Emma Frans

Emma Frans

Emma Frans är doktor i epidemiologi. Hon är forskare vid Karolinska Institutet och tidigare vid University of Oxford, därtill vetenskapsskribent i Svenska Dagbladet. Hon har skrivit böckerna Alla tvättar händerna, Larmrapporten samt Sant, falsk eller mittemellan. Emma Frans har mottagit både Stora Journalistpriset och utmärkelsen Årets folkbildare. Hon är dessutom en återkommande expert och programledare i tv, radio och poddar.

DAG NOLL

  • 5 min

Ett utdrag ur Emma Frans bok Alla tvättar händerna — Min berättelse från året då alla skyllde på varandra.

26 mars

Svenskarna har lärt sig en hel del epidemiologiska begrepp under coronakrisen, och nu har ett uttryck blivit aktuellt – Dag noll.

_________________________________________________

☐ Vad är Dag noll?

☑ Det är den dag då kurvan över antalet personer i behov av vård börjar stiga brant, och det verkar som om den dagen kan vara här nu. Åtminstone i Stockholm där vi ser en ordentlig ökning av antalet personer som behöver intensivvård. Att patienterna är i behov av vård under lång tid, och därför ligger kvar länge på sjukhus, är en ytterligare aspekt som gör att belastningen på vården snabbt ökar.

_________________________________________________

Är åtgärderna som nu införts tillräckliga för att bromsa ökningstakten?

Det lär dröja innan vi har svaret på den frågan. Inkubationstiden – alltså tiden från smittotillfället till symtom – har uppskattats vara i genomsnitt fem dagar, och det dröjer ytterligare en eller ett par veckor innan den smittade blir så pass sjuk att hon eller han läggs in på intensiven. Smittspridningen idag återspeglas inte i statistiken förrän om flera veckor, och det är ytterligare en anledning till att min frustration över den begränsade testkapaciteten fortsätter.

Jag inleder dagen med ett distansmöte, men jag har svårt att koncentrera mig. Det enda jag tänker på är situationen inom sjukvården.

Det är inte för att mötet är ointressant – vi diskuterar demokratifrågor i den kommitté där jag deltar i rollen som demokratiambassadör. Dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke ringde upp mig för ett par år sedan och erbjöd mig uppdraget. Åtagandet kändes intressant, och det personliga samtalet från den charmiga ministern bidrog också till att jag tackade ja.

Demokratifrågan är mer aktuell än någonsin – vi ser redan tecken på hur coronakrisen används av auktoritära ledare för att inskränka mänskliga rättigheter och utöka den egna makten. Frågan känns dock inte lika akut som den eventuella sjukvårdskollapsen, och även jag har uppenbarligen svårt att fokusera på de långsiktiga problemen.

Det enda jag tänker på är situationen inom sjukvården.

Jag imponeras av de övriga i kommittén som faktiskt lyckats ställa om trots läget, och jobbar på med samma frågor som innan covid-19. Själv verkar jag inte alls kunna fokusera på något annat än den pågående krisen.

Eftermiddagen är intensiv: jag spelar in två förklarande filmer för SVT – den ena om varför det är viktigt för äldre att minska sina sociala kontakter och hur vi yngre människor kan hjälpa dem, och i den andra ska jag förklara begreppet ”flockimmunitet”. Efter det gästar jag ett UR-program som nyligen dragit igång och som syftar till att hjälpa elever som sköter sin skolgång på distans.

Programmet leds av min poddpartner Maja Åström och går ut på att intervjua olika ”experter”. Själv är jag där i rollen som expert på falska nyheter i coronans tid.

Maja berättar att hon precis sett Anders Tegnell cykla utan hjälm, dessutom medan han pratade i mobiltelefon. Hon säger, delvis skämtsamt, att hon tycker att han borde vara mer rädd om sig eftersom han är Sveriges viktigaste person just nu.

När inspelningen är klar skyndar jag iväg till TV4. ännu en gång har kanalen bestämt sig för att sända ett extrainsatt coronaprogram, och idag får jag och Björn Olsen sällskap av Johan von Schreeb. I programmet förklarar jag bland annat begreppet ”Dag noll”.

Anders Tegnell som cyklar runt mellan mediestudior och presskonferenser i Stockholm är en bild som präglar den här våren. Filip och Fredriks podd uppmärksammar hur Tegnell i ösregnet cyklar Vasagatan upp mot Folkhälsomyndighetens lokaler vid Karolinska Institutet på en oväxlad cykel. De hakar upp sig på det prestigelösa i att ha en oväxlad cykel och hur mycket det säger om Sveriges statsepidemiolog.

Och för all del, hans motsvarighet i andra länder åker förmodligen i nyångade limousiner. Maja har inte hakat upp sig på ifall cykeln hade växlar eller inte, istället noterar hon riskbeteendet – att han cyklade samtidigt som han pratade i mobiltelefon och att han inte bar någon cykelhjälm.

Hobbypsykologen inom mig börjar fundera på ifall detta beteende säger något om Tegnells syn på risker?

I Sverige är det sedan den 1 februari 2018 förbjudet att tala i en handhållen mobiltelefon, skicka sms eller uppdatera sina sociala medier vid färd på väg med motordrivet fordon. En handhållen telefon tar vår uppmärksamhet i anspråk och begränsar också vår motorik, vilket såklart kan vara förödande när vi är ute i trafiken. Båda dessa aspekter borde även påverka den som färdas i trafiken på en cykel, men när Tegnell vinglade fram på sin cykel bröt han inte mot några regler. I andra länder finns det förbud mot att cykla och prata i mobiltelefon, men inte i Sverige.

Det finns inte heller några lagar som tvingar personer från 15 år att använda cykelhjälm, även om frågan länge diskuterats.

Förespråkare av en hjälmlag bedömer att mer än hälften av de cyklister som dör i trafiken skulle ha överlevt om de använt hjälm.

Motståndarna menar att denna typ av lag skulle minska cyklandet och därmed skada folkhälsan.

Att Tegnell väljer bort cykelhjälmen signalerar i min värld att han hör till den skola som inte tycker att man ska stirra sig blind på en enskild risk, och att hårda regler visserligen kan minska en viss typ av dödsfall – men att de sker på bekostnad av andra aspekter av folkhälsan. Eller så överanalyserar jag det hela. Kanske hade han bara glömt hjälmen hemma just den dagen.

Taggar:

SPORTLOVET

  • 3 min

16–23 februari

 

Min familj och jag åker E4:an norrut från Uppsala och svänger i Sundsvall av mot Trondheim och Åre.
Även i den här riktningen är det uppenbart att vintern i Sverige är ovanligt mild och grå och det är först i slutet av vår resa som marken börjar bli snötäckt.
Klimatförändringarna har blivit så uppenbara att jag inte kan låta bli att undra hur länge det kommer att vara möjligt att åka till Åre på sportlovet för skidsemester. Det är den 16 februari och tredje året i rad vi åker upp under vecka 8, då Uppsala har sportlov. Att det är just den veckan tycker jag är en välsignelse – om sju dagar kommer stockholmarna och då blir köerna långa och restaurangerna fullbokade. Den här gången har vi hyrt en stuga i Tegefjäll – precis vid barnbacken och behagligt långt ifrån partyprissarna.

Veckan är aktiv men samtidigt lugn och fridfull.

Veckan är aktiv men samtidigt lugn och fridfull. Den får mig att släppa bevakningen av coronaviruset, och det gör mig gott med lite tid ifrån nyhetsflödet. Under flera veckor har jag överhuvudtaget inte kunnat slita mig från rapporteringen, och varje morgon läser jag de uppdaterade siffrorna från Asien över antalet nyinsjuknade och döda. Mitt kontrollbehov har gett upphov till en konstant jakt på ny information, och mobilen som hjälper mig att hålla koll har nästan vuxit fast i handen. Min man och barnen klagar, men jag skyller på jobbet.
Nu är mobilskärmen ersatt med blå himmel och vita backar. Hela dagarna är vi ute och åker, och den övriga tiden håller vi oss mest får oss själva. En dag gör vi dock misstaget att besöka en restaurang i Rödkullen som, trots att vi försökt undvika lunchruschen, är helt fullproppad av allt från ungdomsgäng, förälskade par och barnfamiljer. Vi tränger in oss i ett hörn och delar bord med ett annat sällskap.

På nätterna sover jag gott – utmattad efter åkningen och av att tillbringa mycket mer tid utomhus än jag gjort de senaste månaderna. Vissa kvällar promenerar jag uppför vägen som slingrar sig mot toppen och ser hur himlen färgas rosa vid skymning.
Jag känner mig mer harmonisk än jag gjort på länge.
De senaste åren har jag jobbat väldigt intensivt – förutom arbetet vid Karolinska Institutet har jag skrivit böcker och regelbundet publicerat artiklar, medverkat och programlett i tv, spelat in poddar och rest över hela Sverige för att hålla föreläsningar. Jag har förmodligen varit nära den ökända väggen, och även om jag lyckats hålla igång känns det som om mycket av glädjen jag tidigare känt för mitt arbete försvunnit.

Emma Frans låter väl som ett klockrent namn på en deckardrottning?

När jag är i Åre på sportlovet börjar jag fantisera om ett annat liv – att flytta upp och tillbringa dagarna i backen istället för framför datorn eller telefonen. Jag inser såklart att jag inte skulle stå ut med mitt ”nya liv” särskilt länge. Anledningen till att mitt liv ser ut som det gör är att jag trots allt gillar mitt jobb. Ibland blir det bara lite för mycket. Men jag tillåter mig ändå att dagdrömma. Kanske borde jag flytta ut på landet och börja skriva deckare? Emma Frans låter väl som ett klockrent namn på en deckardrottning?

Veckan efter åker vi tillbaka till Uppsala, och Åre invaderas istället av sportlovsfirare från Stockholm vilkas ledighet som vanligt infaller vecka 9. Men stockholmarna åker inte bara till Åre – de åker ut i hela världen. Utlandssemestrar har på kort tid blivit något av en mänsklig, eller i alla fall svensk, rättighet. Många åker till norra Italien på skidsemester, och dessa resor sammanfaller olyckligtvis med rapporter om omfattande smitta i just dessa delar av världen. Bland annat har prenumeranter på Dagens Nyheter åkt ner med ett så kallat ”klimattåg”.
På Twitter skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski:
”Nu går fullsatt DN-tåg med 400 läsare mot alperna och Venedig, första persontåget som kör hela vägen utan byte från Sverige till Tyskland över broarna i Danmark. Påstods vara ’omöjligt’. Nu gör vi det!”

Taggar:

Inbillning eller sanna bieffekter?

Idag är det självklart att sex inte behöver innebära reproduktion. P-pillret har haft stor betydelse för kvinnans självständighet och idag används de av en halv miljon kvinnor i Sverige. Men de första typerna av p-piller som godkändes för försäljning i Sverige 1964 innehöll betydligt högre östrogennivåer än moderna p-piller och ganska snabbt visade forskning att användandet ökade risken för blodproppar. Sedan dess har p-piller blivit både svagare och säkrare. Det är dock fortfarande vanligt att p-piller uppmärksammas för sina mer eller mindre säkerställda bieffekter.

P-pillret har haft stor betydelse för kvinnans självständighet

Många kvinnor undviker att äta p-piller på grund av en rädsla för humörsvängningar och nedsatt sexlust. Men i nuläget är det oklart om moderna p-piller verkligen orsakar dessa typer av bieffekter. Nu planerar svenska forskare att undersöka huruvida moderna p-piller verkligen påverkar humöret eller ger minskad sexlust i en ny studie. Personligen anser jag att denna typ av studie är mycket angelägen och jag tycker att det är oerhört positivt att man prioriterar forskning som berör kvinnors hälsa. När media rapporterar om studien skriver man att syftet med studien är att slå hål på p-pillermyten. Detta resulterar i många upprörda kommentarer som ”ska inte en kvinna själv bedöma om hon mår dåligt av p-piller eller inte?” och ”typiskt att man anser att kvinnor inbillar sig”. Även om dessa reaktioner förvånade mig håller jag med om att det är klumpigt att man i medierapporteringen utgår från att p-pillers psykiska effekter är en myt. Forskning som berör kvinnors reproduktion och psykiska välbefinnande är ett laddat ämne och man böra vara försiktig med hur man kommunicerar om denna typ av forskning till allmänheten. Dessutom är det i nuläget oklart om detta verkligen är en myt, det kan mycket väl vara sanna bieffekter. Precis som när de gällde blodproppsrisk och de första typerna av p-piller var det initialt fallrapporter som gjorde att man undersökte denna bieffekt i större skala och statistiskt kunde säkerställa att effekten kunde tillskrivas p-piller.

Så varför kan man helt enkelt inte lita på att kvinnor själva kan bedöma om p-piller ger bieffekter? Jo, det är tyvärr så att vi människor, både män och kvinnor, påverkas av en mängd tankefel. Bland annat har vi en benägenhet att hitta mönster i vår tillvaro och vi är också benägna att tolka samband mellan två företeelser som orsak och verkan, även om sambanden förklaras av andra bakomliggande faktorer. Som tur var kan statistiska metoder hjälpa oss att överkomma dessa begränsningar i det mänskliga psyket. När det gäller just detta exempel är det inte omöjligt att skälet till att många upplever att deras välbefinnande påverkas av p-piller är att man ofta börjar äta p-piller i en ålder då man av andra anledningar ofta har ett svängande humör och varierande sexlust. En annan förklaring kan vara den så kallade noceboeffekten som innebär att negativa förväntningar hos en person resulterar i att man upplever att ett preparat ger bieffekter. Den nya studien som man planerar att utföra för att undersöka eventuella samband mellan p-piller och den psykiska hälsan är en randomiserad placebokontrollerad prövning. Denna typ av studiedesign där slumpen får avgöra vilka kvinnor som får p-piller kontrollerar per automatik för kvinnornas bakomliggande psykiska välbefinnande och genom placebokontroll kan man även undersöka eventuella noceboeffekter.

Jag ser med spänning fram emot resultaten av denna studie

Personligen tror jag att många överskattar de eventuella psykiska bieffekter av p-piller men jag kan mycket väl ha fel. Oavsett om jag har rätt eller fel är det är jätteviktigt att man faktiskt undersöker detta. Jag ser med spänning fram emot resultaten av denna studie. Ju mer kunskap man har desto lättare blir det för en kvinna att själv avgöra huruvida hon vill använda p-piller eller inte.

Ebolaepidemin – ett symptom på världens orättvisor?

Ebola är ett virus som orsakar ebolafeber, en blödarfeber med hög dödlighet. För närvarande pågår den största ebolaepidemin någonsin i Västafrika och smittspridningen visar inga tecken på att vara under kontroll. Världshälsoorganisationen (WHO) kallar epidemin ett nödläge som hotar internationell fred och säkerhet. Något effektiv behandling finns inte och strategin för att stoppa spridningen är istället att försöka isolera personer som varit i kontakt med smittade personer. Men dessa försök till att hindra smittspridningen begränsas av att de drabbade länderna hör till världens fattigaste med bristande sjukvård. Försöken hindras också av den utbredda misstron för myndigheter som finns i dessa länder – en misstro som bottnar i många år av korruption. Varför ska man plötsligt tro på de råd myndigheterna ger angående ebola när de har ljugit om så mycket annat?

Varför ska man plötsligt tro på de råd myndigheterna ger angående ebola när de har ljugit om så mycket annat?

På många sätt belyser ebolaepidemin vilken orättvis värld vi lever. Ebola upptäcktes för nästan 40 år sedan och är en sjukdom med hög dödlighet, men trots detta finns det varken vaccin eller effektiv medicinsk behandling. Förklaringen till detta är att ebolafeber än så länge endast drabbat världens fattiga vilket har resulterat i ett bristande intresse för att satsa på forskning på denna sjukdom. På samma sätt bortprioriterade man länge forskning om HIV/AIDS eftersom detta initialt var en sjukdom som främst drabbade personer i fattiga länder. Men även när sjukdomen spred sig till västvärlden var det framför allt personer som tillhörde mindre priviligierade grupper t ex sprutmissbrukare och prostituerade som drabbades. Trots att sjukdomen också drabbade homosexuella män ur priviligierade samhällsskikt ansåg man ofta att dessa män på grund av sin livsstil själva bar skulden för att de drabbats av sjukdomen. Det var först när sjukdomen också började drabba barn, kvinnor och heterosexuella män som man verkligen började prioritera forskning på HIV/AIDS. Tack vare denna forskning finns det idag effektiva bromsmediciner och HIV anses inte längre vara en dödlig sjukdom.

Forskning om sjukdomar som drabbar personer som saknar inflytande i samhället prioriteras inte av politiker och myndigheter

Forskning om sjukdomar som drabbar personer som saknar inflytande i samhället prioriteras inte av politiker och myndigheter, och sjukdomar som drabbar fattiga människor prioriteras inte av läkemedelsbranschen eftersom denna bransch styrs av ett vinstintresse. Detta innebär att vissa människors hälsa prioriteras över andras. Men idag lever vi i en global värld och ebola är en sjukdom som kan drabba människor ur alla samhällsskikt och i alla delar av världen. Att ebolaepidemin nu kallas ett internationellt nödläge och skapar stora rubriker tvingar politiker och myndigheter att prioritetra forskning inom detta område, vilket är en förutsättning för att man ska kunna ta fram effektiva vaccin eller medicinska behandlingar. I frånvaro av dessa mediciner är det särskilt viktigt att man med adekvat information lyckas bromsa smittspridningen. Men i de eboladrabbade länderna är förtroendet för myndigheter lågt och både traditioner och myter bidrar till att viruset får spridning. Detta illustrerar hur viktigt det är att myndigheter vårdar och förstärker sitt förtroendekapital. Det belyser också hur viktigt det är att forskare och myndigheter på ett aktivt sätt verkar för att adekvat medicinsk information finns lättillgänglig för allmänheten för myter kan med hjälp av internet spridas som aldrig förut.

I den medicinska tidskriften British Medical Journal uppmärksammade man nyligen hur myter om ebolavirus sprids med hjälp av Twitter. Det kan vara lätt att skylla på att dessa myter får spridning eftersom många människor i Västafrika är lågutbildade. Men jag behöver inte göra mer än att logga in på mitt eget Facebook-konto för att hitta svenskar som sprider myter om ebola. Bland annat verkar det spridas myter om att ebola har framställts av forskare och att det kan botas med kollodialt silver. Med hjälp av silver kan man visserligen ta död på mikroorganismer men att kollodialt silver ska kunna bota ebola är lika rimligt som att man skulle kunna bli frisk genom att dricka desinfektionsmedel. Att medicinska myter sprids på sociala medier illustrerar hur oerhört viktigt att hälsomyndigheter och forskare är närvarande på dessa plattformer för att bemöta denna desinformation men även för att bistå med korrekt information. Detta gäller inte bara i Västafrika utan i hela världen. Sociala medier är ett oerhört kraftfullt verktyg för att nå ut till allmänheten. Det förstod de som sprider medicinsk desinformation för länge sedan, nu gäller det att personer och myndigheter som bidrar med korrekt medicinsk information överröstar dessa förvillare.

Ebolaepidemin är den värsta hälsokrisen i modern tid

Ebolaepidemin är den värsta hälsokrisen i modern tid och den akuta målsättningen är att få stopp på smittspridningen. Men det är också viktigt att man förstår hur denna typ av hälsokris ska kunna undvikas i framtiden. Vi måste förstå hur viktigt det är att alla människors hälsa prioriteras på samma sätt. Först och främst för att detta är en mänsklig rättighet men även för att undvika smittspridning. Nuförtiden lever vi i en global värld och sjukdomar kan spridas över hela världen på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Vi kan inte passivt avvakta och hoppas att sjukdomar som ebola ska ”brinna ut” av sig själva. Omvärlden måste i ett tidigt stadium kunna erbjuda hjälp till drabbade länder. För övrig är det viktigt att befolkningen har förtroende för att myndigheter och att adekvat medicinsk finns lättillgänglig. I frånvaro av detta sprids hälsomyter som aldrig förr med hjälp av sociala medier och dessa myter är ett allvarligt hot mot folkhälsan. Men det är inte bara myndigheter och forskare som kan motverka spridningen av medicinska myter. Alla användare av sociala medier bär ett ansvar när det gäller att motverka denna spridning, så tänk innan du delar!

***
Bild: Ebola virus – CDC/ Cynthia Goldsmith