Jag är en av de sista överlevande av Förintelsen

  • 2 min

Emerich är mitt namn. Jag är en av de sista överlevande av Förintelsen. Vi som ännu kan berätta om det vi har varit med om är bara några få kvar och vi orkar inte så länge till. Vi är i stort sett jämngamla – själv är jag snart 97 – och när vi slutar berätta gör vi det nästan samtidigt.

Med oss kommer minnena och förstahandsupplevelserna från Förintelsen att försvinna. Därför är det viktigt att tänka framåt och hitta vägar som gör att kommande generationer kan lära något av Förintelsen och inte bara om den.

Det handlar om att rädda framtidens människor från liknande katastrofer

De lärdomar vi kan dra av nazismens uppkomst och de brott som begicks, är så viktiga att de inte får glömmas. Det handlar om att rädda framtidens människor från liknande katastrofer. I dagens samhälle kan vi som överlevt Förintelsen se tendenser, som alltför tydligt påminner om vad som föregick andra världskriget och Förintelsen. Ideologier som bejakar hat och våld får ett större utrymme och ekon från 1930-talet hörs allt oftare.

Följden blev alltmer gränslösa grymheter

Där jag växte upp var judehat en religiös fördom, som efter nazisternas maktövertagande underblåstes av makthungriga och hatiska ledare, vilka upphöjde antisemitism till något de kallade ideologi. Följden blev alltmer gränslösa grymheter och till sist ett målmedvetet, systematiskt och industriellt utfört massmord på miljoner människor.

För att undvika upprepning måste nazism, fascism och rasism stoppas så tidigt som möjligt innan det får fäste och än en gång tillåts sprida sig i samhället. I grunden handlar det om att motverka hat och våld, vilket också är syftet med min berättelse.

Det är min historia och mitt vittnesmål från Förintelsen.


Emerich Roth har vigt sitt liv åt att sprida kunskap om händelserna under andra världskriget och åt att motverka rasism och hat i vårt samhälle. Han har besökt över 1600 skolor runtom i Sverige för att berätta och samtala. Nu kommer historien om hur han överlevde Förintelsen ut som ljudboken Jag överlevde Förintelsen.

Vad kannibaliska mormonvårtbitare säger oss om oss själva

  • 10 min

Följande text är ett utdrag ur Näringskompassen av vetenskapsjournalisten Bas Kast – något så ovanligt som en hälsobok som utsetts till årets vetenskapsbok i hemlandet Tyskland.

År 2001 drog sig några vänner från Oxford i England tillbaka för en vecka till en alphydda i södra delen av Schweiziska alperna. Sällskapet hade inte begett sig till idyllen för att vandra eller åka skidor, nej, de hade kommit för att äta.

I semesterhuset väntade dem alla en överdådig buffé. Sedan började en pilotstudie som blivit till en milstolpe i överviktsforskningens historia. Resultaten är avgörande för alla som effektivt (läs: om möjligt utan alltför stora hungerkänslor) vill minska i vikt. Att resultaten hittills i stort sett ignorerats av allmänheten och också av flertalet näringsexperter, beror sannolikt på att studien utfördes av två forskare som sannerligen inte tillhör näringsforskarnas klassiska skrå. Det är de australiensiska insektsforskarna Stephen Simpson och David Raubenheimer. Vadå, insektsforskare? Ska det vara relevant för min diet? Till och med mycket relevant.

Varför i hela friden gör de så? frågade sig Simpson.

Då kör vi: Under sina observationer av insekter upptäckte Simpson och Raubenheimer något märkligt. Principen de upptäckte ska jag beskriva genom exempel på mormonvårtbitarens beteende, vilket studerades noggrant av Simpson.[i]

Mormonvårtbitaren är mörkbrun och stor som en tumme. På samma sätt som de ökända vårtbitarna och deras släktingar bland gräshopporna drar även miljontals mormonvårtbitare på våren fram över landet (med en hastighet av en till två kilometer om dagen), i detta fall över gräsmarkerna i västra USA. Varför i hela friden gör de så? frågade sig Simpson.

För insektsexperten stod det klart att det var hunger som satte djuren i rörelse. Det egendomliga var att till skillnad från andra, liknande skadedjur lämnar mormonvårtbitarens framfart aldrig ett kalätet landskap efter sig. ”Faktiskt är det ofta svårt att säga om en svärm nyss har marscherat fram genom ett område”, konstaterade den förbluffade Simpson.[ii] Insekterna anländer och kryper iväg för att söka efter föda, men av gåtfulla skäl låter de gräset som de passerar ligga kvar. Varför gör de så? Vad letar de efter?

Simpson blev extra intresserad när han upptäckte att vårtbitarna under sin framfart åt oavbrutet om än ganska selektivt. Till exempel försåg de sig gärna av maskrosor och blad hos baljväxter, de tuggade i sig kadaver och spillning och inte minst: varandra.

Hos invånarna i delstater som Utah och Idaho har mormonvårtbitarens kannibalism blivit smått legendarisk därför att den har blivit till en pålitlig störningsfaktor för biltrafiken. Om en vårtbitare blir överkörd när den korsar vägen, skyndar genast medkännande artfränder dit och kastar sig över sin bortgångna kamrat, för att i sin tur bli tillplattade av ett bildäck, vilket lockar till sig nästa våg av artfränder och så vidare tills förödelsen är total.

Det var då forskaren började ana något och han gjorde ett experiment för att undersöka saken närmare. Simpson gjorde i ordning fyra små skålar med pulvriserad näring, som bestod av antingen protein, kolhydrater eller en blandning av båda. Den fjärde var en kontrollskål; den innehöll varken kolhydrater eller protein, utan bara fibrer, vitaminer och salt. Forskaren placerade ut skålarna mitt i mormonvårtbitarnas marschväg och väntade med spänning på vad som skulle hända.

Det visade sig att insekterna inte var särskilt intresserade av de rena kolhydraterna, trots att de i naturen gärna äter kolhydrater. Däremot flockades alla antingen kring skålen med kolhydrater som berikats med protein – men ännu hellre kring skålen med högvärdigt, ”outspätt” protein. Översatt till livsmedel kan man säga att alla kastade sig över steken i stället för potatisen.

de proteinsugna kannibalkollegerna flåsar dem i nacken

Därmed var Simpsons föraning bekräftad. Mormonvårtbitaren var inte bara hungrig, utan den hade ett särskilt sug efter protein. Och vilken är den mest välsmakande proteinkällan i en svärm vårtbitare? Just det: grannen. Därför frossade insekterna så gärna på varandra.

För insektsforskaren tonade sakta men säkert helhetsbilden fram: Mormonvårtbitarna sluter sig samman i stora grupper, vilket ger dem ett visst skydd mot fiender (som å sin sida inte har något emot en kravlande proteinkaka). Med sin förkärlek för protein kastar de sig först i massor över proteinkällorna i närmiljön tills de uttömt dem helt. Sedan börjar den stora vandringen i en desperat jakt efter mer protein. Det som driver insekterna framåt är inte bara proteinkällan som hägrar i fjärran, utan också de proteinsugna kannibalkollegerna som flåsar dem i nacken. På olika sätt är således begäret efter protein själva motorn i massförflyttningen.

Insektsforskaren Simpson hade å ena sidan gjort en synnerligen märklig, för att inte säga makaber upptäckt. Å den andra visar det sig att mormonvårtbitaren inte är så exotisk som den verkar, åtminstone vad gäller dess ihållande aptit på protein. Gräver man djupare i litteraturen märker man snart att många djur beter sig på liknande sätt. Kort och gott kan man tala om en artövergripande, närapå universell ”proteineffekt”. Denna kan en smula tillspetsat beskrivas så här: Ett djur söker inte blint efter energi, det vill säga rena kalorier. Tvärtom är det hungrigt och söker efter föda ända tills dess specifika proteinbehov är fyllt.

I vår kost ingår tre ämnen som ger oss energi och kalorier: kolhydrater, fetter och protein. Egentligen borde man dessutom räkna med alkohol som också levererar energi – andra ämnen som vatten, salt och vitaminer är visserligen nödvändiga för överlevnad, men innehåller inga kalorier som kan förbrännas. Särskilt kolhydraterna men också många fetter fungerar i första hand som energileverantörer. (Längre fram ska vi se att det är något mer invecklat för vissa fetter.)

den som under en längre tid avstår från protein dör helt enkelt

Proteiner är däremot ett egendomligt specialfall. Visserligen är även de energibärare men används i första hand till att bygga upp kroppen, vilket omfattar allt från muskelvävnad till immunsystemet. Det förklarar ena sidan av proteineffekten: det absoluta begäret efter detta mycket speciella byggmaterial (den som under en längre tid avstår från protein dör helt enkelt). För att beskriva det med hjälp av en bild: När man bygger ett hus behövs så klart energi till maskinerna, det vill säga elektricitet. I princip kan man elda med träbjälkarna till taket eller med parkettgolvet och använda värmen till energi, vilket förstås inte skulle vara särskilt ekonomiskt eftersom byggmaterialen också behövs som strukturelement i huset man bygger. Proteiner är kroppens strukturelement. Utan detta fundamentala material kan ingen kropp byggas upp och underhållas (i denna förenklade bild motsvarar kolhydrater och fetter ungefär två utbytbara elkällor). Ett visst minimum av protein är således livsviktigt. Det är den ena sidan av saken.

Och så kommer den andra sidan. Hos proteinerna gäller nämligen också det omvända förhållandet, vilket ger dem en särställning: Så snart ett djur har tillgodosett sitt proteinbehov slutar det vanligen äta, något som långt ifrån alltid är fallet med kolhydrater och fetter. Det är alltså mycket lättare att sätta i sig för mycket av kolhydrater och fetter. För att på nytt använda en bild: När det finns tillräckligt med byggmaterial är det ingen vits med att proppa igen byggplatsen med ännu mer material. Däremot kan man så gott som aldrig få för mycket el.

Ämnesomsättningstekniskt hänger detta samman med att kroppen inte kan lagra överskottsprotein lika effektivt som kolhydrater och fetter. Dessa kan däremot lagras i särskilda former som glykogen (lagrade kolhydrater) och triglycerider (lagrade fetter). I vid bemärkelse skulle man kunna kalla våra muskler för lagringsformen av protein, men som bekant väntar vår hjärtmuskel inte på att ”förbrännas” för att förse oss med energi, även om detta kan inträffa i nödfall, det vill säga vid svält. Men i vanliga fall ”bränner” kroppen inte upp sina värdefulla muskler. I första hand används kolhydrat- och fettreserverna.

Har även vi människor ett specifikt proteinbegär som styr vår hunger och därmed vårt ätbeteende?

Kort sammanfattning: Hos många djur är proteintillförseln strängt reglerad. De vill varken äta för lite eller för mycket protein. De båda andra energileverantörerna – kolhydrater och fetter – är inte lika viktiga för att kontrollera ätande, alltså hungern. Naturligtvis spelar de också en roll, men de är underordnade proteineffekten. Denna förekommer i stora delar av djurvärlden och finns hos möss, råttor och spindlar, hos fiskar, fåglar, grisar och till och med hos icke-mänskliga primater som babianer och orangutanger. Och vem vet, kanske genomsyrar den också oss mänskliga primater? Har även vi människor ett specifikt proteinbegär som styr vår hunger och därmed vårt ätbeteende?

När de frågade sig detta hade Simpson och Raubenheimer redan varit verksamma vid Oxford University en längre tid. Där stötte forskarteamet en dag ihop med en klipsk zoologistuderande, Rachel Batley. Och här grep slumpen in. Batleys föräldrar hade det perfekta medlet för att komma underfund med hur det låg till med proteineffekten hos arten Homo sapiens: en alphydda i Schweiziska alperna.

Inte förrän vi mättat vår proteinhunger slutar vi äta

Buffén i alphyddan innehöll allt en hungrig person kunde önska sig – åtminstone de två första dagarna. Vid frukosten dukades det fram müsli och baguetter, det fanns croissanter, skinka, melon, plommon och flera andra frukter. Lunchen bjöd på allt från bröd med camembert till tonfisk, sallad och yoghurt. Inte heller vid middagen fattades något: Man kunde välja mellan fisk, kyckling, couscous, potatis och bönor, det fanns fläsk, ris och grönsaker i riklig mängd, och till efterrätt frestade bland annat en mandelkaka. Försökskaninerna – de var tio stycken, det var som sagt en första, liten studie – fick äta så mycket de ville. Men först måste de låta Rachel Batley väga portionerna och de fick inte byta med varandra. På så sätt hade Batley järnkoll på vem som åt hur mycket av vad.

På tredje och fjärde dagen började det egentliga experimentet. Deltagarna delades in i två grupper, den ”proteinrika” och den ”proteinfattiga”. Det betydde att det fanns två mycket olika buffébord under de båda dagarna. Bord 1 fick bara användas av den proteinrika gruppen, och där fanns kyckling, fläskfilé, skinka, lax och annan fisk, yoghurt, ost, mjölk och andra proteinhaltiga livsmedel. På bord 2 fanns ett proteinfattigt urval av croissanter, våfflor, pasta, potatis, couscous, frukt, grönsaker, apelsinjuice och vatten (vatten fanns alltid för alla). Än en gång fick alla äta tills de var mätta.

Till sist följde ytterligare två dagar med ett gemensamt bord, och alla fick som tidigare välja fritt från hela buffén. Därmed var datainsamlingen färdig.

När Simpson och Raubenheimer senare var på plats i Berlin för att utvärdera de forskningsdata som studenten Rachel Batley så noggrant hade protokollfört, kom det första experimentella belägget för att människor i viss utsträckning beter sig som migrerande mormonvårtbitare, även om de oftast är aningen mer civiliserade. Även vi styrs av den universella proteineffekten. Även vi äter tills vår proteinhunger är stillad.

[i]. Simpson et al. (2006), personlig kommunikation.

[ii]. Tillsammans med kollegan David Raubenheimer i: Simpson & Raubenheimer (2012).

 

De minimala förändringarna som ger maximala resultat

  • 2 min

Nu släpper Volante boken Mikrovanor av BJ Fogg, beteendevetaren som blivit en guru i Silicon Valley. Hans forskning har revolutionerat den digitala världen, men nu visar BJ Fogg hur de metoder han utvecklat också kan förändra ditt liv (från maratonlopp till att lära sig nya saker – eller, lätt paradoxalt, få ett mobiltelefonfriare liv). Här bjuder vi på ett utdrag ur förordet.

Många utgår från följande logik: om folk har rätt fakta kommer deras attityder förändras, vilket i sin tur förändrar deras beteenden. Detta felslut utgår från ett orsakssamband som inte finns. Många system och program – och välmenande yrkesmänniskor – försöker förändra folk genom upplysning. Det är därför föreläsare kan säga saker som: ”Om folk bara såg hela bilden skulle de förändras!”

Men det är bara att titta tillbaka på sin egen historia för att se att det ytterst sällan är fakta som styr vilka val man gör här i livet. Och så är det för alla människor.

bara tre saker kan åstadkomma varaktiga beteendeförändringar: drabbande livsinsikter, förändringar i närmiljön och beteendekonstruktion med hjälp av mikrovanor

Jag har forskat i hur vanor uppstår sedan 2009, och jag vill hävda att det bara finns tre saker som kan åstadkomma varaktiga beteendeförändringar: drabbande livsinsikter, förändringar i närmiljön och beteendekonstruktion med hjälp av mikrovanor. Att försöka bli frälst eller frälsa andra är svårt, förmodligen omöjligt. Det är bara att glömma för oss som inte har magiska krafter. Men den goda nyheten är att de två andra alternativen kan leda till varaktiga förändringar om vi följer rätt program, och med hjälp av mikrovanor kan vi använda oss av närmiljön och de små stegen så effektivt som möjligt.

Det bästa är att börja med att etablera positiva vanor, och det är genom pyttesmå positiva vanor som man kan komma åt de större vanemönstren. När du fått kläm på hur mikrovanor fungerar – och varför de fungerar – så kan du åstadkomma större förändringar. Du kan göra dig av med vanor du inte vill ha. Du kan jobba dig fram till stora livsmål, till exempel att springa maraton.

Stora, långsiktiga förändringar börjar i det lilla.

Jag ska visa vägen förbi alla hinder du kan tänkas stöta på.

Mikrovanor handlar i grund och botten om att välja ett beteende man vill ha och krympa det så mycket som möjligt. Sedan passar man in det i sin vardag på ett smidigt sätt och ser till att det får utrymme att breda ut sig. Stora, långsiktiga förändringar börjar i det lilla. Jag ska förklara varför.

Breven från Hertha – en unik samling inifrån Förintelsen

  • 4 min

Hösten 2020 är Ingrid Lomfors aktuell med Här bryr sig sommaren inte om oss – breven från Hertha 1939–44. Det är ett gripande stycke historia baserat på en unik samling brev skrivna av Hertha Josias till döttrarna, som kom till Sverige som judiska flyktingbarn. Kvar i Hamburg försöker Hertha upprätthålla rollen som mor på distans medan nazismens mörker sluter sig omkring henne och den judiska befolkningen. Här följer ett utdrag ur Ingrid Lomfors förord till boken.

En dag i oktober tog jag tåget till Long Island, strax utanför New York. Att stiga in hos Anne i hennes lilla lägenhet var som hamna i ett korsdrag mellan olika kulturella uttryck; ett italienskt efternamn på dörren, hennes svagt tyska brytning (samma förväxling av d och t som hos min mamma), en heminredning som gick i svensk allmogestil och en livsstil som var vanlig för amerikansk arbetarklass.

Anne var gift för andra gången. Nu med en katolsk italienare, därav det italienskt klingande efternamnet. Det tysk-judiska ville Anne inte kännas vid, det var hon med en gång tydlig med. (Hädanefter använder jag namnet Hannelore för tiden före och under kriget och Anne för tiden efter).

Jag framförde mina varmaste hälsningar från min mamma. De två ungdomsvännerna började genast att brevväxla. Många år senare noterade jag att de båda använde sina tysk-judiska tilltalsnamn Hannelore och Pnina.

Det tog ytterligare många besök hos Anne i New York innan jag kunde genomföra en kort bandad intervju med min medhavda kassettbandspelare. Då hade jag redan gjort intervjuer med flera före detta tysk-judiska flyktingbarn som var bosatta i USA, bland annat med Annes första make Kurt Elias i New Jersey, och med hennes lillasyster Inge i Chicago. Jag började lägga ett pussel. En livshistoria blev synlig. Och flera livsberättelser bredvid varandra bildade snart ett större mönster.

Skulden satt i vägen. De hade inte lyckats rädda sina föräldrar.

Först då förstod jag varför så många av de judiska flyktingbarn jag intervjuade menade att de inte hade något särskilt att berätta. Skulden satt i vägen. De hade inte lyckats rädda sina föräldrar. Att de döda inte kan tala fick Primo Levi – själv överlevare och skildrare av sina upplevelser – att en gång formulera tanken om Förintelsens verkliga offer: de som inte kan bära vittnesmål. Den insikten bär många av de överlevande med sig, och den skapade också en känsla av skuld.

– Har du fotografier på din mamma, frågade jag Anne vid ett av mina sista besök innan hemfärden till Sverige.

Anne försvann in i sovrummet och plockade fram ett kuvert med fotografier och en skokartong med brev. De hade följt med över Atlanten 1945, och därefter åkt in och ut ur olika byrålådor och garderober. Alltid samlade i en papplåda som väntade på att öppnas igen.

Det första brevet daterat i Hamburg den 28 april 1939. Det sista från koncentrationslägret Theresienstadt den 7 september 1944. Sedan upphörde kontakten.

Breven från Annes mamma Hertha Josias låg vikta i sina kuvert i kronologisk ordning. Jag räknade till ungefär 100 stycken. Det första daterat i Hamburg den 28 april 1939. Det sista från koncentrationslägret Theresienstadt den 7 september 1944. Sedan upphörde kontakten. Hon skrev följaktligen brev till sina döttrar utan avbrott i över fem års tid. Det är lång tid. Nästan genom hela kriget. Det måste därmed vara en av de längsta brevsamlingar som har bevarats från denna tid. En unik brevsamling.

– Tror du det finns intresse i Sverige för att läsa breven? frågade Anne.

Det blev ett långt och dröjande möte hos Anne på Long Island i New York. Jag stannade över natten och vi fortsatte prata även nästa dag.

– Tror du det finns intresse i Sverige för att läsa breven? frågade Anne.

– De kan mycket väl fylla ett tomrum, svarade jag.

Vi gjorde ett urval av breven och sedan tog vi bilen till ett tryckeri i närheten som hjälpte till att kopiera dem medan vi väntade. I den stunden bestämde vi att minnet av Hertha Josias skulle bevaras för framtida generationer. Det blev min uppgift. Ett förtroende och en gåva som jag fick med mig i resväskan hem till Sverige.

Ingrid Lomfors är historiker och chef för Forum för levande historia. Här bryr sig sommaren inte om oss – breven från Hertha 1939–44 är en nyutgåva av boken, som först gavs ut 1987. Den låter oss ta del av ett av många viktiga vittnesmål från Foch belyser drabbande och kunnigt hur den Förintelsen tog form i nazisternas Tyskland. Den berättar också om ett stycke svensk historia som fortfarande är märkligt oberättat. Boken var före sin tid när den först kom ut, nu är den viktigare än någonsin.

COVIDIOTISKA BESLUT OCH PANDEMISKA BETEENDEN

  • 11 min

”Farsoter drabbar alla, men man tror ogärna på farsoter när de
drabbar en själv. Det har förekommit lika många pestepidemier
som krig i världen. Och ändå drabbar pestepidemier och krig alltid
människorna lika oförberedda.”

– Albert Camus, Pesten

Det här är ett utdrag från kapitlet Covidiotiska beslut och pandemiska beteenden i Alexander Noréns aktuella bok Magkänslans intelligens.

Corona-krisen var från första början en beteendekris. Fram till dess att vi kan räkna med ett fungerande vaccin, så hänger den epidemiologiska och ekonomiska utvecklingen på vårt dagliga beteende. Om vi lyckas hålla avståndet och hålla igång hjulen som grupp, beror helt på de små individuella besluten vi fattar i vardagen.

Hinna i tid till jobbet eller vänta till nästa buss som kanske är mindre full? Munskydd eller inte? Träffa vännerna på restaurang, hemma eller inte alls? Gå vidare och lägga pengarna på den där köksrenoveringen eller spara i ladorna? Köpa mer efter börsraset eller sälja av besparingarna innan börsen rasar ännu mer? Och så vidare.

Corona-pandemin visade sig bli en fallstudie i irrationellt beteende.

Det här är val vi inte är vana vid att göra, där beslutsunderlaget är knapphändigt och konsekvenserna otydliga. I pandemin har vi på kort tid tvingats fatta en massa nya beslut under stor osäkerhet och risk. Beteendeekonomisk forskning har visat att det är just under sådana omständigheter som risken att agera irrationellt, mot bättre vetande, är som störst.

Själv upptäckte jag under våren 2020 hur mycket människa jag egentligen är. Trots att jag ägnat de senaste åren åt att läsa och skriva om hur man ska göra för att tänka klart och agera rationellt i sådana här lägen, så tog känslorna ändå över och styrde mig ur kurs vid fler tillfällen än jag egentligen vill erkänna.

Corona-pandemin visade sig bli en fallstudie i irrationellt beteende. Låt oss ta en närmare titt på några av de beslutsmässiga fallgroparna som du, jag och en och annan president trillade i.

STRUTSEFFEKTEN

Den stora gåtan för mig under pandemin har varit varför vi knappt reagerade i januari/februari 2020 trots att det var alldeles uppenbart hur illa det var i Kina? Nyhetsbilderna från Wuhan, där man byggde nya akutsjukhus på rekordtid och stängde ned hela staden, fanns ju där och talade sitt tydliga språk: detta är inte en vanlig influensa. Även om kineserna gjorde alltför att dölja det i början (vilket förvärrade situationen för dem och resten av världen), så hade Kina vid den här tiden börjat ta det på högsta allvar. Varför gjorde vi inte detsamma?

Av samma anledning som invånarna i Pompeji bara stod och såg på i flera timmar när Vesuvius fick ett utbrott? Av samma skäl som man inte förberedde passagerarna på evakuering på Titanic? Varför var det så få som lämnade New Orleans i tid innan orkanen Katrina, eller så många som dröjde med att evakuera sig ut ur de brinnande skyskraporna den elfte september? Och så nu 2020 – varför väntade de flesta länder i världen tills det var för sent med att reagera på corona-pandemin? Strutseffekten!

man borde sluta tala om att människor antingen väljer att ”fly eller fäkta”. Det handlar snarare om ”fly, fäkta eller fastna”

Vetenskapligt kallas detta för ”Normalcy bias” eller ”negativ panik”. Fenomenet förklarar varför så många inte gör någonting trots att det är uppenbart att katastrofen är nära. Studier av hur människor agerat i katastrofer visar att en liten del (10–15 %) får panik och uppvisar kontraproduktivt beteende.161 En lika liten andel behåller lugnet, samlar tankarna snabbt och agerar för att rädda sitt liv. De flesta (ca 75 %) är förvirrade, deras tankeförmåga försämras och de blir handlingsmässigt förlamade. Fenomenet är så vanligt, menar psykologen John Leach som forskar kring överlevnadspsykologi, att man borde sluta tala om att människor antingen väljer att ”fly eller fäkta”. Det handlar snarare om ”fly, fäkta eller fastna” (”fight, flight, or freeze”)162.

”Fastna” var precis det som dödade onödigt många i världens värsta flygolycka. På Los Rodeos-flygplatsen på Teneriffa den 27 mars 1977 satt många helt enkelt kvar på sin plats i planet trots att lågorna kom allt närmare. Katastrofen inträffade när två jumbojet från KLM och Pan Am kolliderade på landningsbanan. KLM-planet, som höll på att lyfta, kraschade och förstördes totalt. Planet från Pan Am, som stod på marken, klarade kollisionen förhållandevis bra men fattade eld. Ombord fanns många passagerare som klarat sig utan större skador och därför borde kunnat söka sin räddning ut ur det fulltankade planet som börjat brinna. Men många satt bara kvar och gjorde ingenting.

En av de som agerade snabbt var pensionären Paul Heck. Han hade som barn råkat ut för en brand i en teater, och sedan dess var han alltid mycket uppmärksam på var närmaste brandutgång fanns närhelst han befann sig i en ny lokal. När planet rullade ut för take-off hade han därför noga studerat den inplastade säkerhetsbeskrivningen i stolsfickan framför sig. När katastrofen var ett faktum grep han omedelbart tag i sin fru, som satt helt still och förbryllad, och sprang mot närmsta utgång.

Hecks fru Floy beskrev det som att hon fördes genom röken i planet ”som en zombie” mot utgången och minns att hon såg hur hennes vän Lorraine satt kvar på sin plats med munnen halvt öppen, stirrande rakt fram med händerna i knät. Lorraine, liksom tiotals andra som var fysiskt oskadda, dog inte av kraschen utan av elden som spred sig i planet. 56 passagerare och fem besättningsmän överlevde på Pan Am. De andra 335 omkom (liksom samtliga 248 på KLM-planet).

Paul Heck tillhörde uppenbarligen de 10–15 % som agerar lugnt och resolut i dylika situationer. Men han hade också skaffat sig en mycket viktig fördel: förberedelse. Eftersom han läst igenom säkerhetsanvisningarna och pekat ut närmaste nödutgång för sin fru, behövde han inte tänka: ”Oj, vad ska jag göra nu då?” när röken började sprida sig i kabinen. Han kunde agera snabbt, nästan per automatik. Han agerade eftersom han hade en plan och inte behövde tänka, vilket är en fördel eftersom vår förmåga att tänka är försämrad i situationer med stor osäkerhet och stress.

Forskare har varnat oss för att en sådan här pandemi bara var en tidsfråga.

Det finns tydliga paralleller till pandemin. Brand på flygplan är mycket ovanliga, men de förekommer med en viss sannolikhet. Därför finns det säkerhetsanvisningar i stolsfickan framför oss. Men få läser dem. De flesta tänker att ”det händer inte mig”. Epidemier förekommer med jämna mellanrum, ibland utvecklar de sig till pandemier. Förhoppningsvis finns det färdiga handlingsplaner på folkhälsomyndigheter, men hos befolkningen i stort finns det inte ens en inplastad nödutgångsansvisning att tillgå.

Forskare har varnat oss för att en sådan här pandemi bara var en tidsfråga. WHO och Världsbankens gemensamma organ Global Preparedness Monitoring Board hade så sent som i oktober 2019 i sin årsrapport163 ett kapitel betitlat ”Förbereda för det värsta: en snabbt spridande, dödlig respiratorisk patogen pandemi”. Man konstaterade att samtidigt som risken för en ny global pandemi ökat så är världen inte förberedd på en pandemi där ett snabbspridande virus angriper andningssystemet. Bortsett från de mänskliga kostnaderna i form av miljontals döda, pekar man på de enorma ekonomiska kostnader som det skulle föra med sig i form av förhindrad världshandel och turism. Facit på förhand.

Bill Gates TED-talk ”The next outbreak? We’re not ready” hade setts 2,5 miljoner gånger innan den här pandemin började. Nu har hans föreläsning över 30 miljoner visningar. Men vad gör det egentligen för skillnad hur många som ser den, om ingen agerar utifrån insikten. Räcker det ens att vi upplevt den här pandemin och sett vad den kostat oss för att investera i bättre förberedelser? När livet väl normaliserats igen kommer normalcy bias utöva en stark dragningskraft tillbaka till att fortsätta som vanligt, och att skjuta upp dyrbara katastrofförsäkringar till ”senare” när alla andra behov i samhället pockar på pengar igen. Precis som försäkringsbolag noterar en stor ökning i antal tecknade översvämningsförsäkringar precis efter en översvämning, medan intresset är svalt för det när minnet av översvämmade källare efter en tid falnat och andra vardagsutgifter känns mer angelägna. Precis som vi är medvetna om vikten att agera utifrån klimatförändringarna, men ändå skjuter det på framtiden, trots att framtiden rycker allt närmare med allt fler extremväder som snart inte längre kan bortförklaras med slumpen.

Det kan till och med vara så att enstaka oväder, så länge de utgör undantag, har motsatt effekt på oss. Vi klarar oss igenom dem, hyfsat snart återgår livet till det vanliga och hotet glöms snart bort. En falsk trygghetskänsla infinner sig när man konstaterar att ”det här fixade vi, så illa är det ändå inte”. Stolpe ut. Vi släppte inte in något mål och vann matchen. Men stolpe ut hänger på millimetern, och ett försvarsspel som bygger på att man ska ha tur när motståndaren har fritt fram framför mål är inte en hållbar strategi. Då förlorar man garanterat turneringen.

En sådan stolpe ut, eller ”near miss” i katastrofsammanhang, var orkanen Ivan. I flera år hade experter varnat för att New Orleans var väldigt sårbar om en stor storm skulle träffa staden. Skyddsvallarna var undermåliga och det saknades säkra platser att evakuera folk till. Detta påmindes man om nu när kategori 5-orkanen Ivan riskerade dra in över miljonstaden i mitten på september 2004. Stadens borgmästare uppmanade alla som kunde det att lämna staden. Men 100 000 saknade färdmedel och flygplatsen hade stängt. De skulle ha blivit fast i ett modernt Atlantis, där husen dränkts under sex meter vatten.

Ivan var för Katrina vad sars och mers var för coronan.

Den här gången hade man tur. Orkanen tog en annan bana och New Orleans skonades. Det här var en kraftig varning om allt som behövde fixas för att klara ett liknande oväder, den dag det inte skulle byta bana i sista stund. Men man klarade sig ju, livet var tillbaka till det normala, och inget gjordes för att vara bättre förberedd nästa gång. Knappt ett år senare kom orkanen Katrina.

Ivan var för Katrina vad sars och mers var för coronan. En ”near miss” som borde ha manat till ökad beredskap men som istället inbäddade folk i en falsk trygghetskänsla. Pandemiforskaren och professorn i infektionssjukdomar Björn Olsen hör till dem som länge varnat för att något liknande corona-pandemin var att räkna med och borde stått högre på agendan.

– I 25 år har jag föreläst om vad som väntar. Att vår nuvarande livsstil gör nästa pandemi oundviklig … En och annan nickar, men ingen accepterar tanken att det faktiskt kommer att inträffa.164

Normalcy bias.

Katrina är inte det värsta som kan hända New Orleans. Den bytte också bana strax innan den skulle ha nått staden. Nästa gång kan det bli en orkan som inte ändrar riktning innan den når land, utan fortsätter med full styrka rakt mot staden. Och nästa gång kan virus-pandemin bli både mer smittsam och mer dödlig. Ska vi verkligen lära oss något av detta, så bör vi se covid-19 som en ”near miss”, en varning om att vi borde vara förberedda på något ännu värre.

– Corona är inte den sista föreställningen. På sin höjd är det en generalrepetition inför nästa pandemi, som Björn Olsen konstaterar.

Då måste vi motstå frestelsen att helt återgå till det normala även om vi kan det i x antal år till. Det nya normala behöver utgå från att livet mellan orkanerna och pandemierna är en paus från katastrofer.

Det här är ett utdrag från kapitlet Covidiotiska beslut och pandemiska beteenden i Alexander Noréns bok Magkänslans intelligens.
Förutom strutseffekten behandlar kapitlet också ”det händer inte mig-känslan”, tillgänglighetsgenvägen, sannolikhetsbedövning, ”det är som-misstaget”, flockbeteende, ”vi måste göra nåt!”-impulsen, påtaglighetseffekten, förankringseffekten, sociala normer, nudging mot corona, stödjande bevis-fällan, prestigefällan och ”priuseffekten”.

Taggar: , , ,