Volantebloggen

På Volantebloggen får du senaste nytt från oss: nyheter om titlar, evenemang och vad som händer bakom kulisserna.

Micael Dahlens bästa nyårstips

Vi ställde några frågor till Micael Dahlen — få kan som han ge tips inför en nystart.

Häromåret förändrade han 40 vanor under ett år (se intervjuer i UNT och SvD). Sedan skrev han Kaosologi, som nu släpps som pocket med undertiteln Så lever du lite smartare, roligare och längre (Bokus, Adlibris, samt på Pocketshop eller i din lokala bokhandel).

Boken är uppbyggd kring tio nyord och är fylld av klokheter och insikter som stannar kvar. Det märks att Kaosologi är Micael Dahlens mest personliga och passionerade bok hittills.

Ett exempel på ett nyord är avmåstefiera:

Avmåstefiera

Ditt bästa nyårstips?

Vilket är ditt bästa nyårstips?

Att avmåstefiera 2018. Ägna lite mer tid åt sånt du vill göra och lite mindre tid åt sånt du måste göra. Då blir året både roligare och mer framgångsrikt. Det garanterar jag (jag har testat både på mig själv och en massa andra människor).

Vad är viktigast för att lyckas med att förändra en vana?

Att göra det för att du vill, inte för att du måste. Hitta en anledning, vilken som helst, trolla med knäna om det behövs, för att vilja förändra vanan och håll fast vid den. Då klarar du av det som i grunden krävs: att jobba in vanan igen och igen under en vecka tills den sitter. Det är jobbigt att bara göra, göra, göra och därför är det bra om du verkligen vill det. Men det funkar. Börjar du på måndag är du färdig på söndag, jag lovar.  

Tippade Ekonomipristagaren rätt

Du tippade i många år Richard Thaler som Ekonomipristagare och nu fick du rätt, och fick anledning till en snygg segerdans i SVT:s Nobelstudio. Han har ju myntat begreppet ”nudge”, som i knuff eller puff. Hur kan man bäst knuffa sig till ett bättre 2018? 

Alla stora förändringar sker i det lilla. Om du till exempel vill äta nyttigare, sätt broccolin (eller något annat nyttigt du tycker är i alla fall uthärdligt) framför smöret (eller vad du nu brukar ta sikte på när du öppnar kylskåpsdörren) i kylen. Stoppa några körsbärstomater i fickan (inte för mogna, bara).

Om du vill skriva den där romanen du drömmer om, sätt dig med kalendern och lås en liten stund varje dag (eller vardag, om du vill pausa lite på helgerna), det kan räcka med en timme eller till och med en halvtimme, som inte får användas till något annat än att skriva. Sätt ett larm på telefonen så att den påminner dig när det är dags och piper när du är klar.

Vad du än vill göra handlar om att bestämma dig — och sen bara hitta på små saker, som underlättar och påminner varje dag.

Ha kul. Varje gång.
Då missar du aldrig ett pass

För många handlar nyår om ett löfte att träna mer. Du har alltid tränat mycket och förespråkar #starktkul. Vilket är ditt bästa tips för att hålla träningsglöden vid liv hela året?

Ha kul. Varje gång. Då missar du aldrig ett pass, då längtar du tills det är dags igen. Vrid och vänd på styrkeövningarna, löprundorna, hitta på udda sätt att utmana dig själv. Har du brist på fantasi kan du alltid kolla min insta 😊

 

Nedan Micael Dahlens segerdans, direkt efter tillkännagivandet av Richard Thaler som Ekonomipristagare till Alfred Nobels minne.

MD_Thaler1 MD_Thaler3 MD_Thaler4

 

Thaler: “Jag har upptäckt mänskligt liv”

Vår sammanfattning nedan av tacktalet 😉

Men se gärna hela talet, liksom Richard Thalers officiella tal dagen före:

Läs mer om hans bok Beslut och beteenden: att räkna med människan. Om nudge, knuffar och beteendeekonomin.

 

Festligheter hela veckan

Det var över huvud taget en fantastisk vecka. Thaler gästade flera sammanhang och han har signerat ett flertal ex som vi kommer dela ut framåt.

Nedan Volantes förlagschef Tobias Nielsén och Richard Thaler.

Intervju med Richard Thaler på SVT Play

Nedan Alexander Norén som har intervjuat Thaler flera gånger. Se hans intervju med Thaler här (SVT Play, 6 min).

Joanna Rose om gravitationen och Nobelpriset i fysik

På bilden ovan ser vi Joanna Rose tillsammans med Kip Thorne som var med och upptäckte gravitationsvågorna och som var en av de som fick årets Nobelpris i fysik.Vi hade det på känn redan när Kosmiskt pussel gick i tryck (klicka på länken för att köpa och läsa mer), men efter att det tillkännagavs har Joanna Rose uppdaterat det kapitel i boken som handlar om upptäckten. Vi passar på att lägga ut det redan nu. 

 

KosmisktPussel

 

7.
 Kosmisk symfoni


Om upptäckten av gravitationsvågorna

  • Einstein fick rätt igen • Rumtiden vibrerar • Gravitationsvågorna bevarar det förflutna • Att höra svarta hål sjunga • Ligo – en gigantisk interferometer • Nyttan med gravitationsvågorna • Mellan Einstein och Hawking

Einstein fick rätt igen

Ryktena hade cirkulerat i sex månader innan den tusenhövdade forskargruppen blev klar med att nagelfara mätningarna. Först den 11 februari 2016 vågade de offentliggöra upptäckten. För första gången någonsin har forskarna lyckats avlyssna rymdens gravitationsvågor. Dessa vibrationer i rumtiden som Albert Einstein förutspådde i sin allmänna gravitationsteori, kom från en kollision mellan två avlägsna svarta hål och upptäcktes den 14 september 2015 med de amerikanska tvillingdetektorerna Ligo (Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory). Då hade gravitationsvågorna färdats genom universum under 1,3 miljarder år.

Albert Einstein fick rätt igen, den här gången dröjde det hundra år innan  hans förutsägelse kunde beläggas. Nobelpriset i fysik lät dock inte vänta på sig – i oktober 2017 belönades tre av de ledande forskarna Rainer Weiss, Kip Thorne och Barry Barish ”för avgörande bidrag till Ligo-detektorn och observationen av gravitationsvågor”.

Trots att signalen var extremt svag, lovar den en revolution för astrofysiken. Gravitationsvågor ger oss ett helt nytt sätt att se de våldsammaste händelserna i universum, och att testa gränserna för vårt vetande.

Rumtiden vibrerar

Det var helt mörkt. Men knappast helt tyst. Dånet från två svarta hål som slog sig samman fick hela rymdväven att skälva. Som vågorna efter en sten kastad i vatten dundrade gravitationsvågorna från sammanslagningen genom rymden. Det tog tid för dem att komma fram till oss. Trots ljushastigheten, den högsta möjliga, dröjde det över en miljard år tills vågorna anlände hit. Fast då hördes de bara som en knappt igenkännbar viskning. Den 14 september 2015 avslöjade en lätt darrning i ljusmönstret i de amerikanska tvillinganläggningarna Ligo dramatiken som ägt rum för så länge sedan, 1,3 miljarder ljusår bort från jorden.

Ligo är inget vanligt teleskop som tar emot ljus och annan elektromagnetisk strålning från rymden, det är ett instrument för att avlyssna rymden. Ingen hade tidigare hört gravitationsvågor.

I flera årtionden har fysikerna satt upp fällor för att fånga gravitationsvågor. De sprids med ljusets hastighet, dessa vågor som fyller vår rumtid såsom Albert Einstein beskrev dem för hundra år sedan. Då förklarade han att rum och tid är föränderliga, och att den kombinerade rumtiden vibrerar i gravitationsvågor som skapas när en massa accelererar. Som när en isdansös gör en piruett, en stjärna exploderar i en avlägsen galax eller ett par svarta hål roterar kring varandra. Vågorna kan också komma som ett eko av big bang, universums födelse för nästan 14 miljarder år sedan.

Länge var det oklart om det alls skulle vara möjligt att avlyssna universums hemligheter. Albert Einstein själv var övertygad om att gravitationsvågorna från ekvationerna i hans allmänna relativitetsteori aldrig någonsin skulle kunna mätas. Han såg dem bara som en matematisk illusion. Än mer skeptisk var hans samtida kollega, Arthur Eddington, som påpekade att gravitationsvågorna verkade ”röra sig med tankens hastighet”.

Verkliga blev vågorna först under 1950-talet när nya beräkningar visade att de faktiskt kan bära med sig energi, alltså information. I princip ska de då kunna mätas. Men för att göra det osynliga synligt, krävs mätbara gravitationsvågor, som bara de våldsammaste kosmiska processerna kan åstadkomma. För även om hela universum vibrerar av gravitationsvågor, så inträffar de mest extrema händelserna sällan i vår galax. Det gäller att spana längre bort, men då blir rymdvävens krusningar oerhört små när de väl anländer till jorden.

Gravitationsvågorna bevarar det förflutna

Nu hade det hänt och dessutom inte bara en gång, utan till och med två gånger under denna omvälvande höst 2015. Och så två gånger till drygt ett år senare, i januari och i augusti 2017 skälvde rymden när två svarta hål slogs samman. De tre första gångerna fångades vågorna av två Ligo-anläggningar samtidigt, den fjärde gången anslöt även Ligos europeiska samarbetspartner Virgo till upptäckten. Att alla gjorde samma observationer bekräftar bara en upptäckt som nästan är för bra för att vara sann.

De två svarta hålen hade alltsedan de skapades ett par miljarder år efter big bang, rört sig i cirklar runt varandra. För varje varv sände de gravitationsvågor som i en spiralrörelse fortplantade sig allt längre ut i rymden. Vågorna som for ut i rymden knuffade samtidigt de svarta hålen allt närmare varandra, och ju tätare banan är, desto fortare virvlar de och desto mer energi sänds ut i en allt snabbare dans som pågått i uppåt tio miljarder år. Framåt slutet rör de svarta hålens horisontlinjer vid varandra, hålen svingar sig med halva ljusets hastighet in mot sitt ödesdigra slut. Blixtsnabbt, på ett par hundradelar av en sekund, slukar de varandra, alla ojämnheter slätas ut och ett regelrätt roterande svart hål blir kvar. Det går nu inte att se ett enda spår av dess dramatiska förflutna.

Minnet är dock inte helt förlorat – historien finns kvar inpräntad i rymdens väv. Gravitationsvågorna, som rytmiskt trycker ihop och sträcker ut rumtiden, skiftar ton allteftersom deras budskap förändras. Kunde vi lyssnat på dem alla, och inte bara på den starkaste signalen, så skulle vi höra en hel rymdsymfoni. Gravitationsvågorna tar sig fram till oss som ljudvågor från en orkester, en starkare ton här, lite tystare där, allt efter det kosmiska partituret. Efter årmiljarderna, när den svarta hålduon ökar farten mot den sista kaotiska sammandrabbningen, går orkesterstycket mot ett crescendo. Så bleknar musiken bort, mot en tystnad som inget avslöjar.

Nu kunde bara det sista ropet höras genom rymden. Varför lät det så svagt? Det är för att deras källa ligger så väldigt långt bort, och gravitationsvågorna, likt ljuset, försvagas med avståndet. I närheten av de svarta hålen är vågornas styrka ungefär 1, vilket innebär att ett objekt trycks ihop och sträcks ut lika mycket som det är stort. För en människa skulle det vara förödande, hon skulle omväxlande pressas ihop och tänjas ut till döds, ifall nu inte de svarta hålen åstadkommit förödelsen själva.

När gravitationsvågorna anländer till oss har deras styrka krympt betydligt – den

utsträckning av rumtiden som LIGO skulle fånga var tusentals gånger mindre än en atomkärna när vågen passerade jorden.

 

Redan med den allra första upptäckten slog Ligo-forskarna flera rekord. Förutom att de hade fått fatt på de första gravitationsvågorna någonsin, så var hela förloppet ett första bevis på att det finns medelstora svarta hål med 30–60 solmassor. Så slog det svarta hålparet också rekord som den energirikaste källa någonsin fångad på jorden. Och den allmänna relativitetsteorins förutsägelser har än en gång bekräftats genom en helt ny testmetod.

Att höra svarta hål sjunga

Drömmen har funnits i femtio år och vägen till framgång har varit lång, krokig och plågsam, det vittnar Kip Thorne om. Han är professor vid Caltech i Pasadena i Kalifornien och expert på gravitation. Han var också student hos John Wheeler i Princeton, de svarta hålens gudfader. Att fånga gravitationsvågor blev ett av Kip Thornes stora livsprojekt.

Den första detektorn för att fånga gravitationsvågor påminde om en stämgaffel känslig för vågor med en viss frekvens. Men med vilken frekvens som de svarta hålen skulle sjunga sin dödssång, det fick Joseph Weber bara gissa sig till. Han byggde den allra första detektorn vid University of Maryland i Washington. På den tiden var det knappast någon som ens trodde på att svarta hål fanns. Så när Weber på 1970-talet påstod sig höra svanesången blev det en sensation. Flera forskare försökte med egna detektorer följa hans spår, men ingen kunde upprepa Webers resultat. Oavsett hans försäkringar betraktades de som falskt alarm. Ett personligt nederlag som Weber aldrig lyckades resa sig ifrån.

Trots dåligt rykte och en utbredd misstro mot vågorna och svarta hål, blev Kip Thorne, som i dag är en legendarisk jägare av gravitationsvågor, tidigt övertygad om att ”gravitationsvågorna kunde bringa en revolution för våra kunskaper om universum”.

Det började fridfullt, minns Kip Thorne, i början av 1980-talet med små forskargrupper på olika håll i världen där alla kunde arbeta och experimentera fritt, ”precis som alla kreativa forskare älskar och trivs med” och där ”ensamvargar som jag är som lyckligast”. Bland de andra fanns en av Kip Thornes närmaste vänner, Vladimir Braginskij i Moskva. I Cambridge utanför Boston utvecklade Rainer Weiss egna detektorer, medan Ronald Drever gjorde sina i Glasgow.

De flesta övergav stämgffel-designen till förmån för ett annat instrument, en interferometer. Det var Braginskijs äldre kolleger i Sovjetunionen som redan 1962 beskrev principerna för en interferometer som kunde fånga gravitationsvågor.

Den består av två armar som formar ett L. I hörnet och i ändarna på L-et hänger fritt svävande speglar. En förbipasserande gravitationsvåg påverkar interferometerns armar olika – när den ena armen trycks ihop sträcks den andra ut. Armarna förlängs och förkortas om varandra, allteftersom gravitationsvågens toppar och dalar passerar. Med en laserstråle som studsar mellan speglarna mäts förändringen i armlängderna som en förändrad frekvens i laserljuset.

Idén var ganska enkel, men fallgroparna var så många att det tog trettio år att nå framgång. Laserljusets våglängd och intensitet måste vara så stabila som möjligt, strålen ska studsa fram och tillbaka mellan speglarna och träffa dem exakt. De upphängda speglarna får helst inte skaka, inte ens när löven faller från trädet intill, ett barn springer förbi eller när en lastbil passerar på vägen flera kilometer bort. Samtidigt ska speglarnas upphängning vara nog känslig för gravitationsvågens mikroskopiska skälvning. Atomernas termiska rörelser på spegelytorna måste man kompensera för, liksom för kvanteffekterna i lasern.

 

För att mäta mikroskopiska förändringar som är tusenfalt mindre än en atomradie krävs storskaliga instrument. Det tog åratal att få detta känsligaste av instrument att bli okänsligt för allt som inte var gravitationsvågor.

Att kunna skilja ut ljud från gravitationsvågor ur allt brus kräver också avancerad teori, och där var Kip Thorne experten. Men för att bygga sinnrika instrument fordrades hantverk och ingenjörskonst av allra högsta klass.

Kip Thorne bjöd över Ronald Drever från Skottland till Kalifornien. Tillsammans med Rainer Weiss från MIT utanför Boston bildade de en trojka som ledde utvecklingen. Skulle de lyckas hägrade Nobelpriset. Det är den största synden inom fältet, enligt Rainer Weiss, lockelsen får till och med de närmaste vänner att bli osams. Konkurrensen var stenhård, och Kip Thorne beklagade sig senare över att han mest fått agera äktenskapsmedlare.

Ligo – en gigantisk interferometer

Friheten från pionjäråren var nu borta. Forskningsfinansiärerna krävde nära samarbete också med andra grupper. Trojkan blev tvingad att ändra stil, anpassa sig till en strikt organisation med en chef, som skulle leda arbetet som en coach för ett fotbollslag eller en dirigent för en orkester. Det räckte inte längre att bedriva projektet i en liten skala. När Barry Barrish 1994 trädde in som ledare för Ligo omvandlade han forskargruppen på cirka 40 personer till ett storskaligt internationellt samarbete med drygt tusen medverkande. Bara genom ett brett samarbete, big science, kunde drömmen om det omöjliga förverkligas. Det blev en omvälvande process, som lämnade dem mörbultade, ärrade och splittrade, minns Kip Thorne. En av nyckelpersonerna, Ronald Drever, tvingades att stiga åt sidan. Han förblev bitter livet ut.

Planen var att bygga två interferometrar med fyra kilometer långa armar vardera. Ligo hamnade i stepplandskapet i USA:s nordvästra hörn, utanför Hanford, med en tvillinganläggning i Livingston i Louisianas träsk i söder. Det blev det dyraste offentligt finansierade projektet någonsin i den amerikanska vetenskapens historia.

Richard Isaacson från amerikanska vetenskapsrådet, National Science Foundation, minns i en tidningsintervju: ”Det skulle aldrig ha byggts. Det var några galningar som sprang runt utan att någonsin finna någon signal, samtidigt som de talade om att driva vakuumteknik och laserteknik och materialteknik och seismisk isolering och återkopplingssystem långt bortom det bästa som fanns och dessutom använda material som inte hade uppfunnits än.”

Dessa för projektet omistliga tre galningar fick jobba hårt i ytterligare trettio år. I september 2015 skulle Ligo sätta igång igen, efter en flera år lång uppgradering. Nu var det nog sista chansen. Upprustad med tiofalt starkare lasrar, 40 kilo tunga speglar, mycket avancerad brusdämpning och ett av världens största vakuumsystem i sina långa armar snappade den upp en vågsignal redan några dagar innan experimentet officiellt skulle sättas igång. Först passerade vågen Livingstonanläggningen för att sju millisekunder senare med ljusets hastighet dyka upp i Hanford tre tusen kilometer bort.

 

Meddelandet från det digitaliserade systemet skickades ut sent på natten den 14 september 2015. I USA sov alla, men i Hannover i Tyskland var klockan 11:51 och Marco Drago, en ung fysiker vid Max Planck Institute for Gravitational Physics, gjorde sig redo för lunch. De kurvor han fick syn på såg exakt ut som de han så många gånger övat att känna igen. Var han verkligen den förste i hela världen som bevittnade gravitationsvågorna? Eller var det ett falskt alarm, bara ett blindtest, som gjordes då och då och som bara några få kände till?

 

Vågformen var exakt som den förutsagda. Allt stämde perfekt. Pionjärerna, nu i 80-årsåldern, och deras Ligo-kollegor fick äntligen höra sina drömmars melodi som ett glissando eller som ett kort fågelkvitter med ett abrupt slut. Ändå var det nästan för bra för att vara sant, och det fick dröja ända till den 11 februari året därpå innan de fick avslöja nyheten ens för sina närmaste.

 

Den välbevarade hemligheten kallad GW 150914 motsvarade alla förväntningar. Ur signalen kunde forskarna räkna ut att de svarta hålen var 29 och 36 gånger tyngre än solen, och ändå inte större än cirka 200 kilometer i diameter. Så smälte de samman till ett svart hål på cirka 62 solmassor, vilket innebär att under ett par tiondelar av en sekund hann de stråla ut energi i form av gravitationsvågor motsvarande 3 solmassor. Det gör GW 150914 till det kraftigast strålande objektet i hela universum under detta korta ögonblick. Signalen pekar också ut det område på södra himlavalvet där den våldsamma händelsen inträffade 1,3 miljarder ljusår bort. Kollisionen hände alltså för 1,3 miljarder år sedan, vid tiden då liv på jorden höll på att ta steget från encelliga till flercelliga organismer.

 

Kip Thorne, Rainer Weiss och Ronald Drever har hedrats med flera av världens finaste forskarpriser. I mars 2017 gick Ron Drever bort; han hann inte få uppleva det finaste av dem alla – Nobelpriset.

Ingen av deras framgångar skulle ha varit möjlig utan de teoretiska genombrott som Albert Einstein gjorde i början av 1900-talet. Hans allmänna relativitetsteori har varit häpnadsväckande framgångsrik och gått igenom alla tester hittills.

Ett första indirekt bevis på att gravitationsvågor faktiskt existerar i rymden, kom redan under 1970-talet då den amerikanska astronomen Joseph Taylor tillsammans med sin dåvarande student Russell Hulse med ett stort radioteleskop följde ett par neutronstjärnor, en dubbelpulsar. Pulsarer är snabbt roterande neutronstjärnor som sänder ut två strålknippen åt motsatta håll och därför kan synas som en blinkande himlakropp, om jorden ligger i någon av strålriktningarna. Nu kunde astronomerna visa att neutronstjärnorna roterade allt snabbare och närmare varandra. Det skulle bero på att de förlorade energi genom att sända i väg gravitationsvågor. För upptäckten av dubbelpulsaren och bekräftelsen av gravitationsstrålningen fick Joseph Taylor och Russell Hulse Nobelpriset i fysik år 1993.

Men direkt har gravitationsvågorna alltså bara helt nyligen fångats för första gången. Det blev en sensation – gravitationsvågor är ett helt nytt sätt att lyssna av kosmos. Hittills har partiklar och alla sorters elektromagnetisk strålning farit genom rymden fram till våra teleskop. Gravitationsvågorna lämnar däremot direkta vittnesmål om störningar i själva rymdväven. Det är något helt annorlunda. En rikedom av upptäckter väntar dem som lyckas fånga vågorna och tolka deras budskap.

Nyttan med gravitationsvågorna

Mer konkret, vad ska man ha vågorna till? Nils Andersson, professor vid University of Southampton, Storbritannien, ser tre olika sätt att utnyttja gravitationsvågorna för att besvara några frågor som han och hans kolleger brottas med i dag.

En fråga är om gravitationens budbärare, gravitonen, har någon massa. Ingen har någonsin sett en graviton, men enligt teorin borde dess vilomassa vara noll, och då ska den färdas genom rymden med ljusets hastighet. Om den däremot har massa så blir gravitationsvågorna långsammare än vanliga elektromagnetiska vågor, som gammastrålning eller synligt ljus, som ju färdas med ljushastigheten. Detta skulle gå att testa genom att mäta när gravitationsvågor anländer till oss jämfört med ljussignaler från samma källa, till exempel kolliderande stjärnor eller ett stjärnutbrott. Den eventuella tidsskillnaden kan sätta gränser på gravitonmassan, som i sin tur sätter gränser för teorierna om kvantgravitation. Att jämföra signaler från samma källa kan även användas som ett alternativt sätt att mäta avstånd i rymden, och få fram mer exakta mått.

En annan fråga som gravitationsvågor kanske kan besvara är vad okänd materia består av, till exempel vad det är för materia som kolliderar i neutronstjärnor. Neutronstjärnorna är extremt tunga och kompakta, en sockerbit av materia från en neutronstjärna skulle väga 100 miljoner ton. Fast vad stjärnorna egentligen består av vet man inte. Detta skulle kunna gå att få veta ifall materien lämnar sina fingeravtryck i gravitationsvågorna.

Och så de svarta hålen, en ständig källa till fysikens gåtfullhet. En sak som astronomerna gärna vill veta är om de svarta hålen som de ser, verkligen är sådana som de tror att de ser, alltså såsom de beskrivs av den allmänna relativitetsteorin. Fast vad skulle de annars vara? ”Det har vi ingen aning om. Det är en bra fråga”, säger Nils Andersson.

Mellan Einstein och Hawking

Svarta hål är rymdvävens mest dramatiska störning. Problemet är att när gravitationen beskrivs som rumtidens krökning, så blir krökningen innerst inne i det ultratunga svarta hålet alldeles för stor – den är oändlig. Den oändliga krökningen bildar en singularitet, något som varken naturen eller matematiken riktigt rår på, eftersom det inte går att räkna med oändligheter. Så om en singularitet dyker upp vet kosmologerna att deras teorier bryter samman; då fattas något grundläggande.

Mycket riktigt så vet ingen vad som händer när gravitationen blir extremt stark, som i närheten av och inuti ett svart hål. Det krävs en helt ny teori. Som jag redan nämnt måste den teorin förena fysikens två stöttepelare – relativitetsteori och kvantmekanik.

Gravitationsvågor kommer så småningom att ge ledtrådar till en sådan teori, det är Marek Abramowicz, professor emeritus i teoretisk fysik vid Chalmers tekniska högskola, helt övertygad om. Många forskare håller också med honom om att kvantgravitationen kommer att förändra ertalet av dagens modeller för svarta hål. Däremot hittar nog Marek Abramowicz inte så många anhängare av hans kritik av Hawkingstrålningen, som han tvivlar på kommer att överleva länge till.

Hawkingstrålningen från svarta hål hör till de mest kända kvanteffekterna av stark gravitation, och de flesta tror att den är verklig, även om ingen ännu har lyckats observera den. När det gäller väldigt små svarta hål kan Hawkingstrålningen få hålen att helt dunsta bort och försvinna. Det leder till den mycket omtalade informationsparadoxen. Om ett svart hål dunstar bort, så försvinner också all information som det innehåller – och detta är något som kvantfysiken förbjuder.

Många förslag för att upplösa paradoxen har diskuterats. De allra flesta går ut på att det är relativitetsteorin som måste ändras för att kunna skapa en gemensam kvantteori för gravitation. Att kunna testa kvantgravitation, så att den blir mer som en vanlig teori och inte bara är spekulativa idéer och modeller, kan vara det mest spännande resultatet av att det numera går att mäta gravitationsvågor.

 

Veronica Palm debuterar på Volante – med bok om Systerskap.

veronicapalm

Vi på Volante är oerhört stolta över att i vår få ge ut Veronica Palms debutbok, Systerskap, en till stora delar självbiografisk instruktionsbok som kommer peppa läsarna till att bli bättre på att bygga nätverk och att stödja, hjälpa och backa varandra.

Boken är en som Veronica Palm själv har saknat.
– Under många år har jag funderat på vad systerskap är och varför det är så mycket svårare än, vad man kan kalla broderskap. Varför kvinnor inte tar chansen att stötta andra kvinnor, och varför vi låter män och manssamhället dupera oss, trots att vi är kloka och medvetna. Jag ville helt enkelt titta djupare och försöka förstå systerskapet, vad det är och hur det kan fungera.

I boken får vi följa med Veronica Palm under så gott som hela hennes liv, från tjejgänget i högstadiet och vidare till politikerkarriären och möten med Stefan Löfven och Mona Sahlin och Håkan Juholt som hon jobbat nära.

Boken är utlämnande, och inte bara för henne själv.
– Jag skriver så här för att ge läsaren en ärlig och personlig bild av hur svårt det är att vara kvinna i det vi kallar för världens mest jämställda land, och för att mina upplevelser kan hjälpa till att se strukturerna. Om vi inte ser så kan vi inte bryta det som, trots alla höga ambitioner, håller kvinnor tillbaka. Men också för att det ibland är skönt att känna igen sig, att se att man inte är ensam – och få konkreta knep om hur vi kan använda systerskapet för att brotta ner manssamhället. Rätt hanterat är systerskap kanske den bästa maktstrategin för kvinnor. För det krävs mer: att ständigt backa varandra och bryta strukturer. Det är så klart inte lätt, men betydligt lättare tillsammans.

Så vem riktar sig boken till?
– Hon som känner att det är något som skaver. Hon som lever jämställt, men ändå drar det kortaste strået. För henne vill jag att boken ska vara en syster att känna igen sig i, förstå vad som sker och ge styrka att gå vidare.

Foto: Mattias Vepsä

Veronica Palm om sin kommande bok på Volante

veronicapalm

Hej Veronica Palm!

Vi på Volante är förstås oerhört stolta över att få ge ut Systerskap i vår. Vad var det som fick dig att vilja skriva boken?
– Under många år har jag funderat på vad systerskap är och varför det är så mycket svårare än, vad man kan kalla broderskap. Varför kvinnor inte tar chansen att stötta andra kvinnor, och varför vi låter män och manssamhället dupera oss, trots att vi är kloka och medvetna. Jag ville helt enkelt titta djupare och försöka förstå systerskapet, vad det är och hur det kan fungera.
Vem riktar den sig till?
– Hon som känner att det är något som skaver. Hon som lever jämställt, men ändå drar det kortaste strået. För henne vill jag att boken ska vara en syster att känna igen sig i, förstå vad som sker och ge styrka att gå vidare.
Varför ska man läsa den?
– För att få en ärlig och personlig bild av hur svårt det är att vara kvinna i det vi kallar för världens jämställda land, och för att mina upplevelser kan hjälpa till att se strukturerna. Om vi inte ser så kan vi inte bryta det som, trots alla höga ambitioner, håller kvinnor tillbaka. Men också för att det ibland är skönt att känna igen sig, att se att man inte är ensam., och för att få mina knep om hur vi kan använda systerskapet för att brotta ner manssamhället.
Har du ett bra kvinnligt nätverk idag?
– Ja, det skulle jag säga. Jag har kvinnor runt mig som jag vet finns där även när jag misslyckas eller rasar, för det gör vi alla då och då. Kvinnor som både kan ge mig styrka och råd, och som jag kan få vara både stark och svag med.
Var det svårt att bygga upp?
– Både svårt och lätt. Lätt för att de allra flesta av oss längtar efter att bygga starka sociala band, men svårt att ta första steget till en ny och djupare vänskap. Sen är ju inte systerskap bara tjejmiddag eller en plats att pysa ur sig oförrätter. Rätt hanterat är det kanske den bästa maktstrategin för kvinnor. För det krävs mer, att ständigt backa varandra och bryta strukturer. Det är så klart inte lätt, men betydligt lättare tillsammans.
Är #MeToo något av en systerskapsrevolution?
– Det skulle jag säga. Det som förvånat mig mest är nog hur förvånade män blev över att faktiskt alla kvinnor har berättelser och strategier för att inte riskera utsatthet eller sexuellt våld. När det blir synligt då går det inte att backa. Vi har öppnat upp något som är varje kvinnas vardag till att också synas i det offentliga. Det är revolutionerande och en form av systerskap, att se och synliggöra varandra.
Vad har varit roligast under arbetet med boken?
– Hur många jag mött under resan som så tydligt uttryckt att de verkligen saknat en sådan här bok. Det har drivit mig framåt.
Och vad har varit svårast?
– Att gräva i mina egna berättelser och förstå mig själv. Och samtidigt förstå att jag är ju inte ensam, vi är många som bär på berättelser om snubbar som bara glider utan att vi riktigt förstår varför eller hur.
Vad läser du själv just nu?
– Har just slukat Karin Alftredssons Skrik tyst så att grannarna inte hör, och börjat på Härifrån till verkligheten av Eva Rydlinger som är månadens bok i min bokcirkel.

 

Veronica Palms Systerskap släpps i maj.

Richard Thaler jämför sin bok med Daniel Kahnemans

Danny — som Kahneman undertecknar sina mejl.
Och Dick — som andra kallar honom, han svarar så kortfattat att något namn inte kommer med, inte heller någon hälsningsfras.

Danny & Dick. Två Ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, och som skrivit två syskonböcker utgivna av Volante.

Min bok är lite roligare.
För lata personer som jag.

Då Richard Thaler var i Stockholm tidigare i höst bad jag honom jämföra sin bok Beslut och beteenden med Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt.

Thaler var lite trött efter två långa intervjuer då han något släpande började sin jämförelse, men landade ändå — leende — i en klar slutsats:

“Min bok är för lata personer som jag. Så jag skulle säga att den är lite roligare.”

  • Köp Beslut och beteendenBokus, Adlibris eller i din lokala bokhandel.

Foto: Bilden på Kahneman och Thaler i soffan är från TheEdge.org.

“The good thing about science is that it’s true whether you believe it or not”

Han är verkligen ”astrofysikens Beyoncé” som Andrev Walden så träffande beskriver honom i sitt förord till Astrofysik i ljusets hastighet.

Neil deGrasse Tyson är till vardags anställd vid American Museum of Natural History, men i USA och stora delar av världen har han framförallt blivit känd genom sina böcker och som programledare för teveserier som StarTalk. När den amerikanska utgåvan av Astrofysik i ljusets hastighet släpptes i våras blev den en sensation som kom att toppa Amazons bästsäljarlista.

få kan försvara vetenskapen med samma tyngd och humor

Ändå är han fortfarande relativt okänd i Sverige?

Det vill Volante råda bot på. För det finns få sätt att lära sig om universum som är lika briljanta och roliga som när en får följa med Neil deGrasse Tyson oavsett om det är i tryckt eller i teveform.

Han är tveklöst mer underhållande än någon annan astrofysiker, men också ett pedagogiskt geni och en showman med total kontroll över sitt ansikte och kropp (eventuellt beroende på att han, vilket man kanske inte tror när man ser honom idag, har ett förflutet som dansare).

Att de intelligentare delarna av Internet närmast svämmar över av olika memes och klipp med den milt sagt karismatiske forskaren beror förstås på hans många, många oneliners och roliga sägningar, men minst lika mycket på det närmast virtuosa minspel som är som klippt och skuret för att resultera i magiska giffar. Han vet lika mycket om hur man genomför den perfekta ifrågasättande höjningen av ett ögonbryn som han vet om universum.

I Trumpismens tidevarv är det en otrolig lättnad att Neil deGrasse Tyson existerar. Vetenskapen måste försvaras, på ett sätt många inte ens kunnat föreställa sig för tio år sedan, och få kan försvara den med samma tyngd och humor som honom.

På Netflix går det att se Neil deGrasse Tysons omtalade serie Kosmos – en resa i tid och rum och vi på Volante har alltså precis gett ut Astrofysik i ljusets hastighet, så det är hög tid att upptäcka och roas av det kända universums roligaste vetenskapsman.

Neil-veckor på Volante!

Han föddes samma vecka som NASA grundades. Han är chef för Hayden Planetarium i New York. Han är en av astrofysikens största superstjärnor.

Han är Neil deGrasse Tyson, och just nu är hans bok superbillig på Adlibris!

 

Astrofysik i ljusets hastighet är en supersnabb resa från universums ursprung till de senaste upptäckterna, berättad med samma charm och existentiella förtjusning som Tyson blivit känd för. Det är den perfekta julklappen till den som fascineras av rymden men inte hinner med tunga tegelstenar – den här boken slukar man på en julhelg!

Under två veckor kör Adlibris julklappspris på boken. Vi hänger på med våra favoritklipp och lagom sunkiga företagsmemes!

neilmeme6

Håll ögonen öppna efter våra favoritögonblick med Tyson på sociala media! Vi startar med den klassigaste cameon någonsin:

Glada Neil-veckor på er!

202k97

Därför får Emma Frans Stora journalistpriset!

Stort grattis till Volantes Emma Frans som har slagit även Stora journalistpris-juryn med häpnad. Hon blir pristagare i kategorin “Årets röst”.

På Volante, där vi just släppt Emmas bok Larmrapporten – att skilja vetenskap från tramsär vi extra stolta.

Varför får hon priset?

“Hon behövs just nu, och hon gör det hon gör på ett strålande sätt, med en fantastisk kombination av klokt och roligt”, säger Volantes förlagschef Tobias Nielsén.

“Volantes motto är just att bidra till en klokare och roligare värld. Och om vi skulle slå i en uppslagsbok som tar upp denna ordkombination skulle Emma Frans dyka upp på bild. Hon personifierar klok och rolig”,

personifierar klok och rolig

Vi kan lägga till ord som viktig, apropå behovet just nu. Som Jens Liljestrand skriver i sin recension på Expressen kultur av Larmrapporten“en strålande, underhållande och tyvärr väldigt nödvändig handbok för att överleva i Trumpismens tidevarv.

En annan recension, i SvD, tar upp att boken “… borde kunna bli en självskriven del i gymnasiets, eller kanske till och med högstadiets, undervisning i källkritik.

Så här lyder motiveringen för Stora Journalistpriset:
”För att hon så underhållande tar striden mot faktaresistensen och med vetenskaplig skärpa avslöjar nätets seglivade myter.”

kategorin “Årets röst”

Läs vår intervju med Emma Frans här. Hon blev också porträtterad i Dagens Nyheters helgbilaga för ett tag sedan. Den långa artikeln finns här.

Grattis också till Andrev Walden, som var nominerad i samma kategori, och som utöver sina fantastiska krönikor skrivit förordet till nyutkomna Astrofysik i ljusets hastighet av Neil deGrasse Tyson.

 

4V1A7460

Varför ska du kollapsa på Diabetesgalan? Fyra frågor till Jihde

Den 14 november kl. 20.00 direktsänds Sveriges första diabetesgala på TV3. Leder galan gör Peter Jihde, som i boken Jihdes diabetes samlat intervjuer med diabetiker, erfarenheter av sjukdomen och ett och annat recept.

Vi fångade honom och medförfattaren, hustrun Karin Jihde för fyra snabba.

–> Köp boken på Bokus eller Adlibris eller i din lokala bokhandel.

IMG_3635Foto: Olle Nordell.

 

Varför behövs en Diabetesgala?

Peter: Diabetesgalan behövs för att täta en kunskapslucka i det svenska samhället. Och att samla in pengar till kampen mot en snabbt växande, dödlig folksjukdom.

Jag vill visa hur läskigt det är att uppleva

Peter, du har mystiskt berättat att du ska insulintesta dig till gränsen och kanske faller ihop på scen. Vad vill du visa med detta?

Peter: Vad jag vill visa är hur det ser ut när en diabetiker får lågt blodsocker. Hur läskigt det är att uppleva. Som drabbad och som medmänniska.

En bok som behövs

Er bok ”Jihdes diabetes” är en bok om att få beskedet att man har en dödlig sjukdom, men framför allt om hur man hittar en väg för att leva med en sådan. Vilka reaktioner från läsare har ni mött?

Peter: Positiva reaktioner. En bok som saknats. En bok som behövs.

Karin: Vi får höra att läsare som känner till diabetes känner igen sig i många av berättelserna. Andra har lärt sig nya saker om diabetes. Båda grupperna har blivit berörda. Det känns fint.

Det finns några recept också i boken. Några nya matfavoriter?

Peter: Alla nya matfavoriter tävlar om en plats i en eventuell, ny bok!

Karin: Chili på högrev. Men korvmackan överger han aldrig.

IMG_3637
Peter Jihde tillsammans med Molly Sandén och andra medverkande i boken. Foto: Olle Nordell.