Randall Munroe

Hur många brödrostar behövs för att värma upp ett hus?

12 september 2022
2 min

Randall Munroe, geniet bakom XKCD.com är tillbaka – med boken Tänk om … 2.

Vi valde ut en fråga från den kommande boken, som kändes passande både för att frågeställaren är svensk och för att ämnet är så HÖGAKTUELLT. Håll tillgodo!

Tänk om jag skulle vilja värma upp mitt hus med brödrostar. Hur många behöver jag? – Peter Ahlström, Sverige

Inte särskilt många, eftersom ditt hus förmodligen kommer att börja brinna om du låter brödrostar vara igång hela tiden. När det väl gör det kommer huset att bli självuppvärmande under den tid det har kvar.

Men under den korta tiden innan ditt hus började brinna, skulle brödrostar klara att hålla det varmt alldeles utmärkt. Elektriska element är inte alltid det bästa sättet att värma upp ett hem – att använda el för att direktproducera värme kräver i allmänhet mer effekt än att använda den kraften för att värma upp utomhusluften med hjälp av en värmepump, och på vissa ställen kan el också vara dyrare än naturgas eller olja. Men en bra sak med element är att de är effektiva: Alla element producerar en watt i värme för varje watt el som de gör av med.

Faktum är att, tack vare termodynamikens lagar, kommer nästan varje elektrisk mackapär som förbrukar energi så småningom att förvandla den kraften till värme. En 60-watts glödlampa producerar ljus, men ljuset träffar en yta som värms upp. Den producerar faktiskt samma 60 watts värme som ett element på 60 watt rumsvärmare. Brödrostar, glödlampor, mixrar, mikrovågsugnar och glödlampor producerar alla värme i förhållandet en watt per watt, precis som ett element.

En genomsnittlig brödrost kräver cirka 1 200 watt el, och ett uppvärmningssystem för ett typiskt hus i norra USA förbrukar cirka 25 000 wattimmar per timme. Att värma upp ett hus skulle alltså kräva cirka 20 brödrostar. Om du inte vill köra dina brödrostar tomma kan du prova att rosta massor med bröd, men du kommer snabbt att få mer än du kan äta. Om varje brödrost rymmer två skivor, och det tar cirka två minuter att rosta var och en, kommer din brödrostpark att leverera ungefär 30 limpor rostat bröd i timmen. Ska du få i dig allt, konsumerar du lika mycket bröd som en medelstor amerikansk stad.

Ta makten över den omställda klockan – på ett absurt och vetenskapligt sätt

28 oktober 2019
5 min

Vetenskapsstjärnan Randall Munroe förklarar hur du utnyttjar klockor och tidszoner för att komma i tid, i detta exklusiva utdrag ur nya Gör så här: Absurda vetenskapliga lösningar på verkliga problem.

Det finns i princip två sätt att komma någonstans snabbare: att färdas snabbare och att starta tidigare.

Om du vill lära dig färdas snabbare kan du konsultera kapitel 26 i Gör så här: Hur man kommer någonstans snabbt.

Att starta tidigare är svårare – det kräver ju noggrannhet och realistisk planering. För att bli bättre på sådant bör du nog se dig om efter en annan bok.

Om du stryker alternativen att färdas snabbare och att starta tidigare, verkar det vara kört. Men det finns faktiskt ytterligare ett alternativ: att ändra tidens gång.

Det tillvägagångssättet är inte nödvändigtvis så orimligt som det låter. När Einstein studerade elektromagnetiska vågors rörelse i rummet var han förbryllad över att Maxwells ekvationer tycktes implicera att en elektromagnetisk våg aldrig kan förefalla vara stillastående för någon observatör. Ekvationerna antydde att man aldrig kan komma ikapp en ljusvåg och se de ”frusen” i rummet. Hur snabbt du än rör dig kommer mätningen av hastigheten på det ljus som rör sig förbi dig att ge samma resultat mätt i kilometer per timme. Detta fick Einstein att inse att det måste vara något fel på våra föreställningar om ”kilometer” och ”timmar”, och hans teorier förklarade hur tiden går olika snabbt för olika observatörer beroende på hur snabbt de rör sig.

Genom att vända och vrida på tid vann Einstein berömmelse, odödlighet och ett Nobelpris,[1] så det kan kanske hjälpa dig att komma fram i tid. (Annars kanske du får ett Nobelpris som tröst.)

”Att förändra tidens gång” behöver inte nödvändigtvis vara så komplicerat – det enklaste sättet är att be alla ställa om sina klockor. Många av oss gör det redan två gånger om året vid övergången till sommartid och tillbaka. Klocktid är ju en social konstruktion. Om vi kan förmå alla att ställa tillbaka sina klockor en timme, förändras tiden och ger dig en timme extra att komma fram.

Tidszoner känns officiella och permanenta, men de är mer godtyckliga än man kanske tror. Det finns ingen internationell organisation som godkänner gränser för tidszoner. Varje land kan självt ställa sina klockor som de vill, närhelst de vill. Om en regering en vacker dag bestämmer att ställa tillbaka alla landets klockor fem timmar kan ingen stoppa dem.

När ett land mixtrar med tiden utan tillräcklig förvarning kan det leda till stora bekymmer. I mars 2016 beslöt regeringen i Azerbajdzjan att inställa sommartiden tio dagar innan övergången var planerad att ske. Mjukvaruföretag fick skynda fram uppdateringar, tidsscheman fick göras om och flygbolag var tvungna att bestämma om flighterna skulle avgå enligt tiden på biljetten eller en timme tidigare. Heydar Aliyev International Airport sa helt enkelt åt alla att komma tre timmar före avgång.

Länder försöker i allmänhet ge mer en tio dagars förvarning innan de ställer om sina klockor, men de är inte tvungna till det. Om du håller på att komma för sent till ett möte kan du i princip kontakta din regering och be dem ställa tillbaka klockorna.

I USA kan delstatliga myndigheter kontrollera att sommartiden efterlevs, men de kan inte kontrollera när den börjar och slutar. För att få en extra timme måste en amerikan kontakta den federala regeringen.

Federala lagar specificerar för närvarande 9 tidszoner i USA och bestämmer tiden i var och en av dem i förhållande till den koordinerade universaltiden (UTC), ett internationellt system för tidsangivelser som definieras av Internationella byrån för mått och vikt. Kongressen kan förändra lagarna, men du behöver inte nödvändigtvis gå via kongressen för att få din klocka justerad. Transportministern har den lagstadgade rätten att överföra ett territorium från en tidszon till en annan. Om du befinner dig på det amerikanska fastlandet kan du i princip få klockan tillbakaställd hela åtta timmar bara genom att ringa transportdepartementet och fråga snällt.

Men ministern kan inte skapa nya tidszoner. Om du vill ändra tiden till något annat än de nio standardvärdena måste du gå via kongressen. Men om du kan övertala den att hjälpa dig kan du få klockorna satta på vilken tid som helst. Du skulle i princip också kunna bestämma datum efter behag. Du skulle flytta ditt hem, din stad eller hela landet ett dygn framåt … eller 65 miljoner år bakåt i tiden.

2010 förutspådde den evangelikala radioprataren Harold Camping att världens undergång skulle inledas med ”uppryckandet” den 21 maj 2011 kl. 18.00 lokal tid. Eftersom apokalypsen skulle komma enligt lokal tid skulle världens undergång börja i republiken Kiribati i Stilla havet, strax väster om den internationella datumgränsen och svepa fram runt planeten, tidszon för tidszon.

Om ett land vill kolla om världen går under vid något framtida datum kan de helt enkelt förordna om att ställa fram klockorna till, låt säga, klockan 12.00 den 1 januari 3019, och sedan se sig omkring. Om inget händer kan de vrida tillbaka klockorna i den fasta förvissningen om att vi går säkra de följande tusen åren – åtminstone för apokalypser enligt lokal tid.

Fotnot[1]: Nobelkommittén tilldelade faktiskt inte honom priset för rumtid-grejerna, delvis för att de ännu ansågs vara revolutionerande och ännu inte tillräckligt testade. Lyckligtvis skrev han fyra uppsatser 1905, av vilka en förmodligen kvalificerade till ett Nobelpris, så man gav honom ett för en av de mer konventionella.

Den enda rätta

25 november 2014
6 min
Kommentera

FRÅGA. Tänk om det för alla människor bara finns en enda rätta – en själsfrände. Någon som ju kan befinna sig var som helst i världen?
− Benjamin Staffin

SVAR. DET SKULLE JU VARA rena mardrömmen. Det finns många invändningar mot föreställningen att det bara finns en enda person man kan bli lycklig med. Sanningen ser nog snarare ut så som Tim Minchin uttrycker det i sin sång ”If I Didn’t Have You”.

Your love is one in a million; You couldn ́t buy it at any price. But of the 9.999 hundred thousand other loves, Statistically, some of them would be equally nice.

Men tänk om det verkligen var så, tänk om det någonstans i världen bara fanns en som är den rätta och att vi inte kan bli lyckliga tillsammans med någon annan. Skulle vi hitta varandra? Vi utgår från att din enda sanna kärlek är bestämd redan vid födseln. Du vet inget om vem det är eller var personen finns, men – som den romantiska klichén lyder – du skulle känna igen hen i samma sekund som era blickar möttes. Till att börja med kan man undra om personen ens fortfarande är i livet? Sammanlagt har det under hela människans historia levt hundra miljarder människor, men i nuet lever endast sju miljarder (ett bortfall på 93 procent). Om vi alla parades ihop på måfå skulle 90 procent av alla de som var den enda rätta för någon sedan länge vara avlidna. soulmates_died_huge

Låter ganska hemskt, va? Men det är värre än så: rent logiskt kan vi då inte begränsa oss till enbart de människor som levde före oss, i vår beräkning måste vi också ta med ett okänt antal människor i framtiden. För om din enda rätta levde i ett dimmigt förflutet är det samtidigt möjligt att hon eller han inte dyker upp förrän i en avlägsen framtid. Just din enda stora kärlek kan ju faktiskt göra det. Men antag att din enda rätta lever i samma tid som du själv. Och dessutom att åldersskillnaden er emellan, för att den inte ska bli opassande stor, inte är större än några år. (Gränsdragningen för vad som kan anses vara en opassande stor åldersskillnad måste sättas strängare än vanligt, för även om vi tycker att en 30-åring och en 40-åring mycket väl kan vara ihop skulle det bli väldigt fel om de av en slump träffades 15 år tidigare.) Med samma åldersbegränsningar skulle de flesta av oss ha en halv miljard potentiella kärlekar.

Men hur väger vi in det här med kön och sexuell läggning? Och kultur? Och språk? Vi kan använda oss av demografiska begränsningar och krympa antalet tillgängliga kandidater ytterligare, men då avlägsnar vi oss från hela idén med den enda rätta som vi möter av en slump. I vårt scenario skulle du inte ha en aning om vem din enda rätta är förrän era blickar möttes. Alla skulle bara söka efter sin enda rätta.

Utsikterna för att de skulle springa på sin enda rätta skulle vara otroligt små. Antalet främlingar som vi har ögonkontakt med varje dag kan variera från nästan ingen alls (folk som sitter inlåsta eller bor i småstäder) till många tusen (en polis på Times Square) men låt oss anta att du i snitt ser några tiotal främlingar i ögonen varje dag. (Själv är jag ganska introvert, så för mig skulle det vara en siffra i överkant.) Om tio procent är ungefär jämnåriga så talar vi om ungefär 50 000 personer under en livstid. Om vi räknar med att du har 500 000 000 potentiella livspartners att välja bland men att bara en är den enda rätta för dig, innebär det att du endast kan hitta din enda kärlek under en livstid av 10 000 år. soulmates_10000_huge

Inför det upptornande hotet om att vad som väntar de flesta är en död i ensamhet skulle samhället omstrukturera i ett försök att skapa så mycket ögonkontakt som möjligt mellan medborgarna. Vi skulle bygga jättelika transportband som lät långa led av människor paradera förbi varandra … soulmates_conveyor_huge

… men om grejen med ögonkontakt fungerade även med webbkameror kunde vi dessutom använda en moderniserad version av ChatRoulette. soulmates_butt_huge copy

Om alla använde sig av systemet åtta timmar om dagen, sju dagar i veckan, och det endast tar deltagarna några sekunder att avgöra om någon är den rätta, kan ett sådant system – i teorin – sammanföra alla med deras enda rätta på några tiotal år. ( Jag tog fram några enkla beräkningsmodeller och räknade ut hur snabbt deltagarna skulle hitta just sin enda rätta och lämna singlarnas skara. Den som intresserar sig för matematiken i något av dessa kan ta en titt på de rent praktiska problemen.)

I realiteten har många människor svårt att alls få tid över för kärlek – och de som kan ägna flera årtionden enbart åt att söka den enda rätta är lätt räknade. Så det är kanske bara rikemansbarn som har råd att sitta framför HittaDinEndaRättaRouletten. Olyckligtvis för dessa uppskattningsvis 1 procent skulle de flesta av deras enda rätta återfinnas bland de övriga 99 procenten. Om endast 1 procent av de rika använde sig av den här möjligheten, då skulle rent statistiskt den enda procenten av 1 procent ha en chans på 10 000 att lyckas.

De övriga 99 procenten av 1 procent skulle då göra vad de kunde för att få in fler personer i systemet. De skulle kanske sponsra projekt likt En Laptop Till Alla Barn (men med en snaskigare underton). Yrken som ”kassörska” och ”poliskonstapel på Times Square” skulle kanske bli mycket populära på grund av alla tillfällen till ögonkontakt med andra. Man skulle söka sig till städerna och ställen där det samlas mycket folk för att finna kärleken – precis som i dag.

Men även om många ägnade år åt att hänga på HittaDinEndaRättaRouletten, skulle andra skaffa sig arbeten som erbjöd ständiga ögonkontakter med främlingar, och vi andra skulle bara kunna lita till turen. Endast en liten minoritet skulle någonsin hitta sin enda rätta. Alla vi andra skulle ha otur.

All stress och press över detta skulle få en del att leva i en lögn. Deras längtan efter att få tillhöra de lyckosamma få skulle bli så stor att de skulle låtsas att de hade hittat sin enda rätta när de träffar en annan ensam person. De skulle gifta sig, dölja sina äktenskapliga problem och anstränga sig att visa upp en lycklig fasad inför släkt och vänner. (Det här händer naturligtvis inte i vår värld.) På det hela taget skulle en värld med en statistiskt och i själva verket mycket svårfångad enda rätta bli ännu ensammare än vår.

*** Ovanstående text är ett utdrag ur Randall Munroes Tänk om …. Översättningen är gjord av Gabriel Setterborg, Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn.

Tänk om jag skulle vilja värma upp mitt hus med brödrostar. Hur många behöver jag? – Peter Ahlström, Sverige

FRÅGA. Tänk om det för alla människor bara finns en enda rätta – en själsfrände. Någon som ju kan befinna sig var som helst i världen? − Benjamin Staffin

*** Ovanstående text är ett utdrag ur Randall Munroes Tänk om …. Översättningen är gjord av Gabriel Setterborg, Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn.

FRÅGA. Tänk om det för alla människor bara finns en enda rätta – en själsfrände. Någon som ju kan befinna sig var som helst i världen?
− Benjamin Staffin