50/50

Ibland när man pratar om feminism och sånt dyker den här kommentaren upp:

Jag är verkligen för jämställdhet! Så klart. Men man vill ju inte att det ska gå för långt. 

Jag förstår vad den här tanken kommer ifrån. Det finns nämligen en massa människor som är rädda för jämställdhet, för att det skulle få dem att förlora delar av sin makt eller bara skaka om en massa bekväma vanor och mönster. Vissa av de här människorna har valt att, istället för att ta tag i sin egen obekvämlighet eller rädsla, måla upp bilden av att feminister 1. vill att kvinnor ska ta över all makt från män och skapa ett matriarkat, 2. vill tvinga på andra människor (framför allt barn) vissa sätt att leva, 3. vill ta bort möjligheten att ha ett kön, eller 4. vill skada män, fysiskt eller psykiskt. Eller allt samtidigt, för den delen.

Om man har hört de förklaringarna, och tror på dem, fattar jag verkligen att man är orolig för att saker och ting ska gå för långt. Om jag såg exempelvis könskvotering eller delad föräldraledighet som ett första steg mot en kontrollstat eller hatbrott skulle jag också dra hårt i nödbromsen.

Grejen är att det där är helt enkelt inte sant. Det finns inget att oroa sig för. Hela begreppet jämställdhet har nämligen en inbyggd säkerhetsspärr, och den ligger i första halvan av ordet: jäm. Som i jämvikt. Precis som på en sån där gammal våg är det balans man vill uppnå. Lägger man för mycket i ena skålen tippar det över. Men det gäller naturligtvis också andra skålen. Om det skulle bli så på sikt att kvinnor har mycket MER makt än män, då är inte samhället jämställt. Om flickor och pojkar tvingas till olika saker baserat på sitt kön (oavsett om det är att de rekommenderas att leka med bilar eller förbjuds detsamma) är det inte jämställt. Att tvinga någon att välja eller välja bort ett kön är inte jämställt. Och naturligtvis, om kvinnor skulle börja skada män, är det inte jämställt. Och då har vi misslyckats.

Om man säger att man är för jämställdhet är det 50/50 man strävar efter. Inte vid varje givet tillfälle, men i genomsnitt och över tid. Och just det är inte något särskilt att oroa sig för.

  • Maja

    Ofta när det talas om jämlikhet i arbetslivet, för jag antar att det är du menar , så är ett problem att det ju inte bara är de roliga jobben som skall vara jämlika. Skall det vara jämlikt över alla yrken så kommer kvinnor att bli bortkvoterade från en del av dem.

    • Nina Åkestam

      Nej, jag menar inte specifikt i arbetslivet. Om du menar “roliga jobb” som i jobb som för med sig makt, så håller jag helt med. Det viktiga är att det är jämställt där makten finns och där centrala beslut som påverkar många människor fattas. Det är alltså viktigare att det är jämställt bland politiker, företagsledare och professorer än bland exempelvis snickare.

    • Maja

      Ok, vem skall avgöra vilka jobb som det är viktigt att vara jämställda på då? Makt är ju relativt. Snickaren som byggde om vårt hus hade väldigt stor makt över mitt liv så jag hade nog gärna sett en kvinna där.

      • Nina Åkestam

        Nej, makt är inte relativt. Det handlar om möjligheten att bestämma över sitt eget och andras liv, helt enkelt.

    • Liv

      Nina, det är ju här ditt resonemang alltid falerar. Varför bara kvotera maktpositioner i så fall? Varför inte där man ska ta ett lika stort ansvar? Som i farliga jobb till exempel. Du vet ju lika väl som jag att män är kraftigt överrepresenterade när det gäller arbetsplatsolyckor.

      Och i vården, och i barnomsorgen. Varför skulle det inte vara lika viktigt? Det om något borde ge resultat på sikt, när jag försöker föreställa mig in i en rent krass feministisk föreställningsvärld.

      Vi som bara är för jämställdhet vill ge alla lika MÖJLIGHETER att göra sina egna val, inte ge somliga snålskjuts på bekostnad av andra.

      • Nina Åkestam

        Nej, det fallerar inte det minsta. Man kvoterar till maktpositioner för att det är makten som ska delas.
        Jag har ungefär 500 gånger skrivit om “män har det minsann inte bättre” som argument, men vi tar det en gång till: att män skadas på arbetsplatsen är INTE ett argument för att kvinnor också ska göra det. Det är ett argument för att vi ska skärpa säkerheten för de människor (män och kvinnor) som har riskfyllda jobb. Men det har inte med det här att göra. Män sitter inte på VD-stolar för att andra män riskerar sina liv i gruvor och på byggen. Det handlar om klass, inte kön. Rör inte ihop begreppen.

        Jag kan också, om du vill, för tiotusende gången upprepa att könskvotering inte handlar om att åka snålskjuts, utan att få en plats man har rätt till men som man förvägrats pga sitt kön.

  • E

    Halleluja!

  • Vicky

    det är väl just avsaknaden av det där som gör folk så jäkla rädda för begreppet FEMINISM.

  • sofia

    skillnaden är ju att “kvinnliga” jobb och egenskaper nedvärderas, så medan förskolor och ibliotek skriker efter manlig personal (och män därmed ofta har lättare att få jobb på kvinnodomínerade arbetsplatser) så är det inte alltid kvinnor är så välkomna på mansdominerade arbetsplatser. På många utbildningar (tex just bibliotekarie – som ajg själv gått o därför har koll på) kvoteras män in, men det blir liksom inget ståhej om det för att nej just det, bibliotekarie är ju ingen maktposition. VI kan ju uppmuntra o kvotera men vi ska ju ändå inte tvinga nån tex att jobba inom barnomsorg öfr det blir nog inte så bra, men jag håller med jag vill såklart att det ska finnas kvinnliga elekrtiker o målare likväl som manliga förskolelärare, att vi ska bredda synen på vem som gör vad liksom…

  • Linda

    Det du skriver är så bra!