And other stories.

När jag la upp inlägget om de böcker jag har läst på senaste tiden var det någon som frågade om det var med flit som det nästan bara var böcker av kvinnliga författare. Körde jag någon slags 90-procentigt mansfritt 2014, kanske? Nej, det gör jag inte. Men det var ändå med flit, av en helt annan anledning.

För ganska precis ett år sedan bestämde jag mig (ännu en gång) för att ta tag i de ätstörningar jag hade släpat på i över femton år. Fast den här gången var det på riktigt. Den delen av mig skulle BORT, för alltid, vad det än skulle kosta.

Det har varit ett jävligt jobbigt år på en massa sätt, och det är inte över på långa vägar. Häromnatten drömde jag att jag satt på ett möte på jobbet och var tvungen att säga till alla att jag hade gett upp. Jag skulle sluta äta igen, för jag orkade inte mer. Jag vaknade lättad tills jag fattade att det var en dröm. Jag får inte, ska inte, sluta äta. Jag ska kämpa vidare.

En fruktansvärt kämpig del i alltihop har varit att inse hur dålig tolerans jag har för fysiskt idealiserade kvinnobilder. Jag, som är så akademisk, så strukturanalytisk, politisk, som vet exakt hur reklam och media blir till. Som dessutom är vuxen och redig med en massa vettigt folk omkring mig. Jag klarar inte ens att se en dåligt retuscherad Linsex-reklam utan att dra in magen eller klämma på mina överarmar som inte längre är deffade.

Min första taktik var att försöka undvika alla bilder som försökte få tillbaka mig på den gamla banan. Det gick inte. Även om jag inte köpte modetidningar och inte gick på bio och tvingade Anton (som jobbar med mode) att plocka undan fotoböcker han hade sparat på i åratal så fanns ju bilderna där i alla fall. När jag åkte tunnelbana en tisdag innan jul räknade jag tolv perfekta kvinnokroppar i mitt synfält, samtidigt. Och jag var bara på väg till jobbet.

Den nya taktiken blev att dränka bilderna i annat. Att för varje 19-åring som stod och plutade i underkläder skulle jag se 100 andra bilder av kvinnor som var något annat. Inte något bättre eller sämre, det handlar inte om värdering. Bara om blandning. Att påminna mig, aktivt, om att folk är olika. Att det är så jävla oviktigt vilka överarmar jag har.

Sedan dess har det blivit väldigt mycket kvinnliga författare, musiker och filmskapare. Mest för att män fortfarande inte berättar kvinnliga historier i särskilt stor utsträckning. Så jag sträckkollar på Orange is the new black och Girls och läser om flickor i Jämtland och tonåringstjejer i Israel och känner att trycket lättar. Det gör faktiskt det. 200 sidor Bea Uusma suddar faktiskt ut två H&M-annonser.

Det här är ingen långsiktig lösning och den borde inte ens behövas. Men nu är det som det är, och allt som hjälper är värt nåt. Så i väntan på en värld som slutar göra illa, så dyker jag ner i en värld som vill mig väl.

  • Sandra

    Så jävulskt fin text, tack för att du delar med dig av dina verktyg och metoder för att orka och fortsätta framåt.

  • Katja

    Tack för ett fint inlägg! Själv har jag lyckligtivs aldrig lidit av de underliggande problemen du refererar till, men det känns som mer som om jag haft tur än något annat. Och det är viktigt och intressant att det faktiskt hjälper med olika kvinnobilder. Jag minns när jag bodde i Helsingfors, då älskade jag att gå och simma på Georgsgatans simhall, eftersom den hade herrturer och damturer (så att det alltså bara fanns kvinnor närvarande under damturerna), och det var förbjudet med badkläder, vilket gjorde att man verkligen såg kvinnokroppen i alla dess former faktiskt utförande en aktivitet. Alltså inte bara när folk duschade, men även när de gick till och från bassängerna, stretchade efteråt och liknande. Och det var alla åldrar, alla typer kroppar, och alldeles, alldeles underbart. Det var så otroligt skönt och ovant att verkligen se att kvinnokroppen finns i så oändligt många varianter, som alla är högst välfungerande. Att sedan läsa om och av kvinnor som använder sig av andra delar av sig själv, till exempel tankekraft, språk, intelligens och fantasi, ger ju såklart ytterligare dimensioner.

  • elise

    massor med styrka till dig<3 tankarna blir man kanske aldrig helt av med, men det är enbart genom handlingar som tankarna krymper. så tänker jag.

  • EvaP

    Heja, Nina!

    Du kämpar på och jag hoppas det blir som du tänkt dig.

    Själv är jag snart 60 år, har en mamma som jämt påpekar att jag är “stor”. När jag går i klackar på 5 cm får jag höra att jag är ståtlig – det känns som om i litteratur, film och annat så är kungar och män ståtliga. Inte kvinnor. Jag är 180 cm och blir förstås lång med klackar – längre än många av de män jag jobbar med. Senast det inträffade sa jag “du menar att du tycker jag är lång” och när mannen nickade sa jag kallt “i mina ögon är det du som är kort” varvid det blev dödstyst och jag ledsen.

    Jag är inte smal.

    Jag är normal. Jag är frisk. Jag har hjärnan i behåll. Jag har ett eget liv. Jag har ett bra liv som jag älskar och jag har uppfyllt många av mina drömmar. Ändå kan jag ta illa vid mig att folk tycker jag är stor, ståtlig och annat – för jag har ju lärt mig att kvinnor ska vara små, smala och vara kvinnliga i betydelsen av feminina kläder, sätt att uppföra sig och annat.

    Jag blir så trött på det.

    Min dotter håller också på med att hon ska banta. Mina kvinnliga kollegor går på blåbärsfil-diet eller annat.

    Många kvinnor lägger energi på saker som inte är viktiga och det gör mig ledsen, plus att hjärnan behöver mest energi procentuellt för att fungera.

    Så…heja Nina! Kämpa på.

    • Annikan

      Hej Evap. Din kommentar är ta mig tusan det bästa jag läst på länge. Tut och salut till dig!

    • Nina M

      Evap – Din kommentar gör mig matt och samtidigt glad. Kvinnosläktet ibland asså… vi är så lika alla. Power till dig!

  • Julia

    Så bra text! Egentligen är det ju helt självklart att vi behöver mer än en enda kvinnobild att definiera oss med. Jag undrar, hur visar sig dina ätstörningar? Vad är det du har problem med och så?

  • Sofie

    Så väldigt fin text. Du skriver på ett sätt som verkligen berör och som får mig, som lyckligt nog aldrig haft dem problem som du pratar om, att få en förståelse för hur det skulle kunna vara. Jag arbetar i skolan och det känns så himla viktigt att jag försöker förstå, så jag och mina kollegor kan göra vad vi kan för att ge barn och unga en bättre självkänsla. Tack för att du hjälper mig med det.

  • hanna

    vill bara dela dina inlägg om och om igen, dina ord är så modiga.

  • Kathrine

    Takk for at du skriver som du gjør. Betyr veldig mye.

    toppeloppe.wordpress.com

  • A

    Enda gången jag bedömer min kropp numera, är när feminister skriver att smal är perfekt. Jag har ju lärt nig att inte lyssna på modetidningar. Men när mina feministiska förebilder gång på gång nämner i förbifarten att en perfekt kropp är supersmal, då får jag ont i magen. Känner plötsligt att om till och med de som står på barrikaderna mot normerna, stärker normer i förbifarten… Som om det är helt självklart att spinkig betyder perfekt.. Nä, det kommer åt för en hade garden nere när en klickar sig in här. Önskar dig allt gott. Läkning och fortsatt framgång, allt sånt. Önskar även att du en dag för gå genom stan utan att döma kroppar.

    • A

      Poängen är alltså att det finns tjejer några storlekar större än du som läser här. Vi behöver inte smala bloggares godkännande, inte så jag menar. men ofta ryms vi inte i berättelsen om hetsen, för den går ut på att smal vill bli smalare. Jag vill inte vara smal, men just därför reagerar jag på de där detaljerna. Där vi ska nicka i samförstånd om att det finns smala snygga kroppar och sen kroppar som inte är smala och därför inte snygga men ändå duger ungefär. En behöver verkligen inte vara snygg. Men en behöver faktiskt inte heller vara smal för att vara snygg. Kan inte alla enas om det :)

      • Nina Åkestam

        Jag förstår precis vad du menar. Och självklart är det så. Jag använde “perfekt” i nån slags samhälls-mening. Jag är själv så himla skadad att jag inte ens vet vad jag tycker är bra. Men intellektuellt kan jag ju säga att perfekt borde vara en kropp som fungerar – allt annat är sekundärt. Men tyvärr är jag inte där än i känslorna.

  • Maria

    Ett annat boktips om kvinnoroller, med helt fantastiska kvinnoporträtt och väldigt lite yta är Therese Söderlinds “Vägen mot bålberget”. Så fantastiskt bra!

  • Jenny

    Här är en länk till en intressant artikel skriven om det du skrev för ett tag sedan – att du inte vill bli störd av män på grund av att de vill kommentera ditt utseende och förminska till dig till ett objekt på det sättet.

    http://www.theguardian.com/lifeandstyle/womens-blog/2014/feb/28/women-street-harassment-power-control-violence

    • Jenny

      Gud, inser att ovanstående inlägg inte makes sense, men du förstår vad jag syftar på hoppas jag.

  • Jana

    Hej, Nina! Jag har tänkt på den här frågan länge, och fastnade för hur du beskriver att du hade tolv perfekta kvinnokroppar i ditt synfält. Vad och vem säger att de är perfekta? I texten är det du, så jag undrar om du egentligen tycker det. Jag menar att du kan dela upp tanken i beståndsdelar: är det att de perfekta kvinnorna hade…smala magar? (I så fall, vad spelar det för roll för just dig, som har din egen mage?) Hade dessa kvinnor…speciella kläder, som du länge velat ha men inte kunnat hitta i butik? (I så fall kommer det med all sannolikhet fler och till och med bättre plagg, inte minst för att din smak förändras.) Och om du nu skulle se ut som en sådan kvinna, vad skulle det tillföra just dig? Att du blir del av en norm som du själv tror på och eftersträvar, eller något annat?

    Så tänker i alla fall jag. Jag skulle till exempel kunna genomgå en bröstoperation och satsa på fettsugning för att sedan ge mig ut på en strand i tjusig bikini och bara låta komplimangerna, även i form av blickar, hagla. Men jag finner det inte intresserant. För mig är det mycket viktigare att jag blir sedd som person, och tar komplimanger som relaterar direkt till min kropp som “kunde du inte komma på något bättre?”, kompisar som vill en bäl undantagna. Och visst, ibland trivs jag inte med mig själv. Men då fokuserar jag på annat än utseende, eftersom att tänka att jag inte är söt inte tillför någon någonting. Jag fokuserar helt enkelt på annat.

    Hur tänker du kring detta?

  • Agnes

    Så bra och modigt skrivet Nina, du är verkligen en stor förebild. Får också varje dag aktivt försöka påminna mig själv om att inte bry mig så mycket om hur jag ser ut, men det är svårt när en lever i ett samhälle som jobbar emot en. Det suger. Jag förstår att du väljer din värld, det gör jag med och om det gör livet lättare så tycker jag det är högst rimligt.

  • j

    tack. behövde det här blogginlägget så mycket så mycket. är i ätstörningshelvetet och vill bli frisk och glad och snäll men är trött och vill lägga mig ner och gråta och sluta äta. ibland orkar jag inte ens vilja bli frisk.

  • Bella

    Tack för ett fint och ärligt inlägg som jag tyvärr tror många känner igen sig i. Du är modig och jag hoppas din personliga kamp går framåt tillsammans med samhället och att vi blir friare och friare. All kärlek till dig!

  • julia

    fast du ser ju inte ens smal ut så jag förstår inte varför du ljuger om att du har ätstörningar? att vara mullig är inte att ha äs.

    • Maria

      Vad är grejen med att skriva en sån kommentar? På vilket sätt tycker du att den är bra att framföra? Får den dig att må bra på något sätt?

    • j

      bara för att man inte är ett streck med synliga ben och pulsådror betyder det ju inte att man är frisk. många många många med ätstörningar är normalviktiga. ätstörningar uttrycker sig inte bara i anorexia. läs på lite innan du slänger ur dig dumma kommentarer. fan asså.

  • marire

    det traff meg rett i hjertet: “Så i väntan på en värld som slutar göra illa, så dyker jag ner i en värld som vill mig väl.”

  • malin

    Jag tycker att du är bäst <3

  • Lisa

    Mycket fint och sant inlägg. Jag kör själv på det upplägget. Tycker tyvärr också att det ofta finns en röd tråd igenom många kategorier av manliga författares böcker, i allt från sci fi till nutidsroman, där kvinnokaraktärernas kroppas beskrivs väldigt utförligt och alldeles oftas som mycket mycket smala/tunna/nätta/små. Jag fick ett cancer besked i början av året och har nu lovat mig själv att fokusera på saker som får mig att må bra, som att att läsa och skriva, se filmer och diskutera kvantum fysik. Magen putar under tröjan, och jag är ändå jag. Kanske till och med lite bättre än innan eftersom jag har mer tid över att verkligen vara närvarande när jag är med vänner och hinner läsa fler böcker (och inte fundera på hur mina lår ser ut i jeansen). Som sagt, livet är för kort och jag vill inte ligga på min dödsbädd och veta att mitt liv qick ut på att vara smal.

    • Nina Åkestam

      Jag har också tänkt på det! Läste Ian McEwans Saturday förra veckan och han lyckades inte beskriva ett enda personlighetsdrag hos huvudpersonens fru. Bara att hon var liten, bräcklig och hade stora ögon. Så himla vanligt, jämfört med hur många kvinnor som faktiskt är så i verkligheten. Har faktiskt inte träffat en enda som helt saknar personlighet. Har iofs levt kortare än Ian McEwan, men ändå.