Hur Jennifer mötte Emmanuelle

  • 3 min

Våren 2011 reste jag från Berkeley till Puerto Rico för att delta i det årliga möte som anordnas av American Society for Microbiology. Jag hade besökt ön en gång tidigare, under min tid som doktorand, och jag mindes hur mycket dess vackra regnskogar och havspanoraman påminde mig om min hemstad på Hawaii.

På eftermiddagen under konferensens andra dag gick min gode vän John och jag in på ett kafé för att ladda upp med kaffe innan vi begav oss till hörsalen där nästa omgång föredrag skulle äga rum. I ett hörn av kaféet satt en elegant ung kvinna. John presenterade oss för varandra, och så snart han nämnde hennes namn – Emmanuelle Charpentier – gick det upp ett ljus för mig.

Väckte stor uppståndelse i mitt labb

Studenterna i mitt labb hade berättat om det fascinerande föredrag som Emmanuelle hållit vid ett mindre CRISPR-möte i Wageningen året innan. Jag hade själv inte haft möjlighet att delta, men andra i mitt forskarteam som varit på plats hade redogjort för Emmanuelles föredrag om det CRISPR-baserade immunsystem av Typ II som fanns i en bakterie kallad Streptococcus pyogenes. Hennes uppsats i ämnet hade nyligen publicerats i tidskriften Nature och väckt stor uppståndelse i mitt labb. Innan den publicerades hade alla i vår värld trott att bara en sorts RNA-molekyl var inblandad i CRISPR-system. Men Emmanuelle och hennes medarbetare Jörg Vogel, vars labb länge hade studerat funktionerna hos små bakteriella RNA-molekyler, hade av en händelse upptäckt en annan RNA-molekyl som i vissa fall var nödvändig för framställningen av CRISPR-RNA. Upptäckten hade tagits emot med entusiasm av andra CRISPR-forskare, eftersom den visade på den fascinerande mångfalden i bakteriernas immunförsvar; det var som om evolutionen hade frambringat ett virtuellt universalverktyg för bekämpning av virus.

Jag gillade henne genast

Under vårt korta samtal fick jag ett intryck av Emmanuelle som en vänlig och försynt person, samtidigt som hon hade en finurlig humor och var uppfriskande prestigelös. Jag gillade henne genast. Nästa dag hade vi en ledig eftermiddag efter förmiddagens föredrag. Jag hade planerat att sitta på hotellets uteplats och arbeta vid min dator, men Emmanuelle föreslog att vi skulle utforska de äldre delarna av San Juan tillsammans, ett erbjudande som jag inte kunde motstå. Vi strosade fram genom kullerstensgatorna, som Emmanuelle sade påminde henne om hennes barndomstrakter i Paris, medan vi småpratade om våra senaste resor, jämförde universitetssystemen i Berkeley och i Sverige (dit hennes laboratorium nyligen hade flyttat) och diskuterade de konferensföredrag vi dittills hade hört. Så småningom kom samtalet in på vår egen forskning, och Emmanuelle sade att hon redan länge hade funderat på att ringa mig för att föreslå ett samarbete.

Om vi samarbetar är jag säker på att vi kan räkna ut det

Emmanuelle berättade entusiastiskt om sitt arbete för att ta reda på hur ett CRISPR-baserat system av Typ II i den bakterie som hon studerade, Streptococcus pyogenes, knipsade av viralt DNA. Hennes forskning, tillsammans med tidigare genetiska studier av Sylvain Moineau, Virginijus Šikšnys och deras kollegor, hade så småningom börjat ringa in åtminstone en gen, kallad csn1, som troligen var inblandad. Var jag intresserad av att slå mig ihop med henne och bidra med mitt laboratoriums expertkunskaper inom biokemi och strukturell biologi för att ta reda på funktionen hos det protein som csn1-genen kodade för? När vi var på väg nerför en smal gränd, som vette mot det glittrande blå havet, vände sig Emmanuelle mot mig. ”Om vi samarbetar är jag säker på att vi kan räkna ut hur det här mystiska proteinet fungerar.” Tanken på de möjligheter som ett sådant projekt skulle öppna fick mig att rysa till.

 


Foto: J.L. Cereijido / TNS  via The Telegraph

Gensaxens tsunami

  • 3 min

I min dröm står jag på en strand.

Till höger och vänster om mig ser jag en lång sandremsa som sträcker sig längs vattnet och bildar en stor bukt. Jag inser att jag befinner mig på den ö där jag växte upp, i utkanten av Hilo Bay på Hawaii. Där brukade jag tillbringa helgerna med vänner, följa kanottävlingar och leta efter snäckskal och glasbollar som ibland spolades upp på stranden från japanska fiskebåtar.

Men i dag syns mina vänner inte till, och inte heller några kanoter eller fiskebåtar. Stranden är tom, sanden och vattnet onaturligt stilla. Bortom vågbrytaren glittrar ljuset över havsytan, liksom för att stilla den rädsla jag har burit med mig ända sedan jag var liten flicka. Det är en fruktan som hemsöker alla som bor här vid Hilo, unga som gamla. Min generation växte upp utan att vara med om någon tsunami, men vi har alla sett bilderna. Vi vet att vår stad ligger i översvämningsområdet.

Och plötsligt ser jag den komma långt där borta. En våg.

Paralyserad av rädsla

Till att börja med är den helt liten, men för varje sekund kan jag se den växa, torna upp sig framför mig som en allt högre mur, med ett skummande krön som förmörkar himlen. Bakom den följer andra vågor, alla på väg in mot stranden.

Jag är paralyserad av rädsla – men medan tsunamin kommer allt närmare övergår min skräck i beslutsamhet. Jag upptäcker ett litet träskjul bakom mig. Det är min vän Puas ställe, utanför står en hög med surfbrädor. Jag plockar upp en bräda och hoppar ut i vattnet, paddlar ut i viken runt vågbrytaren och beger mig iväg rakt mot de inkommande vågorna. Innan den första vågen väller in över mig lyckas jag dyka igenom den, och när jag kommer ut på andra sidan surfar jag nerför den andra vågen. På vägen ner insuper jag utsikten. Det är en fantastisk syn – där är Mauna Kea och ännu längre bort Mauna Loa, vulkaner som reser sig skyddande över viken och sträcker sig upp mot himlen.

Plötsligt slår jag upp ögonen och vaknar. Jag befinner mig i mitt sovrum i Berkeley i Kalifornien, tusentals kilometer från mitt barndomshem.

Mitt namn är Jennifer Doudna.

Det är juli 2015 och jag är mitt uppe i det mest spännande och överväldigande året i mitt liv. Den senaste tiden har jag regelbundet haft drömmar som den här, och nu har jag börjat förstå deras djupare mening. Stranden är en hägring, men vågorna och det virrvarr av känslor som de väcker – rädsla, hopp och vördnad – är bara alltför verkliga.

Mitt namn är Jennifer Doudna. Jag är biokemist och har tillbringat större delen av min karriär i ett laboratorium, där jag har forskat i ämnen som de flesta utanför mitt område aldrig har hört talas om. Men de senaste fem åren har jag blivit engagerad i ett banbrytande område av livsvetenskaperna, ett ämne i snabb utveckling som inte ryms inom ett akademiskt forskningscentrums fyra väggar. Mina kollegor och jag har svepts iväg av en oemotståndlig kraft, inte helt olik tsunamin i min dröm – med den skillnaden att detta är en flodvåg som jag själv varit med om att utlösa.

Bara några år tidigare hade jag bidragit till att utveckla en ny bioteknik som nu, sommaren 2015, hade börjat accelerera i en takt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Och dess konsekvenser var omvälvande – inte bara för livsvetenskaperna utan för allt liv på jorden.

Sprickan i skapelsen är historien om denna teknik, och om mig. Det är också din historia. För det kommer inte att dröja länge innan effekterna av denna teknik berör oss alla.