När folk frågar mig om fokus är det oftast att öka sin skärpa i ett specifikt tillfälle som efterfrågas. Det är så vi spontant tänker på fokus – full fokus för största möjliga prestation.

Många är duktiga på att fokusera med korta perspektiv, ofta under tidspress. Tänk så många studerande som väljer att vänta med tentamenspluggandet till in i det sista, och tänk så många vassa beslut som fattas i akuta krissituationer. ”Snabba beslut med snabb respons” är vad vår hjärna gillar bäst. Gemensamt drag för denna slags fokus är att den följs av ett snabbt gensvar, en näst intill direkt belöning för ens insats.

Trots vår unika förmåga att tänka långsiktigt vill vi ha respons för det vi gör nu. Se på oss som där hemma börjar städa istället för att ta tag i det där stora projektet som skall vara klart först om några veckor. Se hur lätt vi jobbar på istället för att sätta tänderna i ett privat bekymmer som ligger och lurar bakom idyllen.

Trots vår unika förmåga att tänka långsiktigt vill vi ha respons för det vi gör nu.

Vad sker om vi lär oss att hantera vårt behov av respons med lite större långsiktighet? Om vi lär oss att skjuta fram belöningen och vårt kav på omedelbara resultat? Om politik oftare såg längre än till valrörelse och nationella intressen, och om fler kunde glädjas åt delaktigheten i ett globalt perspektiv än i ett individuellt och för stunden tillfredsställande?

Att fokusera på det som ligger långt in i framtiden och som är överordnat vardagens alla brandkårsutryckningar är svårt, på det vars resultat inte syns förrän långt senare och på det som ger belöning kanske först i generationer bortom vår egen. Så hur hittar vi långsiktig fokus? Den som för ett liv, en organisation eller en hel värld i rätt riktning?

Jo, lägg märke till att vår fokus lätt hamnar på det vi inte har och inte är, istället för på det vi har och är. Vi som redan har allt, fastnar i önskan om ”ännu mer”, och har svårt att nöjda och belåtna lyfta blicken och se bortom oss själva.

För långsiktig fokus krävs att vi lär oss rikta vår uppmärksamhet inåt – det jag i min bok kallar för vår inre kärna. Det är här, och kanske endast här, vi finner äkta tillfredsställelse och nöjdhet över det och den vi är. Först då kan en ren och skär vilja att i förlängningen göra gott även för andra långt bortom vår egen tid börja gro. En fokus som driver världen i rätt riktning.

***

Foto: Mark Hunter (CC BY 2.0)

I min bok finns ett kapitel som heter ”den som jagar efter mycket mister ofta hela stycket.” Man kan fråga sig vad ett sådant, gammalt ordspråk har med fokus och koncentration att göra?

Faktiskt ganska mycket.

Mål och visioner är viktiga för både individer, organisationer och företag. Att sätta ut en riktning och veta varthän vi är på väg både i stort och smått är mer eller mindre en självklarhet. Att visualisera sig själv till succé ses som en sanning. Men om alla de som visualiserar och ändå inte når sitt mål talas det mycket lite om.

Mål driver och inspirerar oss. Men de kan också stjälpa mer än hjälpa.

Idrotten är ett så tydligt exempel. Tänk så många som inför ett VM eller OS hade som mål att vinna när vi alla vet att endast en kan stå högst upp på pallen. Vi imponeras av den målmedvetenhet den som vann hade. Vi bestämmer oss för målet att vinna är ett måste, övertygade om att framgång annars är omöjlig. Men alla andra då? Alla andra med samma målbild som inte vann – är målbilden då verkligen så avgörande för framgång?

Mål driver och inspirerar oss. Men de kan också stjälpa mer än hjälpa, och en sak jag fastnat för är att även om indikationer talar för att målet inte är förenligt med vår verkliga kapacitet, ork eller våra resurser, håller vi gärna krampaktigt fast vid det mål vi en gång satt upp. Det är som om vi skäms över det faktum att målbilden bör ändras, istället för att vara stolta över att kunna göra en sund bedömning av rådande tillstånd.

Att ibland till och med våga stryka målbilden rakt av är inte så nonchalant som det låter. För att ständigt påminnas om vart man är på väg och ständigt se sig själv ”där framme” är att ständigt flytta sin fokus från det som är nu till det som komma skall. En konstruktiv fokus däremot, är att skärpa sinnet på det jobb som bör göras nu, och göra detta bra. Det är att vara fri från den press och det krav som tankar på målbilden ofta förstärker. Det är att våga frigöra sig även från det som är en längtan, och bättre kunna älska det som är nu.

Men många gånger har andra satt upp mål som vi bara måste finna oss i.
Då kan vi ju inte bara stryka det, eller?
På sätt och vis, jo. I min bok tipsar jag om mer eller mindre säregna metoder för att bli fri från störande tankar på en kravfylld målbild.

Det är när vi tror vi bör vara som mest ordentliga och tänka som mest på det viktiga målet som vi istället bör ge oss modet och friheten att balla ur och ge oss hän på ett mentalt plan. På vilket sätt detta görs är upp till var och en. Huvudsaken är att det starka bandet till det kommande målet klipps för en stund och sinnet får tillgång till ett annat tankemönster än det som oavbrutet jagar efter perfektionism och felfrihet.

Hur ofta är vi fokuserade på ingenting? Och hur ofta fokuserar vi på en enda sak och gör denna riktigt, riktigt bra, sådär så att tiden nästan står still? När tar vi oss den tiden?

Är det inte märkligt hur vi fyller vår tid med viktigheter, är ambisösa till tusen och jobbar extra mycket utan att särskilt ofta få mera tid. Otaliga möjligheter omkring oss har skapat föreställningen om att livet måste levas intensivt. Det är så mycket som måste göras under den tid vi har fått till förfogande. Vi ska hinna allt vi vill medan vi kan. Men först gör vi det vi tror vi måste göra för att sen kunna göra det där vi egentligen ville. På detta vis går tiden fort och vårt sanna fokus splittras i tusen små måsten som inte för oss dit vi vill.

Otaliga möjligheter omkring oss har skapat föreställningen om att livet måste levas intensivt

Hur ofta reflekterar vi fritt och kravlöst? Låter vårt undermedvetna vara verksamt och vårt medvetna intellekt stilla. Då välbefinnande, intuition, kreativitet och kloka tankar gror. Nog hade de flesta av oss önskat fler sådana stunder.

Om de kommer när vi lutar oss bakåt i kontorsstolen och avstår datorn och mobilen en stund, promenerar eller gräver i rabatten spelar ingen roll. Huvudsaken är att vi ger oss själva dessa tillfällen av ”tanklöshet”. Tanklöshet då den gränslösa intelligens som ligger och lurar bortom allt tänkande kommer fram, och inte blockeras av våra försök att var konkreta och klyftiga. Då sköter vårt undermedvetna mycket utav det vi annars forcerat försöker få klarhet i.

Tid till denna slags avslappnade fokus, som jag berättar om i min kommande bok, handlar alltså inte om att prioritera, utan om att prioritera bort. Vilket inte är en liten sak att göra. För det handlar om att tänka nytt. Om att tänka: jag har tid, därför det är så väldigt mycket jag inte måsta göra.

Börja med att istället för att skriva en att göra-lista, sätta dig ner och tänk ut vad du inte måste göra

I vardagen är det dock ganska trivialt. Börja med att istället för att skriva en att göra-lista, sätta dig ner och tänk ut vad du inte måste göra. Strax kommer du märka att det är ganska mycket. Det kanske inte måste renoveras, åkas på semester eller gås på kompetensutveckling. Du kanske inte måsta bjuda vännerna till sommarstället. Du kanske inte måste tvätta eller städa just idag. Du kan förmodligen skippa att träna.

Skriv istället en att inte göra-lista. Med den försvinner så småningom tankarna på allt det där som ”måste göras”, de som tog både din fokus och din tid i anspråk. Nu kommer tiden till dig, dagarna blir längre, tanklösheten får plats och modet att fokusera på en sak växer.

*

Den 15 augusti utkommer Christinas bok Konsten att fokusera : 10,9.

*

Foto: Nikki Buitendijk (CC BY-ND 2.0)

Krav, effektivitet och produktivitet omger oss ständigt. Prestationssamhället ger bilden av att allt är möjligt, ytterligare kan effektiviseras och att vi alla alltid kan bli ännu bättre. Trots den motiverande inverkan detta har på människor, ser jag utifrån mitt perspektiv på detta synsätt med en viss skepsis. Hur mycket bättre är det egentligen möjligt att bli i relation till den vi är och det vi kan? Och vad innebär att prestera på sitt yttersta?

Ofta tror vi att vi i en krävande situation kan prestera ännu lite bättre än vad vi tidigare gjort. Att vi kan tömma våra reserver, maxa våra resurser och på så vis åstadkomma briljanta lösningar, strålande framträdanden eller orka arbeta fokuserat ytterligare ett antal timmar. Men så är inte fallet. Vi kan, i mentala situationer, inte prestera bättre än vad vi redan är.

Målet är snarare att få fram den inneboende kapacitet vi redan har, och kunna prestera precis så bra som vi är, så bra som vi är tränade till. Varken mer eller mindre.

Vid närmare eftertanke sker detta relativt sällan, sannolikt på grund av att vi lever i villfarelsen om att vi skall maxa oss själva när det verkligen gäller, och tror bättre om oss själva än vad som för situationen är rimligt och verkningsfullt. Detta skapar onödigt hög press, vilket i sin tur skapar sämre förutsättningar att prestera på topp. Nervositet, oro och fasa för att göra bort oss eller inte nå det vi satt oss för, träder in, istället för ett sansat, fokuserat lugn som vilar på den kapacitet vi länge byggt upp.

Här är det vår intellektuella förmåga att kunna tänka framåt och bakåt i tid som spelar oss ett spratt. Till skillnad från våra föregångare med ett mindre utvecklat intellekt, gör denna förmåga det möjligt för oss att i tanken leva i både historia, nutid och framtid.

Vi målar upp bilder av topprestationer som stjälper snarare än hjälper.

Förmågan att kunna fundera över varför något blev som det blev, inte blev som man önskat, hur något ska bli, eller oroa sig över att det inte ska bli, plockar vårt sinne ur den fokus som vi så väl behöver för att både fungera väl och prestera:

• Tänk om jag nu skjuter en sjua i sista finalskottet …?
• Om jag bara inte hade glömt mina anteckningar …
• Får jag inte fram budskapet nu ryker hela dealen …

Svaret på frågan hur vi kan befria vi oss från detta, få tillgång till den kapacitet vi bär inom oss, och fokusera på rätt sak är: koncentration.

Detta förklaras lämpligast med den koncentrationsmodell jag tagit fram under mina år som precisionsskytt. En enkel modell som tydligt visar skillnaden på okoncentrerad och koncentrerad – något som i min värld gjorde hela skillnaden mellan vinst och förlust.

I min kommande bok är koncentrationsmodellen utgångspunkten för mitt resonemang kring prestation, och en av de hörnstenar som bygger ett liv i fokus.

Tänk två vågräta tidslinjer med ett litet mellanrum emellan. Den vänstra står för tankar på historien. Den högra står för tankar på framtiden. Det tomrum som syns mellan linjerna blir självfallet ett ”nu”.

Anta nu att de oroande, grubblande eller distraherande tankarna byts ut mot en neutral tanke som istället försätter sinnet i det som är ”nu”.

Modellen beskriver det läge då tankar på både historien och på framtiden är borta för en stund. Sinnet är nu fritt från störande tankar som inte hör uppgiften till. Det är ostört och skärpt, och vår egentliga förmåga bromsas varken av tankar som skapar stress, skam eller oro eller gör oss frånvarande. Här är vi precis så bra som vi egentligen är. Vi är precis så bra som vi är tränade till. Bättre än så kan vi för stunden inte bli. Modellen beskriver ”det exakta nuet”, en absolut närvaro och en absolut skärpa. Det är nu vi presterar vårt yttersta.

Ett fåtal sekunder, oftast bara millisekunder, räcker för att i ett givet tillfälle uppnå den koncentrationsnivå som krävs. Hjärnan har förmåga att växla fokus oerhört snabbt, men kan enkelt förklarat endast fokusera på en sak i taget. Detta skall ses som en tillgång då en enda tanke som slår ut övriga tankar för en stund, är vad som krävs.

Finessen här är kraftfull: Kan du ta dig in i detta stadie av koncentration har du förmågan att vid alla de tillfällen du är på väg in ett stressande, oroande, ältande eller distraherande mönster, faktiskt bryta denna trend och styra situationen i rätt riktning. Detta oavsett om det gäller för en specifik uppgift eller för ett långsiktigt uppdrag eller strävan. Det är så vi helt enkelt skärper oss och parerar prestationssamhällets krav – och det är guld värt, inte bara i vm-finaler, utan även i det längre perspektivet.

—
Cover photo by John Spade, Flickr (CC BY 2.0)