Almedalsveckan del 3: Därför är jag feminist

Jag kallar mig själv feminist. För mig betyder det följande:

1. Jag vill att män och kvinnor ska vara jämställda i alla avseenden

2. Jag anser att vi inte är det idag. Idag är män överordnade kvinnor.

3. Jag tycker att det inte beror på individers val, utan på systematiska orsaker (det som brukar kallas patriarkat, att män som grupp systematiskt överordnas kvinnor som grupp)

Det finns många som kan ställa upp på punkt 1 utan att för den sakens skull kalla sig feminister. Där finns exempelvis jämställdisterna, som tycker att det tvärtom idag är kvinnor som grupp som är överordnade männen. Sen finns det många som ställer upp på punkt 1 och 2, men anser att det beror på att män och kvinnor har olika biologi, eller på att vi helt enkelt som individer väljer olika. De människorna brukar inte heller vilja kalla sig feminister. Snarare säger de att de är “för jämställdhet”. Där tror jag att de flesta i Sverige befinner sig.

Men jag är alltså hela vägen nere på punkt 3, vilket beror på en blandning av saker jag har läst och egna erfarenheter. Jag tycker helt enkelt att teorin om patriarkat eller könsmaktsordning stämmer, och att erkänna problemet är det första steget mot att lösa det. Jag tror inte att kvinnor väljer att tjäna mindre än män, eller att det är biologiskt nödvändigt att män misshandlar kvinnor. Jag tror att det beror på sociala konstruktioner och jag tycker att vi ska ändra på de konstruktionerna.

En vanlig missuppfattning om feminism är att det handlar om att kvinnor ska “ta över” eller att man vill upprätta ett matriarkat, alltså ett samhälle där kvinnor som grupp är överordnade män som grupp. Så är det inte. Snarare handlar det om att upplösa förväntningar på folk beroende på vilket kön de har, och istället låta alla människor vara sig själva. Därför tjänar både män och kvinnor på sikt på feminism (även om det initialt betyder att vissa män, som nu sitter på oproportionerligt mycket makt och pengar, måste lämna ifrån sig delar av den för jämna ut vilket alltså gör att de får det sämre. Som skattesystemet fungerar: de som har mest betalar mest för att alla ska få det bättre). När feminismen har lyckats får alla betalt efter vad de uträttar, alla ägna sig åt de jobb och intressen de vill, klä sig hur de vill, lika ofta få vårdnaden av barnen i en vårdnadstvist, delta lika mycket i eventuella krig, osv. Det är person och kompetens som avgör, inte kön.

Man skulle också kunna lägga till en punkt 4 till listan.

4. Jag jobbar för att förändra de strukturerna.

Även om vissa kanske inte diggar könsmaktsteorin, är det när man kommer in på sätt att fixa till de här problemen som det brukar brinna till ordentligt. I min feminism ingår det nämligen att ägna sig åt ett aktivt motstånd mot de patriarkala strukturerna, och det är här det blir obekvämt, både för mig och för andra. Snacka är ju lätt, liksom. Men att göra?

Det finns jättemånga sätt att jobba för att avskaffa patriarkatet, och vart och ett av de förtjänar i princip ett eget inlägg. Man kan, med eller utan lagstiftning, kvotera in kvinnor på maktpositioner. Man kan lagstifta om jämnt delad föräldraledighet. Man kan medvetandegöra hur kvinnor objektifieras i media och prata om manlig blick. Man kan klä sina barn i könsneutrala kläder och uppfostra dem genusmedvetet. Man kan bryta mot könsstereotyper, genom att som kvinna exempelvis sluta raka benen. Man kan benämna en person som hen istället för han eller hon. Man kan låta en kvinna köra bil i en reklamfilm.

Alla de här grejerna bryter mot normen, det man brukar göra. Alla adresserar någon aspekt av feminismen, vilket förklarar lite hur stor den här frågan är. Hur den åker berg-och dalbana mellan det stora politiska och det lilla privata. Kanske är det därför så många känner sig tveksamma och arga inför den?

Jag vet inte. Men jag vet att jag vill att mina eventuella döttrar ska tjäna lika mycket pengar som mina eventuella söner. Jag vill att pappan till mina barn ska ha lika bra relation till dem som jag har. Jag vill att man ska sluta stena folk till döds i arabvärlden och jag vill att alla kvinnojourer och ätstörningskliniker ska stå tomma.

Därför kallar jag mig feminist.

 

  • Krypet

    Word.

  • Sara

    Tack Nina!

  • Annika

    Jo fast…hur menar du att kvotering har något att göra med folks fria val att jobba med vad de vill? Likaså det här med manlig blick etc. Det är, i mitt huvud, jättesvårt att skilja på det här med patriarkat och fria val.

    Vad säger att vi inte skulle ha ett liknande samhälle med fria val?

    Jag tycker att det kommer att bli mycket spännande kommande säg…20-årsperiod, när den majoritet kvinnor som nu läser på universitetet tagit sig upp i arbetslivet. Kvinnor och män har ofta olika prioriteringar. Som grupper. Att de _individer_ som vill bryta sig loss får göra det utan att stöta på ett glastak av någon form (män i barnomsorg, kvinnor i ledarposition för att ta två typiska exempel som brukar komma upp), det är jätteviktigt, men … hur skiljer man ut kompetens från struktur?

    Dagens samhälle är visserligen uppbyggt efter historiskt manliga krav på ledaregenskaper – du ska inte kunna ha ett toppjobb utan en fru hemma, för du ska jobba så mycket att du knappt hinner träffa dina barn. Få kvinnor med familj ställer upp på detta. Ett sätt att komma åt det är kanske att tvinga in fler kvinnor i sådana jobb, så de kan förändra inifrån. Vilket i sig antagligen innebär att förändra kapitalismen, eftersom den traditionellt är byggd med samma medel. Men. Det är svårt att övertyga om det eftersom majoriteten av de som diskuteras med bara ser det som att ge kvinnor orättvisa fördelar.

    • Mikael Blomkvist

      Bra skrivet.

    • Jennie

      Kvinnor har i ca 40 års tid varit i majoritet på högskole-/universitetsutbildningar, så jag tror inte att det är där skon klämmer.

      Ännu ett inlägg Nina, där jag håller med om precis allt du säger. Tack för att du gör världen till ett lite bättre ställe!

    • Annika

      Inte på de tekniska eller ekonomiska, inte heller på läkarlinjen. Där börjar det däremot sedan några år vara kvinnlig majoritet, så som sagt: ge det nån generation till så kanske det händer något.

  • Mikael Blomkvist

    Har jättemycket att säga i det här ämnet. Ställer upp på alla 3 av Ninas punkter. Ja, faktiskt också på punkt 4 (det är sant). Men tycker att många av de problem och de lösningar som identifieras ofta är lite snett ute (inte just från Nina utan i allmänhet). Skillnad mellan kön (eller andra indelningar) BEHÖVER inte vara fel i sig och betyder inte alltid automatiskt att det hindrar individen att göra det den vill. MEN ofta gör den det och då måste man göra något åt skillnaden.

    På samma sätt som det ofta blir reaktioner från de som bara ser att kvinnor ges orättvisa fördelar så kommer tyvärr många problemanalyser från andra som bara kan se kvinnoförtryck i varje skillnad mellan könen.

    Jag får ofta känslan att jag som man ska hålla tyst i feministiska debatter om jag själv inte är fundamentalistisk feminist i mina åsikter. Får ofta finna mig i att bli föremålet för suckar och kommentarer som antyder att jag är en riktig mansgris för att jag inte håller med. Som tur är så gillar jag lite heta diskussioner 😉

    • Jana

      Jag håller med om att alla lösningar inte är rimliga. Jag tycker inte att kvotering är ett bra sätt om inte annat än för att visa att nu vill vi minsann ändra på det här med hur många kvinnor det finns på just den här arbetsplatsen. Problematiken som har kommit upp med kvotering är att den kan vara ett hinder för kompetens. Om det är så att en man och en kvinna har exakt likadana meriter och passar in på företaget och man vill kvotera in en kvinna, är det ok att kvotera in henne. Men om man vill kvotera in en kvinna bara för kvoteringens skull, och det finns egentligen en manlig sökande till samma position som har bättre meriter, då är kvoteringen inte ett bra sätt… Med mera.

    • Emma

      Jana och Michael: Att kvotera in kvinnor är bra. Man kommer självklart inte kvotera in kvinnor som inte passar för “jobbet”. Men vilka är det som passar för jobbet och vem bestämmer det? Jo männen som redan sitter på de höga maktpositionerna. Där kan de sitta och välja ut personer som passar för jobben, vilka kommer ha passande egenskaper. Dessa bra egenskaper kommer med största sannolikhet vara “manliga” eftersom de själva är män och anser att sina egenskaper är bra. DÄRFÖR måste man kvotera in kvinnor så de patriarkala strukturerna ändras.

      Kort sammanfattat men iaf hur jag ser på saken!

    • Mikael Blomkvist

      Jag har inte sagt att kvotering inte kan vara rätt. Och vi behöver alla, män som kvinnor, omvärdera mycket i samhället. Du kallar egenskaperna “manliga”. Vad är “manliga” egenskaper?

    • Mikael Blomkvist

      Det är väl bra om ordet kan “tas tillbaka” och förhoppningsvis laddas positivt. Det jag menar är att ibland är problemet att man sätter en etikett på något och når därigenom bara de redan frälsta. Samma sak gäller partipolitsk tillhörighet. När ett namn följs av t.ex ett M, S eller MP så läser människor direkt in sina egna fördomar om vad personen står för istället för att lyssna på vad den har att säga. Det bästa vore ju om alla människor lät bli att påverkas av sina fördomar. Men det lär ju knappast hända.

      Jag vill inte hindra någon från att kalla sig feminist, sosse eller moderat. Jag ville bara peka på att det kan finnas problem med etiketter vare sig vi sätter dem på oss själva eller på andra. När jag tänker på det så är det just det som är fallet när vi pratar jämställdhet mellan könen. Rörigt det här.

    • Mikael Blomkvist

      Eh, svaret ovan hamnade under fel kommentar. Den var ämnad till Tommy och “A” längre ned. Sorry.

  • G

    Nu blev jag alldeles kär.

  • Jasse

    Bra sagt, håller med till 100 %!

  • A

    Håller med om allt, men har tänkt på det här med titeln feminist och hur titeln i sig används. T.ex. när det står “bloggare och feminist” i en header på en blogg, eller det står “författaren och feministen X” i tidningen. Hur tolkas det av de som redan är förvirrade om detta ord (de verkar ju vara många tyvärr)? Såhär menar jag: Jag brukar säga att feminism inte är en kvinnofråga, och att feminister är alla de som medvetet motsätter sig skevheter på genusområdet. Och det innebär att många (ej tillräckligt många obs) är feminister. Men den bilden får man tyvärr INTE när man ser hur titeln används i medierna. Det blir liksom kontraproduktivt när endast ett par kvinnor (obs bara kvinnor) i ett helt nummer av DN beskriv som “x och feminist”. Ytterst sällan skriver DN om en manlig “feminist” även om de ofta har med män som är feminister i sina artiklar. Och så vidare. Jag kallar mig såklart feminist, men kan ju räkna med att 1) alla övriga medvetna människor också är det (de behöver ej den infon) och 2) de omedvetna inte riktigt vet vad det betyder (ordet är ju ärligt talat lätt att misstolka för den som vill/råkar eller som haft otur i sin uppfostran). Går man in på Lady Dahmers blogg och läser i sidhuvudet att hon är “en feministisk småbarnsmorsa som inte rakar benen” så är det kanske (för den oinsatte) lätt att missa att det finns sjukt många feminister, i alla åldrar och av samtliga kön. Och att de kan tycka och göra ganska olika. Så jag har börjat med att prata väldigt konkret om det jag tror på/jobbar för (innan jag går in på ordet feminist) med folk som inte har koll. Resten behöver jag inte ens nämna det för.

    • Mikael Blomkvist

      Håller med dig. Ordet feminist är negativt laddat för många även om de egentligen håller med om innebörden. Är nog klokt att göra som du och börja med att berätta vad du står för innan du presenterar dig som feminist. Bättre att få människor att lyssna än att skrämma dem med ett ord som de får en dålig känsla av. När de håller med dig och du sedan berättar att det är vad feminism innebär så är de lite mindre avigt inställda till ordet.

    • A

      Mikael: Mmm men jag stör mig mest på att titeln används på ett märkligt sätt (av/i många medier) som ger en skev bild av hur många vi är. De får det att låta som att feminist = jätteovanligt och udda.

    • Mikael Blomkvist

      Men är det inte just genom att man överhuvudtaget titulerar någon (eller sig själv) som något som gör att det verkar vara något ovanligt eller speciellt? Om värderingarna bakom ordet var helt självklara (vilket de borde) skulle det inte behöva nämnas alls. Nu används självtituleringen feminist väldigt ofta av personer som jag absolut inte vill förknippas med. Då är det många gånger bättre att framhålla sina “feministiska” åsikter utan etikett och därigenom få människor att lyssna utan att de automatiskt har taggarna utåt. Är du med på vad jag menar?

    • tommy

      Vi får väl ta tillbaka ordet då. Alla vi som står för feminismen och är tänkande individer. Om vi börjar titulera oss feminist oftare så får det sin rätta klang. Vilka är de egentligen, de som tycker att feminism är fel?

    • A

      Tommy: Om frågan är till mig så tycker vi nog lika :) Tidningarna borde använda ordet mer, inte bara om några få (och inte bara om kvinnor). Och vi andra borde, tills vi har vinkat hejdå till den rådande begreppsförvirringen, måna om att reda ut det, skriva på våra bloggar och på Fejan vad vi menar och inte osv. Som Nina gör här. Feminismen (kollektivt) har ju nånstans misslyckats lite med kommunikationen när feminister inte vill kalla sig feminist längre (gäller ej mig). Men ffa så har feministhatare helt fult spridit skeva rykten om innebörden. Jag kallar mig feminist och tänker fortsätta med det, nu även utrustad med länk till en ypperlig lista som jag hoppas att svenska dagstidningar pluggar in. :)

    • Mikael Blomkvist

      Det är väl bra om ordet kan ”tas tillbaka” och förhoppningsvis laddas positivt. Det jag menar är att ibland är problemet att man sätter en etikett på något och når därigenom bara de redan frälsta. Samma sak gäller partipolitsk tillhörighet. När ett namn följs av t.ex ett M, S eller MP så läser människor direkt in sina egna fördomar om vad personen står för istället för att lyssna på vad den har att säga. Det bästa vore ju om alla människor lät bli att påverkas av sina fördomar. Men det lär ju knappast hända.

      Jag vill inte hindra någon från att kalla sig feminist, sosse eller moderat. Jag ville bara peka på att det kan finnas problem med etiketter vare sig vi sätter dem på oss själva eller på andra. När jag tänker på det så är det just det som är fallet när vi pratar jämställdhet mellan könen. Rörigt det här.

  • Evelina

    Bra! Kunde inte skrivit det bättre själv.

  • Hanne

    Bra skrevet!

  • Jenni

    Ett tredje mycket välformuelrat och tänkvärt inlägg, jag hoppas att du blir krönikör, du behövs för att lyfta blicken i debatten som ofta stannar i om man ska hår under armarna som feminist eller inte..:)

    Jag kompletterar dock med ett inlägg från Ingemar Gens för jag ställer inte riktigt upp på det här med att vi kvinnor ska sträva efter samma lön som männen. För jag vill ha ett samhälle som bygger på andra värden än vem som tjänar mest, jag skiter i vem som har högre lön än mig, det viktigaste är att jag trivs med det jag. Och precis som du skrev så kommer vi aldrig kunna leva i samklang med naturen om vi inte har ett system där andra värden än pengar får status. Så tycker vi lägger ner parollen högre lön åt kvinnor och säger sänk männens löner istället, det blir ju också jämlikt..:)

    http://blogg.resume.se/nina-akestam/2012/07/05/almedalsveckan-del-3-darfor-ar-jag-feminist/#comments

    • Jenni

      http://www.gens.nu/ menar jag..:)

    • Annika

      Det handlar inte om pengar, det handlar om den ersättning som just nu anses vara “bäst” för att visa uppskattning.

      Att du vill ha ett samhälle som bygger på något annat än pengar är fullständigt irrelevant för diskussionen om lika ersättning för lika arbete.

    • Jenny

      inte helt irrelevant. för just nu är pengar det vanligaste sättet att ersätta någon, en måttstock för hur viktig du är inom företaget och ett sätt att visa uppskattning för ett väl utfört arbete,särskilt inom näringslivet med bonusar och skit, kanske mindre inom offentlig sektor. tänker bara att vi kanske ska vidga begreppet ersättning lite, ibland kan ju mer semester eller att få gå ner lite i tid vara minst lika uppskattat som högre lön (förutsatt att man tjänar tillräckligt för att betala mat och husrum alltså). Och jag hör nästan alltid pengar i lika lön diskussionerna.

    • Annika

      Jo, men igen – idag är det pengar som är det som räknas mest. Mer semester (med bibehållen årslön) är lika med mer pengar för mindre arbetsmängd. Mer semester med lägre årslön är mindre pengar för arbetet och inget att kämpa för.

      Hur man än gör kan man räkna de saker du räknar upp i pengar, och bör också göra så. I årslön per arbetstimme eller nåt.

    • Jenni

      Och det var det jag inte höll med om. Att vi kanske inte nödvändigtvis behöver värdera allt utifrån pengar utan att tid är minst lika värdefullt. Det är dagens system som säger att vi “bör göra så” men det behöver ju inte betyda att det är den bästa lösningen.

  • Sandra

    Nina! Först och främst – du tar otroligt snåriga och komplexa frågor och skriver intelligenta, självsäkra och väldigt lättförståeliga texter som om det vore självklart. Det tycker jag du ska tänka på med ett leende nästa gång du har en stund för dig själv.

    Fellow kommentatörer! Låt oss ej glömma att män har kvoterats till jobb pga kön rätt länge så jag tror inte en lösning i form av kvinnlig kvotering bara för att få skeppet på rätsida skulle sätta hela arbetsmarknaden ur balans. Om man inte tycker att det har förekommit manlig kvotering, så betyder ju det att man tycker män är bäst lämpade för ungefär alla maktpositioner? Jag tycker inte heller att det är den bästa lösningen, men jag tycker definitivt att det är den som gäller för att sparka igång en förändring. VAB & föräldraledighet osv får inte göra en kvinna till en stor börda och risk som inte är värd att ta. Tänk om 100 år, då kanske det är självklart att lika många kvinnor som män sitter vid till exempel styrelsebordet eller andra maktpositioner? Och de kommer kanske ha glömt att det förr inte alls var självklart. Men det måste starta någonstans, och jag tror personligen inte det är genom att bara säga “låt helt enkelt den bästa lämpade på jobbet”, för då står vi förmodligen bara still.

  • Åsan

    TACK! Du verkar så himla vettig och allmänt bra. Det är alltid ett sant nöje att läsa din blogg, som är prima skriven vare sig det handlar om stort eller smått. Du har gjort mig till en ännu mer övertygad feminist och har också fått mig att en gång för alla bli miljöpartist. Fortsätt på ditt braiga spår!

  • Ett aktivt val

    Många bra tankar i din text Nina.

    Jag håller med om att vem som helst på en massa olika sätt kan göra aktiva val för att störa normerna. Jag tycker att du ska skriva ett eget inlägg om vart och ett.

    Visst är det fysiskt tungt att byta däck, men det är ju ett bra träningspass för bisceps. Kanske pilligt och svårt att laga ett par byxor på symaskinen, men snyggt när de är hela.

    Roligast är när människor av bägge kön öppnar sig för nya erfarenheter.

    Ibland tar det emot att aktivt välja en jämnställd livsstil, men jag tror som du att i kommande generationer kommer det vi gör nu avspeglas. Förhoppningsvis uppskattas det.