Pontus Wasling

Pontus Wasling

Författare, hjärnforskare och neurolog vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Mer om Pontus

Death is when the monsters get you. Ond bråd död som underhållning.

När dagarna långsamt rör sig framåt under den här tiden av högsommaren mördas och lemlästas fler människor än någonsin annars under året. Dessutom väcks monster till liv och vi blir hemsökta av spöken och vålnader. Det här sker inte i verkligheten. Det mördas inte mer på sommaren och om det överhuvudtaget finns vålnader och gengångare, så är de säkert inte mer aktiva under semesterveckorna. Men vi läser gärna deckare och skräckhistorier under semestern.

skräck

 

 

 

När man köper en deckare vet man redan från början vad som väntar. Deckaren är en väldefinierad genre där formen följer en mall som vi alla känner till, från mordets upptäckt, detektivarbetet och den slutliga lösningen. Säkert är igenkänningen viktig för att vi älskar deckare, men det finns en sak till som gör att vi läser dem. De handlar om ond bråd död.

Hur kan vi tycka om att läsa om något som vi aldrig skulle vilja komma i närheten av i vårt vardagliga liv. Eller hur är det med den saken? Avrättningar var ett folknöje bara ett kort steg tillbaka i historien. Varför saktar alla bilar in när det har skett en trafikolycka. Är det av hänsyn till räddningsarbetet? Eller för att vi bra gärna skulle vilja se en skymt av olycka och död?

Varför gillar vi det?

De två grundkänslorna som deckare, rysare och skräckhistorier väcker och hetsar är äckel och skräck. Tillsammans med glädje, ilska och förvåning tillhör de grundrepertoaren av de känslor som alla människor kan uppleva.

Äcklet

Avsmak och äckel är från början en rent fysiologisk reaktion på giftiga substanser. I växter som bolmört, fingerborgsblomma och stormhatt heter de giftiga substanserna alkaloider och har en kraftigt besk smak som redan från födseln är äcklande. Redan sjöanemonerna som utvecklades för 500 miljoner år sen tömmer sin ”mage” när de fått i sig ett beskt gift.

Eftersom äcklet är en grundkänsla har det sitt eget ansiktsuttryck. Den som är äcklad lyfter överläppen uppåt, samtidigt som underläppen också höjs och putar så att fåran mellan näsan och munvinklarna förstärks. Näsborrarna vidgas och man rynkar på näsan, kinden lyfts upp och ögonbrynen böjs ned.

Hos människor utvecklas förmågan att äcklas efter fyra års ålder. Innan dess kan barn tycka att mat och dryck smakar illa, men blir inte genuint äcklade av sådant som nästan alla som är äldre tycker är vidrigt. Något som överallt i världen ger avsmak är kroppsvätskor som lämnat kroppen och det märks när du gör följande tankeövning. Tänk dig först att du spottar ut din egen saliv i ett glas. Tänk dig sedan att du ska dricka upp saliven i glaset. Nästan alla tycker att det skulle vara äckligt, men alltså inte förrän efter omkring fyra års ålder. Äckel kan med andra ord läras in.

Vi människor har tagit äcklet ett steg vidare och kan förakta människor och deras handlingar. Den romerske kejsaren Caligula är ett bra exempel på vad som får oss att bli upprörda. Han regerade bara under de fem åren mellan år 37 och 41 e. Kr., då han slutligen mördades av sina livvakter. Caligula har lämnat efter sig en rad anekdoter om sitt ytterst anstötliga leverne och det finns beskrivet i boken Kejsarbiografier. Caligula hade incestuösa förhållanden med sina systrar, upplöste andra mäns ingångna äktenskap och gifte sig med deras makor. Han tog livet av släktingar och vänner inklusive sin farmor Antonia som han förgiftade. Han förhindrade att folket fick mat och lät dem svälta. Han brännmärkte högt ansedda personer, kastade dem till vilda djur för att bli uppätna eller förde dem till de saltgruvorna.

Ett annat exempel på människor som beter sig motbjudande finns i Michael Hanekes film Funny Games. Där tar sig två unga män in i en familjs sommarhus och terroriserar dem utan anledning under ett dygn. Till slut tar de livet av hela familjen. Under premiärvisningen i Cannes upplevde publiken att filmen var så stötande på grund av det oprovocerade våldet att de lämnade salongen. Moraliskt stötande människor som bryter mot samhällets sociala normer fyller oss alltså med moraliska känslor av förakt.

Skräcken

Mitt hjärta grips av ångest,

dödsskräck faller över mig.

Jag darrar av fruktan,

jag överväldigas av fasa.

Psaltaren 55:6

Ett okontrollerat fall, plötsliga och kraftiga ljud eller smärta väcker rädsla hos oss alla. Rädsla är en känsla som kommer naturligt i vissa situationer när vi är nära att råka ut för en olycka, när vi är utsatta för faror eller när vår säkerhet undergrävs. Den rena skräcken blandas också ofta med en känsla av oro och ångest för vad som hänt eller vad som kommer att hända. Hela kroppen stelnar till av fasa, muskulaturen blir plötsligt stel och spänd. Ibland kan det ta flera sekunder innan man kan röra på sig. Svettningen ökar och man andas häftigare. Det skräckfyllda ansiktet känns igen på att övre ögonlocken höjs upp medan den undre samtidigt spänns. Ögonbrynen höjs upp och dras ihop. Samtidigt öppnar man munnen och läpparna sträcks bakåt.

Var i hjärnan upplevelsen av känslor uppstår är alltid svårt att säga säkert. Redan på 50-talet kunde neurokirurgen Wilder Penfield stimulera olika delar av hjärnan hos patienter han opererade i lokalbedövning. När han stimulerade den del mellan pann- och tinninglob som kallas insula (”ön”) upplevde många äckel, illamående, vidriga smaker och lukter. För skräck och rädsla är det helt klart att nervcellskärnan amygdala (”mandelkärnan”) i hjärnans djupare delar är viktig.

Skräcken föds

Skräcklitteraturen uppkom mot slutet av 1700-talet och är en genrelitteratur som varit livskraftig. Många av världslitteraturens stora namn har skrivit varianter på skräckromaner som samtidigt omformat genren. E. T. A. Hoffmann, Edgar Allan Poe, Henry James och i vår tid Joyce Carol Oates är några framstående skräckförfattare. Under 1900-talet växte skräckfilmsgenren fram med titlar som Frankensteins monster, The Shining, Alien och Motorsågsmassakern.

I boken Danse Macabre skriver Stepen King – och han borde veta – att skräck handlar om att finna ”fobiska tryckpunkter”. Det handlar om ömtåliga punkter i människors psyken som vid beröring skapar en ångestfull reaktion. För att uppnå en maximal effekt ska man som författare försöka finna tryckpunkter som försätter en hel nation i ångest. Säkra sådana tryckpunkter är ekonomiska bekymmer, politiska motsättningar eller psykologiska trauman. Övernaturliga händelser fungerar inte lika bra. Ett av de mest framgångsrika exemplen på att skapa skräck är Orson Welles radioudramatisering av boken Världarnas krig 1938, då man på iscensatte en rymdinvasion. Programmets trovärdighet satte en hel nation i skräck. 

Stephen King anser att känslan av skräck är ganska lätt att framkalla. Det handlar om att skapa en genomträngande känsla av vacklande grund (disestablishment); att saker är i upplösning och sönderfall. Johan Ajvide Lindqvist har en liknande uppfattning när han i en intervju (DN 23/12 07) menar att all rädsla kommer ur rädslan för döden. Ofta handlar det om ångest och oro om mindre saker, inte sällan om påtagliga förändringar. Det är otäckt när världen visar sig vara på ett annat sätt än man trodde. Eller när en människa visar sig vara på ett annat sätt än man trodde eller att saker som man tog för självklara står utanför ens kontroll.

Ingredienserna i en skräcknovell är enkla. Det krävs en dos realism och gärna en handling som utspelar sig på natten. Huvudpersonen är ofta en trevlig och behaglig person och inte sällan en värnlös kvinna som man lätt fattar tycke för. Det är just anknytningen som gör de bestialiska dåden så mycket mer frånstötande. Om man håller på någon i filmen blir det så mycket värre om hon hotas att dödas eller stympas. Som Stephen King säger: melodierna i skräckhistorien är enkla och repetitiva. Den tar oss ner till en så låg nivå att analys inte blir relevant.

Fascinationen

                                                                            Death is when the monsters get you, Salem´s Lot, Stephen King

Vi människor har ett dubbelt förhållande till äckel och skräck. Att gotta sig i skräcklitteratur, klättra i berg, åka skidor nerför branta backar eller riskera pengar i pokerspel är alla skräckfyllda handlingar. Många satt fascinerade och tittade om och om igen på när flygplanen flög in i Twin Tower. Vi samlas runt olycksplatser och kan inte hålla oss från att titta på vad vi åstadkommit i snytnäsduken eller i toaletten trots att det borde vara äcklande.

Den största delen av vår historia har vi levt under förhållanden av mer eller mindre ständiga hot och våra förfäder levde troligtvis i ett nästan kontinuerligt tillstånd av rädsla. Med knappa tillgångar och många fiender fanns all anledning att vara på sin vakt och alltid redo för strid. Nu lever många av oss tryggare, men ändå läser vi skräcklitteratur och tittar på skräckfilmer.

Som författaren Stig Larsson (inte Stieg) påpekar vill man gärna se skräckfilmen som man köpt biljett till, men när man sitter i biostolen värjer man sig ändå för uppskurna kroppar, fasansfulla stympningar och naket, oprovocerat våld. Vi vill på ett sätt inte se det, men vi är motvilligt fascinerade över den plågade och öppna kroppen. När vi tvekande kommit till bion vågar vi knappt se filmen och när de fasansfulla scenerna utspelar sig vänder vi oss bort eller blundar. Men vi sitter kvar. Efteråt är vi dödsförskräckta och sprätter till av minsta ljud och dessutom kan vi inte sova. Men vad gör vi nästa gång vi går på bio? Samma sak.

Väcker skräckfilmen samma obehagliga fascination som får oss att samlas kring en olycka för att se om någon är skadad? Var det samma kittlande spänning man förr i tiden upplevde vid offentliga avrättningar? Varför vill vi läsa ögonvittnesskildringar om koncentrationslägren under Förintelsen? Vi är fängslade, men samtidigt äcklade och knappast stolta över våra känslor.

En del hävdar att litteratur och filmer med skräcktema är renande och att själen blir upphöjd. Men genomgår man katharsis efter att ha läst H.P. Lovecrafts noveller om uråldriga monster i New England? Andra hävdar att berättelserna och filmerna ger oss en ställföreträdande ångest. Andras skräck och ängslan ger oss själva lugn och de påhittade fasorna gör att vi kan hantera det verkligt ohyggliga.

En annan och enklare förklaring som Stephen King för fram är att vi vill uppleva skräck och äckel för att visa att vi vågar. Det är knappast imponerande att säga att man blev rädd av en skräckroman. Den viktigaste anledningen tror King är att vi går för att ha roligt, men på ett väldigt speciellt sätt. Precis som en lynchmobb vill vi se människor slaktade och stympade och den potentielle lyncharen finns inom de flesta av oss. På något sätt känner vi att skräck är upphetsande, vi blir upplyfta och det ger en skön känsla. Vi får en kick.

Skräcklitteraturens budskap hyllar varken kärlek, vänskap, lojalitet eller vänlighet eller andra moraliska känslor som vi annars upphöjer och belönar. Skräckens uppgift är tvärtom att mala sönder dessa positiva krafter. Den vill komma åt och påverka oss. Men det kan finnas något bra i att släppa det sämsta och mest morbida i oss. Stephen King tror att skräckfilmen vill få oss att bli små igen. Att ge oss en barnslig rädsla. Skräckfilmer är osofistikerade och tillåter oss att få en barnslig syn på döden.

Kan det finnas någon funktion med att tåla rädsla och skräck?

I filmen Ung rebell spelar James Dean karaktären Jim. Han och vännen Buzz sätter sig i var sin bil och åker mot ett stup. Den enklar regeln är att den som sist kastar sig ur bilen förlorar. Jim slänger sig ut, medan Buzz väntar för länge och åker över stupet mot en säker död. Att ta risker trots att en förlust kan ge dödliga konsekvenser har vi troligtvis gjort i alla tider och kan ha en förklaring. Den stenåldersmänniska som tog risker kunde belönas med mer mat, fler barn och därför också en bättre framtid. Ett stöd för detta är Yanomamoindianerna som lever på gränsen mellan Venezuela och Brasilien. Han upptäckte att de män som var djärva krigare också levde med fler fruar och hade fler barn.

Blir vi modigare av att läsa deckare och skräckromaner? Renar det oss eller fungerar som ställföreträdande känslor? Eller ger den paradoxala kicken av äckel och skräck en ilande njutning som helt enkelt känns bra? Både skräck och äckel är på samma gång frånstötande och fascinerande och kanske har Stephen King rätt när han säger att fasan är den finaste känslan.

Välkommen med bra tips på deckare och skräckromaner!

 

 

 

I dag på nationaldagen sänds Mellansnack i P1 med Emil Jensen. Lyssna klockan 17.00!

Ane Brun, Åsa Sjöström och jag är med i programmet där vi pratar om smicker, om det är bra eller dåligt och hur vi använder det i våra liv.

Och här är länken till programmets hemsida.

3280729_2048_1152.jpg

Foto: Amanda Lindholm

Så fungerar kreativitet

Jag blev intervjuad i estetlärarnas tidning om hur kreativitet fungerar. Läs artikeln här.

robotlaeraren_opt222_0

Illustration: Michel Docoumeau

Om konspirationsteorier i DN

Lotten Wiklund har skrivit en väldigt spännande artikelserie i DN, där bland annat jag är intervjuad.

Titta här på artikeln. Där finns länkar till de andra artiklarna också.

Den nya minnestrenden

Kuppe
Om nya minnestrenden i Kupés aprilnummer, där jag sjunger de synaptiska minnenas lov och ställer mig lite skeptisk till fenomenet livsloggning.