Är vi ensamma i universum?

När jag föreläser i kosmologi ber jag ofta publiken att räcka upp handen om de tror att det finns intelligent liv på andra håll i vårt universum. Nästan varje gång räcker i princip alla upp handen, från lekskolebarn till universitetsstudenter. När jag frågar varför de tror det är det vanligaste svaret att eftersom rymden är så enormt stor måste det finnas liv någonstans, åtminstone statistiskt sett.

Men håller det argumentet verkligen? Jag tror inte det, av följande skäl.

Som den amerikanske astronomen Francis Drake påpekade kan sannolikheten för att det finns intelligent liv på en given plats beräknas som sannolikheten för att där finns en livsbefrämjande miljö (till exempel en passande planet) gånger sannolikheten för att liv ska utvecklas där gånger sannolikheten för att detta liv ska bli intelligent. När jag doktorerade kände vi inte till någon av dessa tre sannolikheter.

Andra flaskhalsar som föreslagits har att göra med utvecklingen av högre intelligens.

Efter de senaste tio årens dramatiska upptäckter av planeter som rör sig runt andra stjärnor verkar det nu troligt att det finns beboeliga planeter i överflöd, rent av miljarder bara i vår egen galax. Vad sannolikheten är för att liv och intelligens ska utvecklas är dock fortfarande högst ovisst: en del experter menar att antingen det ena eller båda med nödvändighet kommer att utvecklas på de flesta beboeliga planeter, medan andra tror att det ena eller båda är ytterst sällsynta på grund av flaskhalsar i evolutionen som bara kan passeras med nästan osannolik tur.

Bland de föreslagna flaskhalsarna märks problem av typen hönan och ägget i de tidigaste stadierna av självreproducerande liv: för att en modern cell ska bygga en ribosom, den ytterst komplexa molekylmaskin som läser vår genetiska kod och bygger upp våra proteiner, krävs till exempel en ribosom till, och det är inte självklart att denna första ribosom skulle kunna utvecklas gradvis ur något enklare.

Andra flaskhalsar som föreslagits har att göra med utvecklingen av högre intelligens. Även om till exempel dinosaurierna härskade över jorden i över 100 miljoner år, tusen gånger längre än vad den moderna människan har funnits till, verkar inte evolutionen ha drivit dem att utveckla en högre intelligens och till att bygga teleskop och datorer.

Med andra ord tycker jag det är ganska rimligt att hävda att vi fortfarande inte har en aning om hur stor andel av alla planeter som hyser intelligent liv: innan vi har studerat andra planeter är alla gissningar lika bra. Detta är en standardmetod för att hantera extrem osäkerhet inom vetenskapen och kallas på nördspråk ”uniform logaritmisk sannolikhet”; i klarspråk betyder det att andelen planeter med intelligent liv kan med ungefär samma sannolikhet vara såväl en på tusen som en på miljonen, en på miljarden, en på triljonen och så vidare.

Hur långt från oss kan den närmaste intelligenta civilisationen tänkas befinna sig?

På vårt antagande följer att detta avstånd också har en uniform logaritmisk sannolikhet, så innan vi har studerat saken närmare kan svaret lika gärna vara 1010 meter, 1020 meter, 1030 meter, 1040 meter och så vidare.

Min personliga tolkning är att andelen planeter som hyser intelligent liv är oerhört liten.

Låt oss stämma av detta med den kunskap vi har inhämtat genom observationer. Hittills har inga astronomiska sökningar påvisat någon utomjordslig intelligens och det finns inga allmänt accepterade bevis för att utomjordingar någonsin har besökt jorden.

Min personliga tolkning är att andelen planeter som hyser intelligent liv är oerhört liten – det finns förmodligen inget sådant liv inom ett avstånd av 1021 meter från oss, det vill säga i vår galax eller dess omedelbara närhet. Jag baserar denna slutsats på följande antaganden:

1. Interstellär kolonisering är fysikaliskt möjlig och kan lätt åstadkommas om en civilisation som är lika avancerad som vår har en miljon år på sig att utveckla den nödvändiga teknologin.

2. Det finns miljarder beboeliga planeter i vår galax av vilka många bildades inte bara miljoner utan miljarder år före jorden.

3. En inte försumbar andel av de civilisationer som kan kolonisera rymden skulle verkligen göra det.

När det gäller antagande 1 håller jag frågan öppen om vilka teknologier som kan tänkas komma till användning. I stället för att skicka organismer av en människas storlek genom rymden vore det kanske mer effektivt att sända hela svärmar med små nanoprober som när de landat kan anlägga fabriker och sätta samman större livsformer utifrån ”e-postade” instruktioner som överförs med ljusets hastighet via elektromagnetisk strålning.

Vanliga invändningar mot antagande 3 är att avancerade civilisationer är naturligt vänliga eller ointresserade av att kolonisera, kanske för att deras avancerade teknologi gör det möjligt för dem att nå alla sina mål med de resurser de redan har. Eller kanske de håller en låg profil för att skydda sig, eller så koloniserar de oss på ett sätt som vi inte märker: detta har av den amerikanske astronomen John A. Ball kallats ”zoohypotesen” och den förekommer i science fiction-klassiker som Olaf Stapledons Stjärnskaparen.

Personligen tycker jag inte vi ska underskatta diversiteten hos avancerade civilisationer genom att anta att alla strävar mot samma mål: allt som krävs för att vår galax och rymden bortom den ska fyllas med kolonisatörer är att en enda civilisation bestämmer sig för att öppet kolonisera så mycket den kan. I ljuset av den risken kan även civilisationer som annars är ointresserade av kolonisation se sig tvingade att expandera av ren självbevarelsedrift.

Om min tolkning stämmer ligger den närmaste civilisationen cirka 1.000…000 meter från oss, varvid det sammanlagda antalet nollor med lika stor sannolikhet kan vara 21, 22, eller 23 eller varför inte 100, 101, 102 och så vidare – men det kan inte vara mycket mindre än 21. Om denna civilisation ska ligga i vårt eget universum kan antalet nollor dock inte vara större än 26, och sannolikheten för att antalet nollor ska ligga i det lilla spannet mellan 22 och 26 är rätt liten.

Därför tror jag att vi är ensamma i vårt universum.

Läs även