Alltså tack.

Fy sjutton vad mycket fina mail, kommentarer tweets och annat det har rasat in sedan mitt inlägg om att krascha i tisdags. Sorgligt naturligtvis att så många känner igen sig, men jättebra att man kanske vågar prata om det. För den här typen av krascher handlar inte om att känna sig lite nere eller stressad. Man blir helt tagen ur spel och det är dags av det tas på allvar.

Jag vill bara säga (ironiskt nog med tanke på temat) att jag har sjukt mycket just nu så jag hinner inte svara på allt, men jag läser och blir otroligt varm i hjärtat av alla fina ord.

Sen hoppas jag innerligt att några av alla de arbetsgivare som läser den här bloggen får sig en tankeställare. Mediabranschen är väldigt lågprofessionell när det kommer till HR-frågor. Många av dem som sitter med personalansvar har ingen utbildning alls inom området. Då blir det ännu viktigare att använda sin klokskap och faktiskt lyssna på sina anställda. För vi jobbar, om man ska vara helt ärlig, inte med särskilt livsavgörande saker. Enda anledningen till att gå till jobbet är att det är roligt, samt att man förhoppningsvis får betalt. Den dagen arbetsgivare inte kan erbjuda det kommer de att tappa en massa talang.

Tack världens bästa läsare! Och glöm inte att prata med varandra också om såna här saker. Det är jättesvårt att klara sig ur problem på egen hand.