Yens Wahlgren

Yens Wahlgren

Yens Wahlgren är xenosociolingvist, kommunikatör och skribent. Han jobbar på Lunds universitet och har ett förflutet som journalist. Yens är intresserad av språk som nästan inte finns. Språk som knappt går att använda för kommunikation. Språk från länder som inte existerar, utomjordiska språk, mytologiska varelsers språk och språk som talas i en tänkt framtid eller i en parallell verklighet. Konstgjorda språk i litteratur och populärkultur. Han har en fil. kand i klingonska, och hans ”Klingon as linguistic Capital” är fortfarande ett standardverk i studiet av det utomjordiska språket klingonska och dess talare.

Liftarens parlör till galaxen

  • 4 min

Jag skriver just nu på en bok om språk som utkommer på Volante förlag framåt jul. Titeln lyder Liftarens parlör till galaxen. Det blir en bok om språk som nästan inte finns. Språk som knappt går att använda för kommunikation. Språk från länder som inte existerar, utomjordiska språk, mytologiska varelsers språk och språk som talas i en tänkt framtid eller i en parallell verklighet.

Konstgjorda språk överhuvudtaget är intressanta, ta bara modern hebreiska eller nynorska som konstruerades av nationalistiska eller identitetsskäl, eller esperanto som har en tydligt ideologiskt idé om att vara ett språk för fred och internationell förståelse. Men det är inte främst sådana språk som fascinerar mig och som min bok kommer att handla om, den berör främst konstruerade språk i populärkulturen, språk som skapats av konstnärliga skäl — eller ibland bara som rekvisita.

Inte helt oväntat så härstammar de flesta av de 40-50 språk som jag tittar närmare på från de genrer som brukar kallas Science Fiction eller Fantasy, det vill säga berättelser som utspelar sig i främmande världar och tidsepoker. Precis som det nyfödda spädbarnet och den bibliske Adam som känner en ostoppbar lust att namnge allt det nya som de ser i världen, måste författaren namnge allt i den främmande värld som växer fram i hans berättelse. Vad kallar man det blå havsdjuret med vingar, snabel och älghorn? Hur talar man i framtiden? Hur har språket utvecklats efter 40 000 år? Hur tänker och talar de tvåhövdade marsianerna? Är kentaurernas språk baserat på gnäggningar eller inte? Blir det konstigt på bioduken om varelserna på den planet filmhjälten nyss landat på talar engelska?

Ofta blir det bara ett par ord på ett utomjordiskt språk som får ge färg åt det utomjordiska, men det finns gott om exempel på författare, eller filmproducenter, som fascineras av lingvistik och som tänkt till lite extra och vill säga något mer. Det finns de som har arbetat fram komplexa språk som börjar likna riktiga språk. Anda författare har penetrerat språkets inverkan på vårt sätt att tänka och testar dessa idéer i dystopiska framtidsskildringar, där språket blir huvudperson i berättelsen.

Science fiction-litteratur är som gjord för att testa den språkliga relativitetsprincipen, eller Sapir–Whorf-hypotesen, som säger att det i varje språks grammatik och ordförråd finns en inbyggd uppfattning om världen som präglar talarnas tänkande. När mänskligheten träffar på utomjordiska varelser, kommer vi då ens att kunna kommunicera?
I stort sett alltid döljer det sig en fascinerade historia bakom språkens tillblivelse, även om det till slut bara blir en enstaka exotiskt mening på film eller en pratbubbla i ett seriealbum. Jag siktar därför inte på att skriva en språkkurs eller lärobok i xenolingvistik, utan kanske snarare en slags ”språkhistoria för konstgjorda språk.”

De språk som läckt ut från sitt verk och gått från rekvisita till att användas för kommunikation i vår värld av fans är ett annat fascinerande fenomen. Tusentals personer runt om i världen kommunicerar dagligen på Klingonska, quenya, na’vi, dothrakiska eller valyriska. Varje helg lajvar kids i skogarna och talar alviska och orkiska. Måhända är det mer lockande att lära sig alvlatin är att rabbla läxans oregelbundna tyska verb?

För att inte tala om rörelsen av conlangers som skapar nya språk i parti och minut som hobby. De studerar, utforskar och konstruerar egna språk som, på sin höjd, en handfull människor någonsin får stifta bekantskap med. Avancerade skapelser som uttrycker det som språkets skapare finner estetiskt, eller karakteristiskt för de fiktiva varelser som kan tänkas tala det. Det är tack vare att JRR Tolkien var en sådan ”conlanger” som vi har trilogin om Härskarringen och de andra verken som utspelar sig i Midgård. Den unge Tolkien utvecklade sina egna språk, och speciellt fastnade han för sina alviska språk som han utvecklade i början av 1900-talet och han började fundera på vem som egentligen talade detta vackra språk och började utveckla en mytologi som passade till språket!

Ni som läst min blogg tidigare förstår förstås vad det handlar om och varför ämnet är så fascinerande, men jag hoppas att en större läsekrets nu ska få upp ögonen för betydelsen av konstgjorda språk i litteratur och film.

*

Foto: NASA’s Marshall Space Flight Center (CC BY-NC 2.0)

Dif-tor heh smusma, Spohkh! eller Live Long and Prosper, Leonard Nimoy!

  • 5 min

Med spetsiga öron, påmålade ögonbryn och en pottfrisyr som enda rekvisita porträtterade Leonard Nimoy den mest minnesvärda utomjordingen på film – Mr. Spock – i 50 år. I februari gick Leonard Nimoy bort och sörjes av science fiction-fans över hela världen. Som den ikon han gestaltade fick han en del mycket speciella hyllningar. Den kanske mest ovanliga hedersbetygelsen kom från ett 1 000-tal spelare av ett online datorspel som utspelar sig i Star Trek-universumet – de samlades vid ett givet klockslag på planeten Vulcan (virtuellt i spelet) för att hedra Leonard Nimoy. Unikt måste också den sista hälsningen från astronautenTerry Virts (@AstroTerry) som tweetade ut en bild på sin hand från den internationella rymdstationen där han gör den karaktäristiska vulcanska hälsningen. På Facebook spreds en inbjudan att hedra Nimoys minne genom att börja lära sig det vulcanska språket. Och så har vi den italienska vulcanfantastens T’Prion hyllning till Leonard Nimoy. Hon har översatt en dikt, ”You and I Have Learned”, som Nimoy skrev 1981 till vulcanska, Ki’oren-tor oDu eh Nash-veh, och spelat in en stämningsfull nekrolog.

Sedan 1964 har Leonard Nimoy med jämna mellanrum, senast i en Star Trek into Darkness från 2013, gestaltat utomjordingen Spock från planeten Vulcan. Hans tolkning och utveckling av det utomjordiska hos den strikt logiske och känslobefriade Spock har också kommit att forma en helt utomjordisk kultur. Leonard Nimoy ÄR helt enkelt Spock. Hans första självbiografi hette i och för sig ”I Am Not Spock” (1977), men den andra från 1995 heter ”I Am Spock”. Karaktären har formats och åldrats med Nimoy. Flera av den vulcanska kulturens mest karakteristiskt kännetecken, som hälsningen från planeten Vulcan och det vulcaniska nackgreppet, är Nimoys ingivelser.

Att karaktären Spock fick sådant genomslag och sådan livskraft beror inte på häftig makeup eller dataanimering, det utomjordiska i Spock sitter inte i det yttre. Spock är till häften människa (på mammas sida) och brottas hela tiden med sin vulcanska uppfostran och filosofin att inte känna eller visa känslor. Spocks strikta logik och lugn blir en klangbotten för den hetsige och impulsive Kapten Kirk och för allt mänskligt.

När regissören JJ Abrams 2009 rebootade Star Trek-konceptet med en ny film om rymdskeppet Enterprise och dess originalbesättning lät han Nimoy, efter 18 år, återvända till filmduken för att gestalta Mr. Spock, för att bokstavligen lämna över stafettpinnen som Spock till den porträttlike skådespelaren Zachary Quinto. Leonard Nimoy spelar en åldrad Spock som reser tillbaka i tiden för att varna sig själv. Så knyter man ihop den gamla versionen av Star Trek med nystarten, prologen har en direkt koppling till Star Treks inre kronologin och storyn som filmen föregår. Cirkeln sluts med en tidsresa.

Och på köpet skapade man ett magiskt filmögonblick för trekkers och trekkies.

Spock talar som sig bör vulcanska då och då och redan i 60-talets tv-serie förekom det ord och fraser på det utomjordiska språket. I avsnitt ”Amok Time” fick tv-publiken bekanta sig så väl med märkliga kulturella sedvänjor från Vulcan som med namn på andra vulcanier, T’Pau, T’Pring och Stonn, och också en del ord, plomeek (någonslags soppa), pon farr (parningstid), kah-if-farr (Börja), koon-ut-kal-if-fee (bröllop eller utmaning), kroykah (Stopp! Nog!), lirpa (traditionellt vapen) och ahn woon (annat traditionellt vapen.)

Detta väckte fantasin och nyfikenheten hos många fans och snart var man igång med att skriva poesi och fan-fiction om den exotiska vulcanerna. Undan för undan började fansen mynta egna vulcanska ord och fraser. I officiella böcker i Star Trek-serie dök ett och annat nytt vulcansk ord upp. Det vulcanska språket började så smått puttra.

1977 publicerades ett litet 16-sidigt häfte ”The Vulcan Language Guide – Starfleet Academy Training Manual”, där vi får veta att det finns över 100 dialekter på planeten Vulcan, men huvuddialekten som 75 procent av vulkanierna pratar heter Anakana, som visade vara ett språk som starkt påminde om japanska.

Och sedan kom den första Star Trek långfilmen, 1979, och i den talades det inte bara ett par meningar klingonska utan också vulcanska! Ett par nonsensmeningar improviserade av skådespelare. MEN – tvättäkta vulcanska för fansen. Till exempel, den i sammanhanget viktiga hälsningen: Diftor heh smusma – Live long and prosper! Eller ”Lev länge och väl” som frasen brukar översättas på svenska.

Sedan har också Marc Okrand, klingonskans skapare, varit inne och konstruerat några enstaka meningar på vulcanska i olika filmer, men inget officiellt samlat grepp för att utveckla Spocks modersmål har gjorts av filmbolaget. Istället har fans dammsugit alla möjliga källor och grundligt analyserat de få fraser som talas i olika filmer och tv-serier och utifrån det identifierat grammatiska mönster och byggt upp ett helt språk. De ord man hittat i filmer, tv-serier och Star Trek-romaner har man brutit ner till rotord och andra grammatiska smådelar och via dessa har man sedan kunnat konstruera nya sammansatta ord. Detta språk har fått namnet Modern Golic Vulcan och det finns en lång invecklad historia om olika varianter och dialekter av språket.

De personer som var mest drivande i utvecklingen av språket, som skapare av Golic Vulcan måste Mark R. Gardner räknas, har dragit sig tillbaka och verkar inte längre arbeta på språket. Men en ny generation av fans har tagit kopior på gamla webbplatser och laddat ner ordböcker etc. och förvaltar och bygger vidare på deras arbete.

Speciellt fascinerande är det arbete som Britton Watkins lagt ner genom att skapa flera olika mycket vackra och avancerade skriftspråk för vulcanskan. Med inspiration från ”skrivtecken” från filmer och tv-serier har Watkins otroligt nog fogat samman fungerande och helt unika skriftspråk. Hans sajt http://korsaya.org/ är väl värt en utflykt!

Till sist åter till T’Prion som gjorde minnesfilmen till Nimoy/Spock på vulcanska. Här en sång på det utomjordiska språket med texten konstfärdigt återgiven med det vulcanska skriftspråket Gotavlu-Zukitaun.

Urspråk, Babels torn och utomjordingar

  • 5 min

Tanken på ett urspråk är fantasieggande. Tänk om det i människans barndom bara fanns ett språk? Om människan uppstod på ett enda ställe och spred sig därifrån utöver världen skulle det kanske inte vara helt omöjligt. Uppenbarligen har människor i alla tider funderat över att man talar olika språk, språks likheter och skillnader och varför man inte talar samma språk. En en ”lösning” på problemet blev den bibliska myten om Babels torn som orsak till språkförbistringen.

Ett intressant konstgjort språk är protoindoeuropeiskan som i någon form förmodligen talades på de pontisk-kaspiska stäpperna för sisådär 5 000-6 000 år sedan. Det har man inom den jämförande språkvetenskapen hävdat länge, men nu verkar det har bekräftats också i genetiska studier som nyligen publicerats. Hur pass säkert genetiska studier nu kan säga något om vilket språk gamla kvarlevor pratat när de levde.

De indoeuropeiska språken har ju än så länge haft en fantastisk framgång och verkligen erövrat världen. Man räknar med att det talas över 400 indoeuropeiska språk.

Den stora språkfamiljen ”upptäcktes” när man såg likheter mellan sanskrit och latin och grekiska i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet när man upptäckte påfallande likheter mellan många vitt skilda språk.

Svenska – Tyska – Engelska – Iriska – Latin – Grekiska – Sanskrit – Persiska

Broder – Bruder – Brother – Bráthair – Frater – Phrater – Bhratar – Beradar

Namn – Name – Name – Ainm – Nomen – Ónoma – Naman – Nam

Genom att jämföra hur de fonetiska förändringar bland de indoeuropeiska språken förhöll sig till varandra kunde man slå fast lagar om hur dessa förändringar gick till och så att säga utveckla språken bakåt – till protoindoeuropeiskan. Ett slags konstgjort urspråk. Alla indoeuropeiska språks moder. Det måste ju vara språket innan Babels torn? Åtminstone före byggande av lokalt indoeuropeiskt Babels torn. Tanken svindlar och sätter fantasin i rörelse!

Även om tanken triggar fantasin är inte nu inte protoindoeuropeiskan, eller PIE som de förkortas, direkt ett språk som man lajvar på i skogen om helgerna. Nej, det pratas väl inte alls på PIE, och det är väl knappt någon som skriver prosa på detta språk (?) PIE är mest en torr vetenskaplig hypotes.

Den mest kända texten på PIE är, också den första texten på språket, från 1868 och kallas Schleichers fabel. August Scheichers text ”Fåret och hästarna” — Avis akvāsas ka – är bara några meningar lång och har i sin ursprungliga version stora likheter med sanskrit, men under 150 år har fabel kommit i nya versioner efterhand som forskning kring PIE har gjort nya rön.

I Ridley Scotts film Prometheus (2012), en slags prequel to Alien, kan man höra androiden David läsa Schleichers fabel när han lär sig PIE som en förberedels för att om möjligt kommunicera med varelser som verkar ha besökt jorden för tusentals år sedan. Senare i filmen får han användning av sina kunskaper när han talar ett slags PIE med en urgammal rymdvarelse. Tydligen fanns det mer av detta talade språk utvecklat av den engelske lingvisten Anil Biltoo, men det klipptes bort. PIE får i filmen symbolisera ett språk som har kommit till människan från utomjordiska varelser som besökt jorden i förhistorisk tid.

I en annan klassisk film, Luc Bessons Det femte elementet (1997) leker man med ett liknande tema. Det femte elementet, med smeknamnet Leeloo, talar det gudomliga språket som ”talades över hela universum före tiden var tiden.” Alltså ett slags urspråk för universum. På jorden är det få som talar detta interplanetariska lingua franca, men en order av ”väktare” har lärt sig språket i generationer för att vara beredda på att tala med rymdvarelser om de skulle landa någon gång i framtiden. Luc Besson utgår förstås inte från PIE, utan språket verkar ha utvecklats av honom och skådespelerskan Milla Jovovich.

I Disneyfilmen Atlantis (2001) finns det en hel del talad och skriven atlantiska, ett språk som skapats av Marc Okrand. Beställningen från Disney var att det skulle vara ”alla språks moder.” Så Okrand konstruerade atlantiskan med protoindoeuropeiskan som bas för inspirationen, men använde även till exempel protosinotibetanska, hebreiska, arabiska och indianspråk för att plocka rotord för att simulera ett verkligt urspråk för hela världen. Marc Okrand är ju lingvist, och mannen bakom klingonska, så språket är välgjort och det finns en tanke bakom. Jag har funderat på hur atlantiskan skulle tolkas och uppfattas om man lät en intet ont anande språkhistoriker studera det. Skulle vederbörande tro att man verkligen hittat ett urspråk eller skulle atlantiskan genomskådas? Man kanske skulle testa att gräva ner en lertavla med atlantiska någonstans vid de pontisk-kaspiska stäpperna?

I Tolkiens språkvärld finns också idén om urspråket tydligt. Det finns dels det upphöjda språk som de gudomliga valar talar, och dels det ursprungliga alvspråket, quendian, som är grunden för de många alviska språken. Tolkien, som ju var språkprofessor, hade sannolikt PIE i bakhuvudet när han slog fast regler för hur olika alvspråk utvecklats ljudmässig över tiden. Alviska lingvister kan i dag använda det för att rekonstruera hur ett ord som saknas i quenya borde ha sett ut om det finns i till exempel sindarin.

Fortsätter de indoeuropeiska språken sin framgångsrika spridning några århundraden till kanske vi är tillbaka i en situation som liknar den som rådde före Babel torn. Då kanske vi alla återigen pratar ett och samma språk igen. Sannolikt är det då indoeuropeiskt.

*

Foto ”IE countries”. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

 

Esperanto vs. interlingua

Vad är ett språk utan dess talare? Tja, inte så mycket. En ljudeffekt kanske? I Star Wars är de flesta språken just ljudeffekter, det var den legendariske ljuddesignern Ben Burrt som fick ansvaret för att ta fram huttiska, jawa, ewokiska och R2-D2 blippande. Man la ner mycket arbete på att göra språken trovärdiga och på att de skulle skilja sig åt – men bara som ljudeffekter.

Men även om Star Wars-språken inte är riktiga konstruerade språk som klingonska, dothrakiska eller quenya så har de talare. Ewokiska talas av de gulliga nallebjörnarna på månen Ewok och huttiska är ett skummisarnas lingua franca som ursprungligen talades av de stora sniglarna hutterna. Utan dessa tydliga talare och deras utomjordiska kultur hade språken knappast blivit något mer än just ljud, och inte knappast väckt något intresse hos fansen.

I en intressant artikel, Star Wars Ewokese to Star Trek Klingon: how do you invent a language?, i the Guardian i förra veckan säger lingvistikprofessorn Doug Ball, Truman State University in Missouri: “It’s important to have some cultural identity behind the language because no language is spoken in a cultural vacuum.”

Ett språk behöver alltså en kulturell identitet eftersom inget språk kan existera i ett kulturellt vakuum. Det behöver sina talare och deras kultur.

Det kanske kan förklara varför den geniala iden med språket Interlingua aldrig har tagit fart? Interlingua är ett slags ”nylatin”, ett internationellt hjälpspråk baserat på det gemensamma ordförrådet i stora europeiska språk med en förenklad grammatik. Språket togs fram av the International Auxiliary Language Association under ledning av Alexander Gode och lanserades i början av 50-talet. Tanken är att identifiera de ord som är gemensamma i västerländska språk, så finns ett ord i minst tre av följande språk engelska, franska, spanska, portugisiska, italienska, tyska och ryska så är det ett interlinugaord. Eftersom det är flera romanska språk innebär det i praktiken att det blir just ”nylatin”, men med en enkel och regelbunden grammatik. Kan för övrigt nämna att två ord från svenskan har letat sig i det internationella ordförrådet: ombudsman och smorgasbord.

Alla som talar ett romanskt språk förstår förstås interlinuga, men även de flesta som studerat engelska och något av de romanska språken kan direkt utan att ha studerat interlingua läsa och förstå språket. Till exempel:

Milliones comprende immediatemente interlingua

Instrumento moderne de communication international

Tu fructo es plus bon que mi fructo. 

Jepp, miljontals människor förstår interlingua direkt och det är ett modernt instrument för internationell kommunikation. Och din frukt är bättre än min. Inga problem att förstå.

Därför har också interlingua använts för sammanfattningar i vetenskapliga sammanhang, främst medicinska tidskrifter — läkarevetenskapen har ju en del latinska begrepp på köpet så att säga.

Grammatiken du behöver lära dig ryms på en A4-sida eller två och ordförrådet du behöver plugga in, ja det har du till stor del redan. Ett perfekt internationellt hjälpspråk alltså! Varför lär vi inte oss detta i skolan? 

Kritiken är ju såklart att det baseras på det gemensamma ordförrådet i europeiska språk. Hade man plockat in andra världsspråk som kinesiska, arabiska eller hindi – hade det blivit svårare. Förmodligen har ett sådant världsspråk inte blivit lättare att förstå för fler, utan snarare mindre begripligt för många.

Engelska, franska och spanska har ju varit stora kolonialspråk och är i kraft av det stora som andraspråk på många håll i världen. Även om engelskan är ett germanskt språk i grunden så har det ett stort ordförråd med ursprung i latinet. Latinska ord finns som låneord även i utomeuropeiska språk.

Ändå är det bara några tusen som studerar och talar interlingua. Låt vara att många, många miljoner förstår interlingua, men det är få som tror på det som ett internationellt världsspråk som är lönt att lära sig.

Om vi jämföra med esperanto som är det överlägset mest spridda konstruerade hjälpspråket, som kan ha någonstans emellan 50 000 och 2 miljoner talare — och faktiskt också hundratals infödda talare (mest känd är finansmannen Georges Soros), så ser vi att interlingua ligger långt efter. Ändå är det inte lika många som förstår esperanto. Även om esperanto till stor del också bygger på latinska rötter, så är det inte som med interlingua där man i stort sett direkt förstår alla meningar. Esperantons skapare Ludwig Zamenhof hade ett annat perspektiv än Alexander Gode, esperanto är ett agglutinerande språk som gjort egna rotord av låneorden från andra språk och sedan fogar samman dem till nya betydelser. Till exempel heter sjukhus ”malsanulejo” på esperanto vilket består av mal-san-ul-ej-o som betyder något i stil med ”plats för icke-frisk person” (synonymen hospitalo används också.) På interlingua heter det såklart ”hospital.” För många européer eller för de som känner till engelska är detta lätt och självklart, men esperantos ”logiska” uppbyggnad av grammatiken kan göra språket lättare att lära sig för de som inte redan kan engelska eller romanska språk.

Jag hittade ett exempel på hur ”främmande” esperanto kan te sig jämfört med interlingua även om ursprunget är ett och samma:

Esperanto: La gepatroj amas siajn bonajn kaj fidelajn knabinojn.

Interlingua: Le parentes ama lor bon e fidel pueras.

Föräldrar älskar sina snälla och tillgivna barn. (Parents love their good and faithful children).

Samma rotord från latin alltså, men esperanto fogar samman orden på ett ”främmande” sätt. Andra ord och meningar är väldigt lika, ta första rad av bönen ”Fader vår” som exempel:

Esperanto: Patro Nia, kiu estas en la ĉielo

Interlingua: Patre nostre, qui es in le celos

I mitt tycke ser det ut som interlingua egentligen har det bättre förspänt än esperanton, med en väldigt stor grupp människor som utan vidare förstår språket utan att sett det tidigare. Jag tror att anledningen till att esperanto trots det är ett mycket större språk som frodas, är det som Doug Ball påpekar i citatet ovan. Ett språk måste ha en kulturell identitet. Inget språk kan frodas i ett kulturellt vakuum.

Det viktigaste var alltså inte ett perfekt språk som lätt kunde förstås av många, utan idén om en världsomspännande gemenskap där alla talade samma ”neutrala” språk.

Esperanto har från början haft ett starkt fokus på att bygga internationell förståelse och fred. Några av Zamenhofs första texter på esperanto var hymner om fred. Man antog redan tidigt en uttalad ideologi ”interna ideo”, la sig till med symboler som den gröna femuddiga stjärnan och en egen flagga (grön med en vit ruta uppe till höger med den gröna femuddiga stjärnan i), översatte litteratur, skrev ny litteratur och musik. Redan från början byggde man alltså medvetet upp en kultur – det viktigaste var alltså inte ett perfekt språk som lätt kunde förstås av många, utan idén om en världsomspännande gemenskap där alla talade samma ”neutrala” språk.

Samma sak gäller för alviska, klingonska, na’vi och andra de andra framgångsrika språk som sprungit ur populärkultur och fått ett liv utanför sin genre – de har en intressant kultur att falla tillbaka på. Det finns något mer än bara ett språk. Utan den fiktiva kulturen hade intresset för språken förmodligen varit stendött.

Mitt förslag till interlingua är alltså att skaffa en tydligare identitet och en spännande kultur! Kanske ett samarbete med Mars One som vill bygga en koloni på Mars om 10 år genom crowdfunding? Visste vore det väl coolt om alla talade interlingua (marsianska) på den första planeten som människan koloniserar?

Microsoft, Apple och opera på klingonska

Klingonskan lever sitt eget liv utanför Star Trek-universumet där språket föddes. Och det har gjort det ganska länge. Sedan 2005 när Star Trek: Enterprise lades ner som tv-serie har det inte förekommit mycket klingonska i sitt rätta element. De två rebootade Star Trek-filmerna 2009 och 2013 erbjöd bara några få meningar klingonska. Men utanför filmduken och tv-skärmen har språket frodats.

Klingonister och kommersiella företag har tillsammans hållit liv i språket och den klingonska kulturen, och även drivit på utvecklingen. Jag tänkte ta några pinfärska exempel för att visa på detta, men måste först nämna en modern klassiker – den klingonska operan ’u’ (Universum) som sattes upp 2010 av en holländsk ensemble. Det blev flera föreställningar i Holland och Tyskland och resulterade också i en bok på klingonska, paq’batlh, och en dokumentär om föreställningen. Sommaren 2015 kommer man göra en USA-turné med uppsättningen.

Föreställningen är inte ”lättillgänglig” och skämtsam om någon nu skulle får för sig det. Nej, det krävs nog ett seriöst intresse opera och scenkonst snarare än intresse för rymdskepp och Star Trek för att man ska ha fullt utbyte. Här ett smakprov:

Men låt oss titta på några rykande färska avtryck klingonskan gör just nu eller gjort de senaste månaderna.

I ett tidigare inlägg om klingonsk musik, Efter Gagnams style kommer Klingon style, nämnde jag Jennifer Usellis-Mackays då pågående crowdfundingkampanj, Klingon Pop Warrior Music Project, som blev fullt finansierat och som nu har gjort att Jen har kunnat släppa fler klingonska covers, ett helt album, som finns att ladda ner i musikshopar på nätet. Ett fantastiskt projekt som visar att det både finns en vilja hos fansen att finansiera klingonska projekt, och även att det finns en möjlig kommersiell marknad på klingonska för musiker. Vi får helt enkelt se hur många som lägger en dollar på att ladda ner Jens låtar.

Microsoft släppte i oktober en ny version av Cortana, som är en så kallad ”virtuell assistent” — en röststyrd app som svarar på frågor etc, som kan tala klingonska. Vilket ligger helt in linje med att Microsofts 2013 såg till att deras motsvarighet till Google Translate – Bing Translate – också klarade av att översätta klingonska.  Bara det gör ju att man är mer sugen på att använda Bing än Google (även om Google faktiskt går att ställa in på klingonska sedan många år). Microsoft har ju numera även köpt de mobiltelefoner som förr hette Nokia, och Nokia lanserade 2013 ett typsnitt ”Nokia Pure” som man tog fram en variant av som passade det klingonska alfabetet pIqaD.

Och det andra företaget – Apple – vill förstås inte vara sämre. När de i oktober visade upp sitt nya operativsystem iOS 8 presenterade Craig Federighi, en av Apples vice presidenter, stolt ett klingonskt tangentbord för iPad.

Nu tror jag ju inte att det här är ett utslag för att Microsoft och Apple tror att det finns stora pengar att tjäna på att anpassa sina produkter till den del av mänskligheten som behärskar klingonska. Snare torde det vara ett utslag av att många på Microsoft och Apple, liksom många av deras mest trogna fans, är Star Trek-nördar. Teknologin i Star Trek har drivit på teknologiutvecklingen, och gör fortfarande. Mycket av det som var Science-fiction i går är förverkligat idag. Men det finns fortfarande, dessbättre, områden där Star Trek än så länge ligger före både Apple och Microsoft.

Bland trekkers och trekkies har det länge experimenterats med olika recept på klingonska maträtter och drycker som till exempel qach, Rokegsk blodpaj, blodvin och warnog. Så det var ju bara en tidsfråga innan en kommersiell aktör skulle nappa på detta. En amerikansk öltillverkare började därför tidigare i år att ge ut öl med varumärket ”warnog” som i Star Trek är ett slags klingonskt öl. Nu i november har ölet kommit till Kanada, lämpligt nog i samband med en science fiction-kongress.

Om vi återvänder till scenen, så är det snart dags för A Klingon Christmas Carol som det amerikanska teatersällskapet Commedia Beauregard har satt upp i december sedan 2007. En klingonsk version av Charles Dickens klassiker helt enkelt.

Första uppsättningen av pjäsen var mest ett skämt och ett roligt sätt för teatersällskapet att samla in pengar. Men under åren har föreställningen byggts ut mer fler scener, mer och bättre klingonska och i år har klingonskans skapare Marc Okrand gått igenom manuset och till och med avslöjat ett nytt ord, tidigare okänt i språket, som lämpligt nog passade som hand i handsken i dialogen.

Som inget annat konstgjort språk har klingonskan etablerat sig utanför sina ramar. Språket behöver inte längre sin fiktiva värld för att utvecklas. Klingonskan har fått en existens i sig självt.