Alltså tack.

Fy sjutton vad mycket fina mail, kommentarer tweets och annat det har rasat in sedan mitt inlägg om att krascha i tisdags. Sorgligt naturligtvis att så många känner igen sig, men jättebra att man kanske vågar prata om det. För den här typen av krascher handlar inte om att känna sig lite nere eller stressad. Man blir helt tagen ur spel och det är dags av det tas på allvar.

Jag vill bara säga (ironiskt nog med tanke på temat) att jag har sjukt mycket just nu så jag hinner inte svara på allt, men jag läser och blir otroligt varm i hjärtat av alla fina ord.

Sen hoppas jag innerligt att några av alla de arbetsgivare som läser den här bloggen får sig en tankeställare. Mediabranschen är väldigt lågprofessionell när det kommer till HR-frågor. Många av dem som sitter med personalansvar har ingen utbildning alls inom området. Då blir det ännu viktigare att använda sin klokskap och faktiskt lyssna på sina anställda. För vi jobbar, om man ska vara helt ärlig, inte med särskilt livsavgörande saker. Enda anledningen till att gå till jobbet är att det är roligt, samt att man förhoppningsvis får betalt. Den dagen arbetsgivare inte kan erbjuda det kommer de att tappa en massa talang.

Tack världens bästa läsare! Och glöm inte att prata med varandra också om såna här saker. Det är jättesvårt att klara sig ur problem på egen hand.

 

  • Petronella

    :)

    En sak som jag undrar över ännu (medan jag försöker bygga upp mig själv från kraschen). Är hur man ska ‘presentera sig’ för omvärlden. Jag är t.ex singel och skulle väldigt gärna inte vara det. Men vad säger man. Jag har haft en utmattnings-depression, är sjukpensionär och lever på bidrag. Och, just det jag är också begåvad, någotsånär intelligent, talar 6 språk har en del intressanta livserfarenheter. Vad är man, liksom? Kan man fortfarande referera till sin ‘kapacitet’ då man inte längre gör något?

  • f

    det där känner jag igen! men faktum är att jag träffade min nuvarande man och pappan till mitt barn när jag var på botten. tyckte att det var så himla skönt att börja på något nytt och ha en chans att inte bara vara den sjukskrivna med panikångest. visst, jag berättade vilken situation i livet jag var i, men det var ändå så befriande med någon nytt som var positivt. och att han sett mig i mörkret och ändå stannat kvar bådar liksom gott för framtiden! han har också förståelse för mina dippar och återfall. det som är negativt är att vi fortfarande lätt polariseras och jag blir den “sjuka” och han den friska.