Att älska sin nästa såsom sig själv

Häromdagen när jag var på yoga (letar febrilt efter en vettig yogaklass/instruktör, helst inom SATS, blir jätteglad för tips!) sa instruktören att hon hade funderat lite på talesättet/biblecitatet att älska sin nästa som sig själv. Det faller ju om man inte älskar sig själv särskilt mycket. Så för att kunna älska sin nästa i någorlunda rimlig mängd måste man börja med det egna.

Det låter ju rimligt egentligen. Ändå har jag så sjukt svårt för uttrycket att älska sig själv. Eller sin kropp. Eller allt snack om “självkänsla nu”. Jag har på allvar aldrig träffat en enda person som älskar sig själv. Knappt en någon som tycker att de själva är ok. Har väl träffat en del som inte orkar bry sig längre, de är oftast någonstans över 60 år. Ändå har jag träffat en massa folk som är fantastiskt smarta, roliga, generösa och allmänt underbara att vara omkring. Så hur går det ihop?

Kanske är det inte så himla viktigt att vara nöjd med sig själv (än mindre älska sig själv, herregud). Kanske är det inte mer fokus på sig själv och vem man “är” man behöver, utan mindre? Kanske är det viktigaste att skita i sig själv, och gå och göra något viktigt istället? För faktum är att om man väntar på att man själv ska må bra innan man tar tag i saker och ting, är risken stor att man får vänta för evigt. Och då blir man bara en liten introvert människotrasa till slut.

Jag tror på att vända på begreppen. Precis som att man inte säger “bli stark så kan du gå till gymmet sen”. Man måste göra det trots att man inte orkar. Om man gör saker man inte vågar blir man modig. Om man gör saker som är svåra får man självförtroende. Och om man gillar och respektera andra mår man lite, lite bättre. Men för tusan, man kan ju inte gå och vänta på att bli stormförälskad i sig själv. Man kommer alltid att vara ganska sugig, så lika bra att acceptera det och gå vidare.

  • Emma K

    Oh, vad du förklarar detta så bra, det är att komma till insikten att det bli inte bättre än vad det är utan handling! Tack för en kanon blogg:-)

  • Julia

    Nina!

    Jag tycker din poäng är viktig och eventuellt även sann. Men jag måste säga att jag tycker att det är väldigt konstigt att du inte mött fler människor som tycker om och älskar sig själva!

    Jag är 24 år och har ett par mycket nära vänner, de flesta av oss tycker riktigt mycket om oss själva, vårt utseende och vår personlighet. Självklart finns det fortfarande extrakilon, torrt hår, brist på självdisciplin och dylika småproblem men vi alla känner att vi är riktigt fina och trevliga människor som är värda att älskas!

    Vi har också träffat väldigt många som genuint tycker om sig själva. Jag skall väl inte gå så långt som att jag är stormförälskad i mig själv, men älskar mig själv gör jag absolut. Jag tycker att jag är fin, stark, trygg, smart och rolig. Och jag tror nog att fler än vad du tror, känner samma sak!

    jag tror definitivt att man måste tycka om sig själv, kanske inte älska, men absolut tycka om. Jag tror det är lika viktigt som att tycka om de andra människorna man umgås med – För hur mycket stör man sig inte på de i sin omgivning som man inte gillar? Jag tror att många i grunden tycker mycket MER om sig själva än vad de vågar inse, eller kan inse, annars skulle vi nog låta oss bli mycket mer trampade på än vad vi faktiskt blir.

    Kram!

  • frida v

    Haha, det stämmer verkligen!!!

  • Elin

    Instämmer!

  • Sara

    Det är SÅ ofta som du sätter fingret på vad jag tänker på! Precis detta tror jag också är grejen – fokusera på att göra bra saker istället för att fokusera på dig själv!

  • Christin

    Varför ska just att älska sig själv behöva vara något man sitter och väntar på “innan man tar tag”? Allt annat i livet måste man ju jobba för. Jag tror tvärtom att det kan komma på köpet medan man kämpar för annat. Det måste ju bli lättare att älska sig själv genom att handla, att just inte fokusera så mycket inåt, göra saker man gillar, omge sig med folk man tycker om, våga, utmanas, få positiv och spontan bekräftelse.

    Sen tror jag inte att man “ger upp” med åldern. Snarare inser man nog att man inte “måste vara” och “måste göra” en massa för att omvärlden verkar kräva det. Så känns det i alla fall för mig, och då är jag ändå bara 33. Och nöjd och glad i mig själv för jag vet att jag duger som jag är och inte behöver leva upp till någon annans ideal. Men visst tog det tid, jag är fortfarande nykär sen 4-5 år.

  • Thia

    Du är fantastisk! Du satte verkligen ord på något som gnagt inom mig länge. Galet smart och inspirerande :)

  • Sarah

    Hej Nina!

    Jag förstår vad du menar och tycker absolut att det är en intressant fråga. Många verkar känna som dig, själv delar jag dock inte din syn på självkänsla. Självklart älskar inte alla allt med sig själva och absolut inte hela tiden. I allmänhet tror jag dock att de flesta älskar sig själva, sina åsikter och sina värderingar mer än andras och så i teorin har en mer positiv inställning till sig själva än andra.

    Att många verkar mer negativt inställda till sig själva tror jag dels beror på att det är mer socialt accepterat att prata om sådant man ogillar med sig själv än hur bra man egentligen tycker att man är. Också tror jag att man har ett större behov av andra och att få stöd i sin situation då man är i en period där man är mindre pepp på sig själv. Mår jag dåligt vill jag ha andras stöd – är jag nöjd med mig själv använder jag hellre detta positiva till att stödja andra än att framhäva mig och min lycka. Alltså vet folk när jag är missnöjd med mig själv – och när jag är nöjd “verkar” det bara så. Kanske är det så du har fått uppfattningen av att andra inte gillar sig själva eller har “gett upp” (även om jag inte riktigt förstår vad du menar med detta, att ge upp att hata och klaga på sig själv är väl en förutsättning för att gilla och älska sig själv?) eftersom de flesta är mest benägna att tala om sin självuppfattning då.

    Sedan att vi kan ha långa perioder där vi inte förstår hur vi någonsin ska kunna älska oss själva och att det bästa då är att göra något man tycker är viktigt håller jag absolut med om. Få ogillar nog sina önskingar, åsikter och värderingar och det enklaste och kanske enda sättet att börja gilla oss själva bör vara att leva efter dessa.

    Kanske är detta enklare om man också lever efter Bibeln eller andra uttalade värderingar man är helt övertygad om (om det är möjligt att övertyga sig helt om något på det sättet eller inte är jag dock inte säker på). Något jag tror kan få fler att älska sig själva är nämligen att leva efter just sina värderingar, det man själv känner är viktigt. Jag tycker det verkar som att många som är missnöjda med sig själva lever efter andra värderingar än de de faktiskt känner är rätt. Det kan t.ex. vara att stäva efter höga betyg eller mycket pengar då man egentligen tycker att vänner och familj är viktigare än skola och jobb. Helt enkelt att man inte har tillräckligt bra koll på sina egna värderingar utan istället sväljer samhällets värderingar (vilka krasst är byggda för att skapa en fungerande ekonomi snarare än att få människor att vara glada och nöjda).

    Ett supersätt att gilla sig själv mer är alltså att fundera över sin egen ståndpunkt över värdefrågor, acceptera dessa och försöka leva efter dem. Typ att bli politiskt aktiv för att få mer genomslag för sina drömmar om samhället som du tipsade om för några inlägg sedan.

    Håller alltså med i princip vad du säger, men hoppas och tror att världen ser litelitebättre ut. T.ex. finns din blogg som flera dagar i veckan ger massor av människor en chans att fundera över sin ståndpunkt i mer eller mindre kontroversiella ämnen och så bli lite mer som de önskar.

    Hej igen och supertack för att du vill dela med dig av dina tankar!

  • Åsa

    Bra skrivet! Läste någon gång i en tidning (tror det var ELLE) att det är egocentriskt att ha dåligt självförtroende. Det gav mig lite av en aha-upplevelse, och känns lite som det du är inne på också. Vi mår nog inte alltid så bra av att alltid känna efter, reflektera över hur vi mår, vilka vi är, hur bra eller dåliga (?!) vi är på en skala. Vi kanske mår bäst när vi håller oss och våra tankar sysselsatta med annat, och bara gör’t liksom. Livet alltså.

  • Rebecka

    Jag tycker absolut att du har en mycket god poäng i det du skriver. Det som jag dock kommer att fundera över är: vad är det egentligen man ska GÖRA? Jag syftar på det som du skriver om att man ska börja agera istället för att vänta på att må bättre. Jag har under större delen av mitt liv varit rätt så glad över mig själv, mina värderingar och mitt sätt, men har för en tid sedan kommit in i en period där jag verkligen ogillar mig själv och allt jag tänker, säger och gör. Att agera utifrån vad som är viktigt för mig blir då automatiskt svårare. Jag tror att det är lätt att hänvisa till agerande istället för funderande, men problemet är att det för de flesta människor oftast handlar om att överleva vardagen snarare än att ge sig ut på äventyr, fatta storslagna beslut eller kasta sig in i något nytt. De allra flesta spenderar dagarna med att ta sig igenom vardagen, jobb, umgänge med vänner, rutiner. Det finns inte plats för särskilt mycket “agerande” i dessa situationer. Åtminstone är det så jag känner det. Jag är uppriktigt nyfiken på vad jag skulle kunna GÖRA i det lilla, trots att jag inte orkar, som på sikt skulle få mig mer nöjd med mig själv och min omgivning. Om någon som läser denna tråd har tips och råd tar jag tacksamt emot dem. Tack för en superintressant blogg!

    • Johanna

      En sak att göra kan vara att tänka på att agera mer utåt än inåt. Att lyfta blicken och uppskatta saker, människor. Ge komplimanger lite oftare (om egenskaper), le och säga hej till busschauffören, skapa distans till sin egen person, kunna skratta åt sig själv och missöden. Ett skratt botar fan det mesta, speciellt negativa tankar om sig själv.

    • Nina Åkestam

      Jo men att gå till jobbet, hänga med familjen etc är ju också något man “gör”. Det handlar nog mest om att vara medveten om att de situationerna också spelar roll. Att folk uppskattar att man lagar mat till dem, att min insats på jobbet tillför något osv. Börjar man tänka på det så blir allt mycket roligare, och enligt min erfarenhet, enklare att orka. Och om det inte funkar, kanske man borde fundera på om man ägnar sig åt rätt saker?

      Annars är mitt enklaste knep när jag mår skit att gå in på någon ideell organisations hemsida och skänka 50 spänn till deras verksamhet. Finns inget som får mig att känna mig så jäkla genomgod. Funkar även att köpa Situation Stockholm eller skriva upp sig på en protestlista eller något liknande.

  • Karin

    Yoga är det som får mig att få bäst och trivas i mig själv. Är mycket förtjust i SATS instruktörer Lena Järpsten och Freja Huitfeldt. Sen är jag rätt kär i deras bikramklass Hot Mojo också, men har kört för lite för att ha några favoriter än. Hoppas du hittar nåt du gillar, vi ses kanske på mattan! :)

    • Nina Åkestam

      Tack för tipset, ska kolla upp dom!

  • Sandra

    Hej! Yogashala på Gotlandsgatan. Obeskrivligt bra.

  • Hanna

    Nejnejnej! Jag älskar mig själv fett mycket, jag suger ju knappt alls! Men det jobbiga blir ju då att jag blir så himla förvånad när inte exakt alla människor vill dö för mig/kyssa mina fötter/köpa mig en lägenhet/bli ihop med mig, haha.

  • sara

    wanda mases och mårten sohlman är jättebra! de låter en köra i egen takt och pratar inte för mycket, utan går igenom allt ett par gånger och går sedan runt och rättar till. båda har behagliga röster och bra serier. Lena järpsten är också bra, de andra instruktörerna tycker jag talar för mycket och då blir det svårt att hålla fokus. stort tips!

    • Nina Åkestam

      Tack, ska kolla upp dem!