2012 genom andras linser

Jag är ju inte så mycket för det här med bilder. Jag instagrammar en del (@ninaakestam heter jag där) men när det gäller att få upp grejer på bloggen blir jag ungefär som Sandra blir när hon ska betala räkningar. Jag vet att det vore bra att göra det, jag har tid att göra det, men handen vill inte flytta sig från den ena tangenten till den andra.

Därför är det en himla tur att jag har vänner som inte saknar den där bildsynapsen och nu har sammanfattat sina år, och där är ju jag med på ett hörn. Ett hörn av New York. Känns som ett helt annat liv och samtidigt som i förrgår, vilket det ju typ var. Till vardags saknar jag det inte så jättemycket, kanske för att man bara måste anpassa sig för att orka. Funkar inte att gå runt och vara nostalgisk hela tiden. Men när man ser alla folk man älskar och alla ställen man saknar och alla dagar och nätter när man inte tänkte på så mycket annat alls än det man gjorde just då. Då känns det som att det börjar bli dags att boka en hälsa-på-biljett.

Sandras januari till april och maj till augusti.

Där man bland annat kan se mig fylla år och extraknäcka som vaxdocka. 

Matildas år på fyra minuter. (låten är den här. Helskotta vad den har spelats mycket här hemma på Skånegatan alltså.)

Där man bland annat kan se mig i världens sämsta peruk och som en del av en bild som skulle bli resultatet om Benetton och American Apparel fick ett reklambarn. 

Slutsats: Mer temafester åt folket! Särskilt på en båt. Eller på ett tak. Eller på en strand.