Almedalsveckan del 4: Att inte äta djur

För några månader sedan slutade jag i princip att äta djur. Det hade smugit sig på under lång tid, först med en Meatless Monday, sedan med att jag allt oftare bara skippade köttet, och sen bestämde jag mig: jag började behandla kött (och fisk, fågel, skaldjur, alla djur) som tårta. Något man äter vid speciella tillfällen när det är särskilt gott, på sin höjd någon gång i månaden.

Jag har inga principiella invändningar mot att äta djur (har inte läst Saffron Foers bok, har oerhört svårt för honom men ska ändå ge den en chans, lovar). För mig är beslutet rent miljömässigt. Det är inte hållbart att äta kött varje dag, det vet alla. Men jämfört med andra ohållbara grejer vi gör, är det har en rätt så liten och enkel sak att rätta till. Jag behöver inte ändra något väsentligt i mitt liv, bara plocka ner andra grejer i varukorgen och ta nåt annat på menyn. Når det slog mig blev det ett enkelt beslut.

Dessutom har jag sett lite för många dokumentärfilmer om hur djurindustrin går till för att kunna strunta i det. Så rättelse: jag har inga problem med att äta ett vilt rådjur eller en vettigt uppfödd kyckling. Men tyvärr är det väldigt sällan det som hamnar i salladen eller på frukostmackan. Och då avstår jag hellre, både för min egen hälsa och djurens skull.

Det handlar också, precis som mina invändningar mot kapitalism och patriarkat, om att ifrågasatta rådande strukturer och normer. Vi lever helt klart i en köttfokuserad matkultur. Köttet är liksom rätten, allt annat är tillbehör. Det beror inte på att det ÄR så, eller på att det är bättre. Det är bara så vi tänker just nu. Vi har inte alltid ätit kött på det sättet vi gör nu. Bara när jag var barn var det annorlunda: svenskarnas köttkonsumtion har stuckit iväg med nästan 20% sedan mitten på 90-talet. Kollar man på mina föräldrar var det ännu större skillnad, och går man tillbaka till början av 1900-talet käkade de flesta ungefär som jag gör nu: grönsaker och spannmål för det mesta, kött när man firar.

Alltså: det är inte fel på köttet i sig, men det är fel på HUR vi äter det och hur vi producerar det (för att kunna tillfredsställa den här absurda konsumtionen). Då kommer nästa fråga: vad spelar min lilla aktivitet för roll på det stora hela?

Ganska stor, faktiskt, har jag märkt. Mat är så himla kulturellt och socialt. När jag äter annorlunda märks det. Folk frågar. Jag förklarar. Och jag vet inte om jag har hybris, men jag tycker att varje gång jag träffar mina kompisar är det några till som har börjat köra köttfritt på måndagar, på veckodagar, eller helt och hållet. Och om de i sin tur… jag ni fattar. Kedjeeffekter, six degrees of separation etc. Alla är bara sex steg ifrån Barack Obama. Tänk om man kunde få honom att komma ut som vardagsveggis?

Ok, då några tips för den som går i såna här tankar:

1. Bry dig inte så mycket om definitioner. Bara att medvetandegöra hur man äter är ett stort framsteg. Som min fantastiska raw-vegan-vän Sofia sa: vill jag ha ett ägg, äter jag ett ägg. Men man äter det medvetet och uppskattar det.

2. Skaffa Pinterest och börja följa folk som pinnar vegetariska recept. Oerhört enkelt och inspirerande om det är svårt att komma igång.

3. Börja med någon dag i veckan för att värma upp och hitta nya vanor.

4. Säg till i förväg om du ska bort på middag och vill äta vegetariskt då. Det blev att himla hallå förra sommaren när jag skrev om att jag tycker att det är oartigt att ställa till en scen och inte kunna äta vissa saker när man bjuds. (någon skrev till och med på Twitter att hon drömde mardrömmar om mig där jag tvingade henne att äta kött. Ehum.) Det står jag fast vid. Man kan aldrig kräva att bli bjuden på något. Istället kan man informera värdarna och låta dem bestämma om de vill anpassa sig. Annars kan man ta med sig något eget, komma efter middagen, eller helt enkelt inte äta köttet utan bara det andra. Jag tror inte att man inspirerar någon genom att göra dem obekväma eller irriterade. En vettig diskussion kräver att alla är på hyfsat bra humör.

Sådärja. Världens längsta inlägg om att inte äta djur.

  • Jasse

    Men även om någon blir dödad på ett “fint” sätt blir det ändå dödat. Kan man välja något annat då så är det ganska soledariskt no? Det är ju ändå våra släktingar det handlar om.

  • cecilia

    Hurra hurra hurra och tack Nina för ett urbra inlägg om mat. Det är väldigt effektivt att sätta saker i ett historiskt (och därmed och ett framtida) sammanhang för att få större perspektiv på dem. Mat är inte okomplicerat, men här i din fina text tar du ned det till en rimlig nivå. Man måste ju inte gå med i en sekt för att äta på ett visst sätt liksom.

    Jag brukar tänka så här om det mesta: Om alla bara var lite mindre onda (läs: gjorde lite mindre ogenomtänkta eller genomtänkta saker som kan skada omgivningen i stort och smått, på kort och lång sikt), skulle världen vara en mycket bättre plats. Alla måste inte vara goda helgon hela tiden, men bara lite mindre onda. Det skulle hjälpa förbannat mycket tror jag.

  • Jenni

    Tänker på det där sista, att en vettig diskussion kräver att alla är på bra humör. Och ibland blir jag lite trött på att val som är bättre för jorden (och djuren) ska behöva smygas in lite försiktigt. Drar man några växlar till, vilket händer att jag gör ibland så är det ju vår framtid det handlar om och våra chanser att så många som möjligt ska kunna ha det bra framöver. Och det ska vi behöva inspireras till att göra! Känns helt absurt, som att stå på Titanic och lite försiktigt peka på en ledig livbåt, liksom viska, det här kan eventuellt vara en lösning, ska vi kika lite närmare på det…:)

    Fast vet ju att det inte funkar att skapa irritation, har testat alltför många gånger och framförallt är det inte bra för ens egna humör. Men ibland känns det helt absurt att behöva förklara varför jag inte äter kött för miljöns skull(eller bara köper begagnat eller inte flyger) och att jag är den som avviker från normen när mycket av det som ses som normen drar oss ner i ekologiska kriser.