Nina Åkestam

Nina Åkestam

Skribent, föreläsare och reklamforskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Mer om Nina

Några tankar om Gail Dines.

På Nordiskt Forum stiftade jag för första gången bekantskap med forskaren och anti-porraktivisten Gail Dines. Dines är sociolog som har forskat kring hur porren påverkar populärkulturen i över 20 år, och bland annat skrivit boken Pornland. Kortfattat kan man säga att Dines inte är särskilt förtjust i de resultat hennes forskning har visat (således aktivismen).

Dines är en fenomenal föreläsare. När hon tog scenen på NF blev det direkt knäpptyst i publiken. Alla nickade, skrattade, höll med och förfärades på precis rätt ställen. Här är ett klipp från en snarlik föreläsning hon höll i Australien för några år sedan:

Jag som själv är intresserad av hur olika kulturella uttryck (reklam i mitt fall) påverkar samhället tycker ju så klart att det är jättespännande att höra andra forskare som gör liknande saker, framför allt när de gör det bra. Dines får allt att låta så enkelt, så tydligt och rakt. Det är häftigt. Problemet är bara, och det är därför jag har gått och ältat det här sen i juni, att jag inte kan köpa allt det hon säger.

För att klargöra: jag har inte läst Dines forskning utöver de presentationer som finns på Youtube. Det kan vara så att allt hon säger som jag inte har koll på stämmer. Problemet är att så fort hon touchar ett område jag faktiskt kan (som reklam och mediateori) så är det hon säger ofta förenklat och snedvridet.

Under Nordiskt Forum påstod Dines bland annat att reklam utformas för att få folk att må dåligt, vilket gör att de handlar mer (och att det är en av anledningarna till att kvinnor objektifieras i reklam). Det finns det vad jag vet ingen som helst forskning som stödjer. Hon hävdade vidare och Miley Cyrus och Madonna måste vara ett offer för kapitalismen, eftersom ingen människa skulle bete sig som de gör av fri vilja. Det tycker jag också är väldigt skakigt att säga utan belägg från exempelvis psykologiska teorier. I Australienföreläsningen menar hon att ”women-friendly porn” inte existerar (vilket inte stämmer, det finns feministisk porr även om den så klart är väldigt ovanlig jämfört med den icke-feministiska) och att det i så fall kanske finns ”5, 50 eller 5000 kvinnor som uppskattar det”. Igen saknas källor eller teorier som stöttar påståendet, som dessutom låter helt orimligt i mina öron (det måste ju finnas fler kvinnor än så som jobbar med det, till och med).

Men framför allt är det tveksamt hur Dines beskriver själva grunden till problemen: att det finns en välorganiserad, ondskefull kapitalism som medvetet förstör för kvinnor för att tjäna pengar. Den bilden är vanlig i politisk vänsterdebatt, men har kritiserats av sociologer sedan urminnes tider, just för att det inte finns något vetenskapligt stöd för den. Resultatet är det ingen som ifrågasätter – alltså att det finns negativa konsekvenser av kapitalism, att kvinnor sexualiseras och objektifieras i media, att det får negativa effekter för vanliga kvinnor. Däremot har man inte kunnat fastställa att intentionen skulle vara det. Att det ser ut som det gör beror alltså inte på att det finns hemliga klubbar där företagare samlas och gör upp gemensamma planer. Snarare är världens företagande väldigt fragmenterat, där de flesta inte har en aning om vad de andra håller på med. På en rak fråga tror jag att de flesta företagare svarar att de vill hjälpa sina kunder, inte förstöra för dem (här kan man ju också gå till sig själv – hur många känner du som går till jobbet för att jävlas?).

Och ändå, trots att få vill andra illa, hamnar vi där vi gör, med alla de här problemen. DET tycker jag är intressant. DET är värt att forska på och försöka förstå.

Det finns ingen som blir gladare än jag av att akademiker engagerar sig för att förändra världen, och jag tvivlar inte alls på att Dines har goda intentioner. Däremot är det viktigt att inte låta målet helga medlen. Bara för att nåt låter bra betyder det inte att det stämmer. Det är jobbigt, men det är först när vi försöker fatta saker på djupet som vi kan få ordning på de riktiga orsakerna till problemen, och de riktiga lösningarna.

Det märkligaste inlägget jag någonsin har skrivit.

Då har det blivit dags. Jag har funderat i några månader, vetat helt säkert i några veckor, och nu är det alltså dags att berätta: Det här är den sista veckan för den här bloggen.

Reaktion-pic när jag ens tänker tanken. 

Jag har bloggat i över åtta år totalt (gawd). Under den tiden har jag tagit examen, börjat jobba, flyttat till New York, flyttat hem, börjat forska, skrivit en bok, kraschat två förhållanden och bytt klädstil fler gånger än jag kan räkna. Och nästan varje dag har jag påtat ihop mer eller mindre lyckade inlägg om allt möjligt jag tänker på. Det har handlat om reklam, jobb, böcker, film, New York, miljö, veganrecept och jämställdhet. I början för ungefär fyra läsare. Nu för 40 000, en bra dag.

Jag älskar bloggen och jag älskar er som läser. Så jag måste göra en klassisk it’s not you, it’s me. Det är jag som behöver tid och lugn att fokusera på mitt jobb. Och hur mycket jag än vill, så går inte det när man samtidigt ska ut med tankar och texter och mail och möten. Det blir varken hackat eller malet, och är det något jag har kommit fram till de senaste åren är det att jag inte trivs med att jobba så. Något (eller ganska mycket, ärligt talat) måste läggas ner, och detta något blir allt utom min forskning.

Det klassiska sättet att sluta blogga är att låta det rinna ut i sanden. Uppdatera mer och mer sällan tills ingen riktigt orkar titta in längre och till slut, efter flera veckors eller månaders tystnad, så dyker det upp ett ursäktande inlägg om att livet kom emellan och att bloggen läggs på is tillsvidare. Precis som riktigt trista och oepiska förhållanden, alltså. Så tycker inte jag att vi ska ha det. Därför gör jag så här istället, så rakt och ärligt det nu kan bli genom ett wpadmin-interface. Hoppas att ni tycker att det känns ok.

Så vad händer nu då? Tja, den här veckan tänkte jag köra på precis som vanligt. Den 31/8 kommer sista inlägget. Och självklart finns jag här fram tills dess för att svara på frågor/tankar. Är det något du undrar? Något önskeinlägg som borde skrivas? Något annat vi borde prata om? Kommentera eller maila så gör jag mitt bästa för att svara/styra/lösa!

Ni är inte för kräsna?

Det Metromåndag igen! Den här gången handlar det om huruvida unga människor som vill ha ett jobb med schyssta villkor inte är förjäkla bortskämda egentligen. (En hint: jag tycker inte det). Finns att läsa i dagens papperstidning eller här. 

Vi måste snacka om privilegier.

Jag läser en hel del amerikanska sajter och bloggar om feminism. Det är kul, för ofta skiljer sig diskussionerna här och där ganska mycket åt och man kan hitta både inspiration och nya idéer. En sån grej som är jättepoppis i USA just nu, men inte riktigt har nått den svenska mainstreamdebatten, är diskussionen om privilegium (privilege, på engelska). Jag tycker att vi borde snacka lite om det.

Privilegium är motsatsen till diskriminering. Precis som att diskriminering kan ske på många olika grunder (kön, hudfärg, läggning, klass, ålder, utseende osv) finns det många sorters privilegier. Och precis som diskriminering är privilegium ingenting som individen har valt eller gjort sig förtjänt av.

I feministiska diskussioner pratar man ofta om det manliga privilegiet, male privilege. Men man kan precis lika gärna prata om vitt privilegium, medel/överklass-privilegium, smalt privilegium, heterosexuellt privilegium eller fuktionellt privilegium. Den som är privilegierad åtnjuter helt enkelt frånvaron av att bli diskriminerad på just den grunden. Det den här personen är eller gör anses, inom den kultur personen befinner sig i, vara det normala och är alltså ingenting man behöver tänka särskilt på.

Jag är fullkomligt överöst med privilegier. Min hudfärg gör att jag aldrig behöver ha konversationen Var kommer du ifrån? Stockholm. Ja, men var kommer du från egentligen? Min sexuella läggning gör att jag aldrig behöver rätta folk som utgår ifrån att min partner är en kille. Min klass gör att jag inte tvekar en sekund på att jag hör hemma på högskolan, på restaurangen, i fina butiken. Min funktion gör att jag inte behöver spana efter rullstolsramper så fort jag ska hem och hälsa på en kompis. Min kroppsstorlek gör att jag kan trycka i mig en hamburgare och få uppskattande kommentarer från omgivningen, inte äcklade blickar. Och så vidare. Det är helt enkelt en jäkla massa grejer jag inte behöver gå runt och oroa mig över varje dag. Det gör att jag kan lägga enormt mycket mer energi på sånt jag egentligen vill göra.

Privilegium innebär inte att livet är problemfritt. Självklart gör det ont att bli kallad jävla överklassunge av barnen som ska vara ens kompisar. Självklart kan jag som lång och smal kolla avundsjukt på kurvigare tjejer. Självklart finns det en massa situationer jag också kan känna mig obekväm i. Men det betyder inte att jag inte får del av fördelarna av mitt privilegium i väldigt många fler fall. Det här skriver jag för i princip varje debatt jag har följt om privilegier har hamnat i en sån diskussion: vadå, ni som säger att det finns ett smalhetsprivilegium, tycker ni att det är kul med ätstörningar eller? Nej, så klart inte. Men man måste vara väldigt närsynt om man inte kan ta in att den som följer samhällets normer får en massa oförtjänta fördelar som andra inte har. Inte överallt, alltid. Men för det mesta, och för det mesta utan att vi ens märker det. Vi ser det som självklart att vi ska få gå, stå, prata, jobba här.

Och det är just det som är poängen: det är oförtjänt. Inga av de här fördelarna mina privilegier ger mig har jag förtjänat. Det har inget med min kompetens eller person att göra. Det är helt slumpmässigt. Just därför är det så viktigt att prata om det. Privilegier (och motsatsen diskriminering) får oss att fatta fel beslut, anställa fel människor, hålla tillbaka talang. För att komma åt det räcker det inte att prata om vilka som orättvist väljs bort. Vi måste också prata om dem (oss) som orättvist väljs till. Därför tycker jag att det är dags att föra in lite mer privilegier i den svenska debatten.

(nu har jag skrivit privilegier ungefär 7000 gånger i det här inlägget. Det är skitsvårt att stava, så om det är fel någonstans får ni stå ut med det, eller säga till. Kram!) 

Feminism utan socialism

Har fått några frågor på senaste tiden angående Folkpartiets påstående i valkampanjen, att de står för feminism utan socialism. Frågan är således: är det ett rimligt påstående? Kan feminismens mål nås utan socialism?

Eftersom jag själv är feminist men inte socialist är mitt spontana svar ett rungande JA. Men jag inser att det inte alltid är så glasklart. Många av Fi’s representanter och anhängare hävdar ju motsatsen. Och de borde ju veta, kan man tycka.

Jag tror att för att reda ut det här måste man börja med att definiera feminismens mål. För mig är det att alla människor ska ha samma friheter, rättigheter och möjligheter oavsett kön, och att det ska ske inte bara i lagtexten utan också i praktiken, i vardagen. Alltså tycker jag att det är ett problem att Sverige till exempel aldrig har haft en kvinnlig statsminister, även fast ingenting i lagen hindrar det.

Feminism är alltså ett verktyg för att komma till målet jämställdhet. Jag har skrivit om min syn på det tidigare, att för att göra feminism behövs egentligen bara 1) att du vill att kvinnor och män ska ha samma möjligheter 2) att du vet att det inte är så idag och 3) vill jobba för att förändra det.

Jag skulle gissa att i den här definitionen och punktlistan är feminister all over the place rätt överens med varandra. Men sen handlar det alltså om HUR. Hur ska vi jobba för att lösa det här problemet?

De som hävdar att socialism är den enda lösningen brukar argumentera för att kapitalismen är partriarkal i sig själv. Den är skapad av män, för män, och gynnar alltid den som redan har framför den som inte har. Det kan jag ju hålla med om i och för sig, men grejen är ju att världen var patriarkal redan innan kapitalismen. Det har funnits en massa olika ekonomiska system med en patriarkal ordning. Det har i modern tid inte funnits ett enda exempel på ett jämställt samhälle. Och tyvärr har det ju visat sig att även socialistiska länder har landat på typ samma ställe. Sovjet, Kuba, Kina osv har alla också letts av män, som har skapat ett system som gynnar andra män. Så det verkar ju i sig inte vara en lösning.

Snarare tror jag att inget ekonomiskt system löser de här problemen. Ekonomi handlar nämligen inte om att hantera människor, utan om att hantera resurser. Alla ekonomiska system behöver kompletteras med ett system för mänskliga värden. Det är till exempel så vi jobbar när vi har en marknadsekonomi, men använder skatter för att omfördela överskottet. Och så skulle vi kunna jobba med en grön ekonomi (där vi alltså låter ekonomin följa planeten, istället för tvärtom). Men jag tror inte att det med något ekonomiskt system kommer att lösa sig av sig självt. Vi får helt enkelt gneta på. Och försöka att aldrig, aldrig ge upp.