världens avgrundsångest för att mina föräldrar skulle bli arbetslösa och att vi skulle dö (inga pengar = ingen mat = man dör). Och att jag var tvungen att alltid vara bra/bäst i skolan för annars går det dåligt för en i livet, men man kunde inte vara säker ens om man hade bäst betyg. Jag kämpar än idag med att få mig själv prioritera saker jag tycker är roliga och som jag mår bra av, att jag faktiskt förtjänar en paus från att prestera/producera hela tiden.