Ägg och mattsopning

I torsdags var det ju som sagt Guldägget och det var så himla kul. Jag vet att man inte ska tycka det, det ska va liksom mera “nej gud å jag gillar inte reklambranschen, jag tillhör knappt reklambranschen fast jag jobbar på stor byrå och köper alla mina kläder på Acne” men så tycker inte jag. Jag älskar skiten. Jag älskar att alla man känner är där och att folk är så glada och kramas så mycket och att det oftast spelas inte helt värdelös musik. Jag älskar att en (jag) fick hälsa på himla Peter Wolodarski och att han ba Tack för att du skriver så fint om oss.  Swooon.

I torsdags var det allra roligaste så klart att min pappa fick Platinaägget. Det näst roligaste, som under alla andra omständigheter hade varit det roligaste, var att Rättviseförmedlingen fick Titanägget. Så otroligt välförtjänt och rimligt på alla sätt. Vilket för mig in på det tredje roligaste: att det nu för första gången kändes som att det blåser nya vindar. Det var flera snälla människor som kom fram till mig och pratade om texter som jag har skrivit. Allra mest om jämställdhet. Och jag insåg att sånt gör man nu. Man står i en bar och pratar kvotering med folk man knappt känner, lika väl som man pratar om andra jobbrelaterade saker. Vilket verkligen inte hade hänt för fem år sedan. Inte ens chans.

När jag började skriva om de här sakerna kändes det nästan lite farligt. Man var så himla jobbig och obekväm (eller gnällig och tjatig) som påpekade att saker och ting kanske inte var helt optimala. Jag var nervös varenda gång jag skulle publicera ett inlägg om jämställdhet, dels för att jag visste att jag skulle få en massa skit, dels för att jag själv kände mig jobbig. Och gnällig. Det folk sa satte sig ju till slut.

Men så är det inte längre. Delvis handlar det väl om att jag har blivit äldre och mer övertygad och rätt så mycket skiter i om folk tycker att jag är jobbig. Men mer tror jag ändå att polletten till slut är på väg att trilla ner. Tack vare många jobbiga människors tjat, Komms och byråernas  och reklamskolornas arbete, böcker som Mad Women och organisationer som Rättis så orkar man helt enkelt sopa problemen under mattan längre. De blir så stora att det är lättare att plocka upp dem från golvet och kolla hur man kan bli av med dem. Det har vi inte lyckats med än. Men jag tror faktiskt att vi har kommit en bra bit på vägen.

 

  • Malin

    Jaaaaa, så himla braaaaa! Tack för att du är jobbig Nina, det verkar vara de jobbiga människorna som driver på förändringar som gör världen bättre. Att du är jobbig gör att jag också orkar vara det. Och det går framåt!!! :)

  • Emma

    Kom ihåg att du är en del av den pågående förändringen!