Asteniska individer utan karaktär och herkuliska krafter borde inte få ingå äktenskap med varandra. Det borde vara lag på det, som för syskon och epileptiker.

På tips från flera av er läsare plockade jag upp ett ex av Gun-Britt Sundströms klassiska roman Maken på Pocket Shop. Och det var ju en förbannad tur att jag gjorde det.

Jag tror nämligen att den här boken har seglat upp på topp 10 över mina bästa böcker någonsin. Det är 550 sidor ren ordporr. Varenda mening är genomtänkt till gåshudsnivå.

Själva historien är också bra, så klart. Den handlar om Martina och Gustav som träffas när de är strax över 20 och på olika sätt försöker vara tillsammans under sju års tid. På vissa ställen blev jag nästan snurrig av igenkänning. Det kanske inte blir bättre av att berättelsen utspelar sig i Stockholm (om än på sent 60/tidigt 70-tal) och att huvudpersonen bestämmer sig för att hon inte klarar att ha ett vanligt jobb och därför börjar doktorera.

Men hur som. Även om man aldrig har varit i Stockholm och aldrig har doktorerat och aldrig har varit olyckligt kär tycker jag att man ska läsa den här boken. Bara för att få vara bland formuleringar som de här.

*obs: läs kanske inte den här boken när ni är ledsna. Men när man har slutat vara ledsen, då är den perfekt. 

*obs2: Förlåt för suddiga bilder, ORKA liksom inte ta om dom, men ni fattar ju vad det står.