Elizabeth Kolbert: ”att ett sjätte utdöende pågick just nu, inför våra ögon, föreföll mig som bokstavligen svindlande”

  • 4 min

En dag läser New Yorker-journalisten Elizabeth Kolbert en artikel i en naturtidskrift hon köpt till sina barn. Den handlar om ett grodhotell för hotade grodor i Panama. Strax därpå råkar hon se en vetenskaplig artikel, skriven av två herpetologer. De frågar sig om en pågående artdöd bland världens grodor är tecken på att vi i själva verket befinner oss i något de kallar ett sjätte massutdöende. Elizabeth Kolbert läser vidare. Fem gånger har vår planet drabbats av sådana stora utdöenden – alla för miljontals år sedan. Kan det, tänker hon, verkligen vara möjligt att vi upplever något sådant just nu? Här följer ett utdrag ur hennes Pulizerprisbelönade bok Det sjätte udöendet.

En händelse som ägt rum bara fem gånger sedan de första ryggradsdjuren dök upp, för omkring femhundra miljoner år sedan, måste sägas vara ytterst sällsynt. Tanken att en sjätte sådan händelse pågick just nu, mer eller mindre inför våra ögon, föreföll mig bokstavligen svindlande. Nog förtjänade väl även denna historia – den större, dystrare, långt mer betydelsefulla historien – att berättas. Om Wake och Vredenburg har rätt, så bevittnar vi som lever idag inte bara en av de mest sällsynta händelserna i livets historia, utan vi orsakar den också. ”En lång och spinkig art”, noterade forskarparet, ”har utan att inse det uppnått förmågan att direkt påverka sitt eget öde och ödet för de flesta andra arter på den här planeten.” Några dagar efter att jag läst Wake och Vredenburgs artikel bokade jag en biljett till Panama.

Nog förtjänade väl även denna historia att berättas

/…/

På samma sätt som ljudtekniker talar om ”bakgrundsbrus” talar biologer om ”bakgrundsutdöende”. Under normala tider – ”tider” här förstått i termer av hela geologiska epoker – äger utdöenden bara rum mycket sällan, mer sällan till och med än artbildning, och detta brukar kallas bakgrundsutdöendets takt. Takten varierar från en grupp organismer till en annan; ofta uttrycks den i termer av utdöenden per miljoner artår. Att beräkna bakgrundsutdöendets takt är ett omständligt arbete som kräver att hela databaser av fossil kammas igenom. För den sannolikt bäst undersökta gruppen, nämligen däggdjuren, har takten uppskattats till omkring 0,25 per miljoner artår. Då det finns omkring femtusenfemhundra däggdjursarter idag, betyder detta att man utifrån bakgrundsutdöendets takt kan förvänta sig – högst ungefärligt, som sagt – att en art ska försvinna vart sjuhundrade år.

långa perioder av tristess som emellanåt avbryts av panik

Massutdöenden är en annan sak. I stället för ett konstant brus i bakgrunden kommer en krasch, och takten i försvinnandet skjuter i höjden. Anthony Hallam och Paul Wignall, brittiska paleontologer som har skrivit åtskilligt i ämnet, definierar massutdöenden som händelser som eliminerar en ”betydande andel av världens livsformer under en geologiskt obetydlig tidsrymd”. En annan expert, David Jablonski, karaktäriserar massutdöenden som ”substantiella förluster i biologisk mångfald”, vilka äger rum snabbt och är ”globala till sin omfattning”. Michael Beton, en paleontolog som har studerat utdöendet vid slutet av perm, använder livets träd som metafor: ”Under ett massutdöende kapas stora delar av trädet, som om de angripits av rasande galningar med yxor.” En femte paleontolog, David Raup, har försökt se saken ur offrens perspektiv: ”Arter löper för det mesta ganska liten risk att dö ut.” Men detta ”tillstånd av relativ trygghet avbryts med långa mellanrum av en väldigt mycket större risk”. Livets historia består alltså av ”långa perioder av tristess som emellanåt avbryts av panik”.

/…/

boven i dramat: en lång och spinkig art

Idag har amfibier den tvivelaktiga äran att utgöra världens mest hotade djurgrupp: det har beräknats att gruppens utdöendetakt kan vara så mycket som fyrtiofemtusen gånger högre än bakgrundstakten. Men utdöendetakten inom många andra grupper närmar sig amfibiernas nivå. Det uppskattas att en tredjedel av alla revbildande koraller, en tredjedel av alla sötvattensmollusker, en tredjedel av alla hajar och rockor, en fjärdedel av alla däggdjur, en femtedel av alla reptiler och en sjättedel av alla fåglar är på väg att utplånas. Förlusterna äger rum överallt: i Söderhavet och i Nordatlanten, i Arktis och Sahel, i sjöar och på öar, på bergstoppar och i dalar. Den som vet hur man letar kan antagligen hitta tecken på det pågående utdöendet i sin egen trädgård.

Det finns alla möjliga till synes disparata orsaker till att arter håller på att försvinna. Men om man spårar processen tillräckligt långt visar sig boven i dramat ofrånkomligen vara densamma: ”en lång och spinkig art”.

Ur den svenska översättningen av Elizabeth Kolberts Pulitzerprisbelönade bok The Sixth Extinction, som Volante ger ut i januari 2020 med titeln Det sjätte utdöendet. Översättning av Jim Jacobsson. Specialskrivet svenskt förord av Patrik Svensson, Augustprisbelönad författare till Ålevangeliet.

 

Volante frågar doktorn

  • 5 min

Barnläkaren Jonas F Ludvigsson är aktuell med boken Barnläkarens guide – farligt och ofarligt från nyfödd till tonåring och ett bekant ansikte som expert i Malou efter 10. Vi passade på att fråga doktorn ett par saker!

Hej Jonas! Berätta lite om vad Barnläkarens guide är för bok och för vem du har skrivit den?

Barnläkarens guide riktar sig till huvudsakligen till föräldrar och mor- och farföräldrar, men även till andra som har hand om barn, t.ex. förskolepersonal.

Det är en bok med litet annorlunda uppbyggnad där jag utgår från beskrivningar av barn som har olika sjukdomar. Det är ett nytt grepp, och något som känns naturligt för mig som jobbat med sjuka barn i mer än 20 år. Jag berättar om ”Elias, 18 månader, som går upp dåligt i vikt”, ”Elmina, 3 år, som har D-vitaminbrist”, ”Olle, 7 år, som börjar bli överviktig”, ”Anna, 12 år, som är kortvuxen och får diagnosen Turners syndrom” och ”Agnes 17 år som får influensa” etc.

För varje sjukdom/problem berättar jag sedan vad man bör tänka på som förälder och anhörig, men också vad vi gör inom vården när vi tar hand om och utreder barn med de olika problemen.

Berätta vad som gör informationen i din barnläkarbok speciell. När man ju har nätet att söka allt på?

Det finns mycket hälsoinformation på nätet, men all information går inte att lita på. Jag har velat skriva en insider-bok, som utgår från alla barn jag träffat som barnläkare. Vad händer på akutmottagningen när man kommer in med sitt sjuka barn? Vad gör vi i vården? Hur tänker vi barnläkare kring t.ex. små barn som inte vill äta eller växer dåligt, om barn som får många infektioner (har de fel på immunförsvaret?), men också frågor som när kan barnet gå tillbaka till dagis, om det är farligt för ett barn att halta, när ska man misstänka att ens tonåring är deprimerad etc.

Genom de olika fallbeskrivningarna berättar jag om sjukdomar och problem, och vad vi i vården kan göra åt dem. Mitt mål är att min bok gör kontakten med oss inom sjukvården och vad vi gör med sjuka barn mer begriplig.

Du möter många oroliga föräldrar i din yrkesvardag. Vad har du för lugnande grundråd att ge när ens barn inte mår bra?

Det beror på var i min yrkesvardag jag träffar familjerna. När jag träffar ett barn på barnavårdscentralen så är familjen ofta väldigt bekymrad över ett ihållande problem (t.ex. långvarig förstoppning, problem med amning eller att barnet växer dåligt). Då understryker jag att även om problemet kan vara oerhört jobbigt i stunden så går de flesta problem över. Allvarliga sjukdomar bland barn som kommer till barnavårdscentralen är sällsynta.

På akutmottagningen försöker jag också poängtera att de flesta sjukdomar inte är allvarliga. Men här träffar jag ju faktiskt svårt sjuka barn där det krävs snabba insatser. Då försöker jag förmedla att vi ska ta hand om barnet. Att föräldrarna är på rätt plats och att de kan känna sig trygga i att vi tar över ansvaret.

På barnavdelningen och på intensivvårdsavdelningen är det svårare att ge råd. Där handlar det mer om att förmedla att alla barn prioriteras, att vi ska göra allt vi kan för att barnet ska bli friskt. Ibland när barnet börjat bli friskt efter en svår sjukdom kan det också handla om att förmedla att det inte är farligt att gå hem på permission.

 

Ofta handlar det ju om vardagskrämpor och övergående infektioner, men varje förälders fasa är att barnet ska drabbas av en svårare sjukdom. Du berättar även om sådana i din bok. Vad vill du förmedla till föräldrarna med dessa avsnitt?

Jag vill att familjerna ska förstå den första tiden på sjukhus. De kommer att få höra oerhört många svåra, abstrakta begrepp när vi berättar om vad som händer. Jag tror att man är bättre förberedd för det om man har läst min bok. Men jag tror också att de kapitlen kan intressera föräldrar och andra som jobbar med barn, när man hör talas om t.ex. blodförgiftning eller cancer, eller de som bara är intresserade av barns hälsa och barnsjukvård.

 

Det är mycket nyhetsrapportering om svensk vård. Du som har lång erfarenhet och många tusen timmar bakom dig som läkare på sjukhus – hur fungerar svensk barnsjukvård tycker du?

Svensk barnsjukvård fungerar oerhört väl. Jag är stolt över att vi räddar barn med svåra infektioner, som varit med om svåra trafikolyckor och barn som är extremt för tidigt födda. Jag är stolt över att vi inte gör skillnad mellan fattiga och rika barn – att man får vård i världsklass även om man inte har pengar på kontot.

Men det finns saker som kan bli bättre. Jag tror på mer resurser till primärvården så att barn som är mindre sjuka lättare ska få tid för sina besvär hos distriktsläkaren. Det skulle korta köerna på akutmottagningen och till besök hos specialister inom barnsjukvården. Vi behöver en förbättrad tillgänglighet och en ökad kontinuitet i vården.

Men jag vill verkligen trycka på att barn som är riktigt sjuka får snabb och bra vård i Sverige!

Missa inte Jonas framträdanden i Malou efter tio och missa förstås inte hans bok Barnläkarens guide – farligt och ofarligt från nyfödd till tonåring.

Ekonomipristagarna och jakten på det perfekta beslutet

  • 1 min

Alexander Norén har träffat fler ekonomipristagare än någon annan svensk journalist. När han inte intervjuar världens främsta forskare i ekonomisk vetenskap eller står i SVT:s Nobelsändning från Stadshuset skriver han för fullt på sin nästa bok – om jakten på det perfekta beslutet.

Alexander Norén med 2017 års Ekonomipristagare Richard Thaler. Foto Marco Nilsson

Den som vill lära sig fatta bättre beslut baserat på Ekonomipristagarnas upptäckter ska förstås hålla utkik efter Alexander Noréns nästa bok, som kommer ut på Volante 2020. En spränglärd och tankeväckande genomgång av hur vi praktiskt kan använda oss av Nobelpristagarna i ekonomi och deras forskning för att förbättra alla de beslut vi måste fatta i vardagen. Ett ämne som han snuddade vid redan i sin bok Nudge – så funkar det. Missa inte Alexander Noréns intervju med nudge-professorn och 2017 års Nobelpristagare och Volanteförfattaren Richard Thaler.

Ester Duflo, ekonomipristagare 2019. Foto Alexander Mahmoud

Inför årets Nobelprisutdelning har Alexander Norén gjort ett porträtt av årets mottagare av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels ära: Abhijit Banerjee, Esther Duflo och Michael Kremer. Se och hör mer om dessa pristagare och ”deras experimentella ansats för att mildra global fattigdom” och deras forskning som ”hjälper oss att bekämpa fattigdomen” i Alexanders reportage i Vetandets värld (25 minuter in i programmet).

 

 

Efter Augustpriset: varför skriva om döden?

  • 4 min

Magnus Västerbro om dödsskräcken, nya boken och hur Vålnadernas historia unikt för samman olika forskningsområden – och läsarkretsar.

Vålnadernas historia utgår i grund och botten från min egen dödsskräck, som drabbade mig på allvar för första gången när jag var 12 år gammal. Det var då det faktumet att jag ska dö en gång verkligen slog mig, vilket sedan låg till grund för det nästan maniska intresse jag länge hade för berättelser om skräck, spöken och det övernaturliga – jag läste Lovecraft, Stephen King oavbrutet och spelade rollspel som kretsade kring fantastiska, främmande världar fulla med alla slags osynliga krafter. Sedan, som vuxen, har intresset dröjt sig kvar men snarare börjat dra mot de filosofiska och idéhistoriska aspekterna. Jag har aldrig kunnat ha en gudstro, och heller ingen tro på övernaturliga krafter, men hela tiden fascinerats av de som har det och finner tröst i det.

Detta är alltså det som ligger till grund för den här boken. Mer konkret utgår jag från 1700-talsengelsmannen Samuel Johnson, som sa att frågan om spöken finns eller inte (utanför våra huvuden, får man väl tillägga) är en av de viktigaste frågor man kan ställa sig ur ett teologiskt och/eller filosofiskt perspektiv. Finns de, så bekräftar de att vi har en odödlig själ och att det finns goda skäl att tro på gud – ett argument mot den ateism som började synas allt mer på hans tid. Och finns spökena inte, så säger det faktum att människor ändå tycker sig se dem något mycket intressant om hur vi egentligen skapar våra bilder av verkligheten.

Kring detta kretsar alltså boken – det är en berättelse om tro och tvivel inför ”det andliga” som spänner över flera årtusenden. Utöver detta använder jag även spökena för att resonera kring hur människor i olika tider försökt hantera död, sorg och förlust. Jag tar alltså frågan om huruvida vålnader existerar eller inte på stort allvar, och betraktar människans existensiella grubblerier genom dem.

Det som framförallt skiljer Vålnadernas historia från andra liknande böcker är alltså just att jag skildrar inställningen till det övernaturliga, i det här fallet spöken, även ur en skeptikers perspektiv.

Sedan är den även ovanligt bred, genom att den tecknar den historiska utvecklingen från antiken till idag. Inga andra böcker gör det, vad jag vet – oftast fokuseras på en viss aspekt, eller en viss tid.

Jag tänker alltså att man kan läsa den bredvid sådana som the Penguin book of the Undead (utgiven 2016) och the Penguin book of Hell (fr 2018), samt Owen Davies ”Haunted, a social history of ghosts” från 2007 (utgiven på Palgrave Macmillan). Lägger man till dessa böcker Richard Dawkins och Sam Harris, de ”nya ateisterna”, så får man även in bokens grundläggande perspektiv. I bakgrunden finns förstås det klassiska engelska historieverket ”Religion and the Decline of Magic” av Keith Thomas, från 1971, som i grunden påverkat mitt arbete. Kanske kan man också lägga till historikern Thomas W. Laqueurs ”The Work of the Dead” från 2015 (Princeton university press) så har man verkligen ringat in vad jag försöker göra i min bok.

Det är alltså en bok om spöktrons och det övernaturligas idéhistoria, men också om det skeptiska tänkandets utveckling, liksom ett försök att skildra hur människor i västvärlden har förhållit sig till döden genom tiderna. Dödens historia, men sedd genom vålnadernas prisma, skriver jag någonstans.

För egen del har boken också hjälpt mig, rent konkret. Jag känner mig mer övertygad än någonsin om att vi faktiskt utplånas när vi dör – och att det alltså inte finns något liv på den andra sidan. På så vis mynnar boken ut i ett slags ateistiskt manifest, det vill säga att vi måste våga se döden för den utplåning som den av allt att döma innebär. Men den tanken skrämmer mig inte lika mycket längre. Snarare har arbetet med den här boken hjälpt mig att se att jag bara är en i en lång kedja av människa som kämpar med förtvivlan, skräck och sorg inför tanken på slutet. Det är i sig tröstande, och har hjälpt mig att med större jämnmod se in i tomheten på den andra sidan.

Nobelpristippade Jennifer Doudnas gensax – helt banbrytande teknik som berör oss alla

  • 6 min

Författaren Jennifer Doudna var favorittippad för ett kemipris även i år, men skam den som ger sig! Med det genetiska verktyget CRISPR-Cas9 har det blivit möjligt för människan att redigera alla levande organismers arvsmassa nästan lika enkelt som man klipper och klistrar i en skriven text. Läs mer om ett av den moderna vetenskapens största upptäckter i detta utdrag ur  Jennifer Doudnas oupphörligt fascinerande bok Sprickan i skapelsen! Och håll tummarna med oss för ett Nobelpris nästa år!

I min dröm står jag på en strand.

Och plötsligt ser jag den komma långt där borta. En våg.

Till att börja med är den helt liten, men för varje sekund kan jag se den växa, torna upp sig framför mig som en allt högre mur, med ett skummande krön som förmörkar himlen. Bakom den följer andra vågor, alla på väg in mot stranden.

Jag är paralyserad av rädsla – men medan tsunamin kommer allt närmare övergår min skräck i beslutsamhet. Jag upptäcker ett litet träskjul bakom mig. Det är min vän Puas ställe, utanför står en hög med surfbrädor. Jag plockar upp en bräda och hoppar ut i vattnet, paddlar ut i viken runt vågbrytaren och beger mig iväg rakt mot de inkommande vågorna. Innan den första vågen väller in över mig lyckas jag dyka igenom den, och när jag kommer ut på andra sidan surfar jag nerför den andra vågen. På vägen ner insuper jag utsikten. Det är en fantastisk syn – där är Mauna Kea och ännu längre bort Mauna Loa, vulkaner som reser sig skyddande över viken och sträcker sig upp mot himlen.

Plötsligt slår jag upp ögonen och vaknar. Jag befinner mig i mitt sovrum i Berkeley i Kalifornien, tusentals kilometer från mitt barndomshem.

Det är juli 2015 och jag är mitt uppe i det mest spännande och överväldigande året i mitt liv. Den senaste tiden har jag regelbundet haft drömmar som den här, och nu har jag börjat förstå deras djupare mening. Stranden är en hägring, men vågorna och det virrvarr av känslor som de väcker – rädsla, hopp och vördnad – är bara alltför verkliga.

Mitt namn är Jennifer Doudna. Jag är biokemist och har tillbringat större delen av min karriär i ett laboratorium, där jag har forskat i ämnen som de flesta utanför mitt område aldrig har hört talas om. Men de senaste fem åren har jag blivit engagerad i ett banbrytande område av livsvetenskaperna, ett ämne i snabb utveckling som inte ryms inom ett akademiskt forskningscentrums fyra väggar. Mina kollegor och jag har svepts iväg av en oemotståndlig kraft, inte helt olik tsunamin i min dröm – med den skillnaden att detta är en flodvåg som jag själv varit med om att utlösa.

Bara några år tidigare hade jag bidragit till att utveckla en ny bioteknik som nu, sommaren 2015, hade börjat accelerera i en takt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Och dess konsekvenser var omvälvande – inte bara för livsvetenskaperna utan för allt liv på jorden.

Den här boken är historien om denna teknik, och om mig. Det är också din historia. För det kommer inte att dröja länge innan effekterna av denna teknik berör oss alla.

Människor har ägnat sig åt att omgestalta den fysiska världen i många tusen år, men aldrig har effekterna varit lika dramatiska som i dag. Industrialisering har orsakat klimatförändringar som hotar ekosystem över hela jorden, och dessa och andra mänskliga aktiviteter har gjort att allt fler arter dör ut i de mångskiftande populationer av varelser som vi delar jorden med. Förändringarna är så stora att geologer har föreslagit att döpa om vår nuvarande tidsålder till ”antropocen” – den mänskliga epoken.

Men den biologiska världen genomgår också andra djupgående förändringar, även de orsakade av människor. Under miljarder år framskred livet i enlighet med Darwins evolutionsteori: Organismer utvecklades genom en serie slumpmässiga genetiska variationer som i vissa fall gav fördelar när det gällde att överleva, konkurrera och föröka sig. Hittills har även vår art formats av denna process; fram tills nyligen var vi i själva verket nästan helt utlämnade åt den. När jordbruket växte fram för tiotusen år sedan började människor påverka evolutionen genom selektiv avel av växter och djur, men utgångsmaterialet – DNA-mutationerna som låg bakom de genetiska variationer som fanns att välja mellan – uppkom fortfarande spontant och slumpmässigt. Till följd av detta var människans försök att omvandla naturen stapplande och hade bara begränsad effekt.

I dag har allt detta förändrats drastiskt. Forskare har lyckats få denna uråldriga process helt under mänsklig kontroll. Med hjälp av kraftfulla bioteknologiska verktyg som gör det möjligt att mixtra med DNA i levande celler kan forskarna nu bearbeta och rationellt modifiera den genetiska kod som definierar varje art på planeten, inklusive vår egen. Och med det senaste och kanske mest effektiva genetiska verktyget, CRISPR-Cas9 (eller kortare: CRISPR), har genomet eller arvsmassan – en organisms hela DNA-innehåll, inklusive alla dess gener – blivit möjligt att ”redigera” nästan på samma sätt som en skriven text.

Förutsatt att den genetiska koden för en viss egenskap är känd kan forskare använda CRISPR för att föra in, redigera eller radera ifrågavarande gen i arvsmassan hos vilken som helst levande varelse, det må vara en växt eller ett djur. Denna metod är mycket enklare och effektivare än någon annan nu existerande teknik för genbearbetning. Praktiskt taget över en natt har vi ställts på tröskeln till en ny epok inom genetisk ingenjörskonst och behärskning av den biologiska verkligheten – en revolutionerande epok där bara vår kollektiva fantasi sätter gränser för vad som är möjligt.

Detta nya verktyg för genredigering har hittills prövats ut framför allt inom djurriket. Forskarna har till exempel använt CRISPR för att ta fram genetiskt förstärkta versioner av beaglehundar; genom att förändra en enda bokstav av DNA:t i en gen som kontrollerar muskeltillväxt har man skapat bodybuilderliknande hundar med enorma muskler. I ett annat fall har man inaktiverat en gen i grisens genom som reagerar på tillväxthormon och på så sätt skapat mikrogrisar, svin som inte är större än stora katter och som kan säljas som husdjur. Något liknande har forskare gjort med getter av rasen shannbei, genom att med hjälp av CRISPR redigera djurens arvsmassa så att de utvecklar både mer muskler (vilket ger mer kött) och längre hår (vilket ger mer kaschmirfibrer). Just nu använder genetiker till och med CRISPR för att förvandla den asiatiska elefantens DNA till något som alltmer liknar den ullhåriga mammutens DNA, i förhoppning om att någon dag kunna återuppliva detta utdöda djur.

Texten är ett utdrag ur Sprickan i skapelsen – Genredigering och människans makt över evolutionen av Jennifer Doudna & Samuel Sternberg, utgiven på Volante.