Alla konfabulerar

  • 3 min

En kvinnlig ekonom fick de främre delarna av pannloben skadade i en trafikolycka och kom in till sjukhuset. Hon arbetade innan olyckan som ekonom på ett större företag och var på vårdavdelningen övertygad om att en taxi väntade henne vid entrén och att hon skulle till ett möte för att träffa sin vd.

Den ryske neurologen Sergei Korsakov noterade redan på 1880-talet att många patienter med grav alkoholism och – som det senare skulle visa sig – brist på vitamin B1 fick stora minnessvårigheter, men samtidigt kunde de göra detaljerade beskrivningar av händelser som aldrig inträffat. Korsakov märkte också att hans patienter ibland hade svårt med verklighetsuppfattningen och att de tycktes blanda ihop tidigare erfarenheter med vad som verkligen tilldrog sig i nuet. Den medicinska termen för detta fenomen är konfabulation.

De som konfabulerar spontant saknar förmågan att trycka ned gamla irrelevanta minnen och de minnen som de infogar i nutiden tenderar de dessutom tro är verkliga tilldragelser. Det är typiskt att den hjärnskadade ekonomen tänkte på att träffa sin chef för ett möte, vilket hon verkligen skulle ha kunnat göra om hon var frisk. Problemet för patienten var att hon använde sig av minnen som inte vara relevanta i sammanhanget. Vi använder naturligtvis hela tiden gamla minnen i vårt dagliga liv. De drabbade vet inte själva om att de konfabulerar. För dem är historierna en uppriktig berättelse av den uppfattade verkligheten, inte medvetet påhittade historier. De har ingen kontroll över de minnen som spontant dyker upp och tror själva uppriktigt på vad de säger. Nästan alla som konfabulerar tycks återuppleva en tidigare episod och upplever att det sker just nu.

I nästan alla fall av spontana konfabulationer kan man spåra händelser som verkligen inträffat i personens förflutna, men han eller hon tror att det sker här och nu. Konfabulering beror troligtvis på att personerna inte kan trycka ned minnen som inte hör till vad som sker för tillfället. Gamla minnen letar sig alltså in i nutid och blandas ihop med vad som händer nu. Vanligtvis kan vi trycka ned gamla minnen och associationer som inte är relevanta för den nuvarande situationen.

Det krävs en skada i frontalloberna för att för att se en fullt utblommad konfabulatorisk patologi, men man kan faktiskt framkalla det här fenomenet hos fullt friska människor också.

I en intressant studie av Petter Johansson och hans kollegor vid Lunds Universitet fick manliga försökspersoner se par av kort med unga kvinnor och sedan välja vilken av de två de tyckte var mest attraktiv. Sedan lade försöksledaren ned kortet med den mest tilldragande kvinnan på bordet och man fick beskriva varför man valt just den kvinnan. Vad försökspersonerna inte visste var att försöksledaren var en skicklig illusionist specialiserad på korttrick. Han bytte ut korten så att försökspersonen fick kortet på den kvinna som han valt bort. De flesta märkte inte att de blivit lurade och beskrev utan problem varför de valt som de gjort. Även helt friska kan konfabulera.

Den del av hjärnan som sitter i pannloben alldeles ovanför ögonen kallas orbitofrontalbarken och används bland annat för att jämka ihop våra tankar och beteenden med den nuvarande realiteten. Minnen som inte passar in måste tryckas ned och om de inte gör det sticker irrelevanta minnen upp i medvetandet. Om inte kontrollen fungerar börjar vi konfabulera.