Att kalla sig feminist, avsnitt 528.

Efter mitt Almedalstal fick jag några kommentarer som frågade ungefär så här: om det nu är så himla lätt att kalla sig feminist, om det är en självklar del av mänskliga rättigheter, varför måste man då säga det alls? Kan man inte bara säga att man är för mänskliga rättigheter och låta det vara klart?

Det finns helt klart en poäng där. Jag är övertygad om att i framtiden kommer kvinnor också att betraktas som människor, och våra rättigheter därmed ses som en självklar del av mänskliga rättigheter. Men hur obegripligt det än är, så är vi inte där idag. Män prioriteras fortfarande framför kvinnor de allra flesta sammanhang, så när man pratar om ”mänskliga rättigheter”, ospecificerat, tänker de allra flesta av oss snarare på (manliga) fängslade journalister i exempelvis Eritrea, än på flickor i Afghanistan som inte får gå i skolan. Eller på kvinnor i Sverige som mördas av sina män, eller trakasseras av okända män på gatan, eller inte får den lön de har rätt till. Även ett positivt ord som ”mänskliga rättigheter” är alltså könat åt det manliga hållet.

Att kalla sig feminist är att förtydliga att man tar hänsyn till kön när man närmar sig en fråga, och att man är medveten om att kvinnor idag nästan alltid drar det kortare strået om vi inte explicit tänker så. Detsamma kan sägas för den som pratar om rasifiering, HBTQ-frågor eller klass. Allt är underrubriker till mänskliga rättigheter, men ibland behöver man helt enkelt vara extra tydlig. För om man inte är det, är chansen stor att vi trots alla goda intentioner fortsätter att missa dem som behöver hjälpen som allra mest.