Allt flyter

Härom veckan när jag föreläste på Handels om min karriär, eller vad man ska kalla det, var det en tjej som räckte upp handen mot slutet. Det verkar mest som att du har haft himla mycket flyt? sa hon som en blandning mellan ett fråga och ett påstående. Jag svarade superdåligt tror jag. Blev helt förvirrad, för jag visste ju inte. Är det så? Eller får jag det att framstå så?

När jag föreläser om jobb har jag alltid tänkt att det viktigaste är att avdramatisera. Alla yngre människor jag pratar med är så otroligt duktiga och ambitiösa och det känns som att det sista de behöver är en påminnelse om att man måste jobba hårt. Snarare tvärtom. Jag vill mer säga: Andas. Ta det lugnt. Det löser sig.

Det avspeglar sig så klart i hur jag pratar om mig själv och vad jag har gjort. Jag vill inte få det att inte verka så märkvärdigt. Att det faktiskt har ordnat sig rätt bra trots att jag har varit förvirrad och gjort en massa märkliga val och så. Jag är ju verkligen ingen superfokuserad karrirärmänniska. Men det är klart att det kan bli fel också. Om man är 22 och jobbar häcken av sig kanske det sista man vill höra är att någon mediabrud står på en scen och skrattar bort fem år av universitetsutbildning.

För SJÄLVKLART har jag jobbat. Som en jävla idiot, för det mesta. Jag aldrig skrivit något annat än MVG på ett enda prov. Har aldrig kommit sent till ett viktigt möte, missat en läxa, kuggat en tenta, struntat i ett mingel, gjort mig ovän med en kund, glömt att blogga, sumpat en deadline. Det har aldrig hänt. Jag är livrädd för att misslyckas och vågar aldrig chansa om det finns en risk för att någon ska bli missnöjd.

Eller vågade, kanske jag ska säga. För som en klok person sa angående det här med karriär: Om man trampar som fan i början kan man rulla ganska långt sen. Det är kanske definitionen av flyt. Att ha tillräckligt mycket fart för att så småningom kunna göra lite konstiga val och ändå inte fastna. Den där föreläsningen där jag fick frågan om flyt hade jag inte förberett mer än 20 minuter, och det gick ändå helt okej. Men det beror ju inte på tur, utan på att det var den kanske 225:e föreläsningen jag höll i mitt liv. De första fick jag förbereda i veckor. Precis som de första blogginläggen, krönikorna och brödtexterna. Så när jag står nu och säger att det inte är så noga, är det både sant och falskt. NU är det inte så noga. Men för fem år sen var det förbannat noga.

Det är det roliga och det jobbiga med min forskning nu, för det betyder att jag är tillbaka på noll igen. Jag kan inte ett skit om hantverket och allt går otroligt långsamt. Men jag gör det. Jag läser varje artikel och ställer varje fråga och känner 90% av tiden att det här ALDRIG kommer att gå. Men någonstans i bakhuvudet tänker jag ändå att om jag trampar som sjutton nu ordnar det sig. Då kommer jag att kunna stå någonstans om fem år och få det att låta som att det här med att doktorera, det är inte så himla svårt ändå.