Livet på landet

  • 16 min

Där jag växte upp, i ett helt vanligt villakvarter i Umeå, hade jag egentligen allt. Trygghet, stabilitet, bekvämlighet. Förutom att området var väldigt homogent, och få barn med annan hudfärg eller socioekonomisk bakgrund, därför korsade min väg var det inte ett dugg synd om mig. Ändå plågades jag av att se Astrid Lindgrens Barnen i Bullerbyn. Varför fick de få bo så underbart där ute på landet, och inte jag? Jag längtade efter att få leva mitt liv i det mindre sammanhang som bara en by kan ge. Där barnen blir igenkända av alla vuxna, där skolan är liten, där naturen är nära. Förebilden var min mormors och morfars gård utanför Jokkmokk där det är glest mellan grannarna och fyra mil till närmaste samhälle.

Drömmen om ett annat liv följde mig genom hela uppväxten. Och när mina kompisar började flytta hemifrån och styrde kosan mot Oslo, Göteborg och Stockholm ville jag inte följa efter. Min mamma drabbades av cancer när jag var 16 och när hon dog fem år senare var jag sjukskriven av sorg. Jag hade inte ett normalt liv, utan som nybliven vuxen var min tillvaro kantad av depression och panikångest. Det stod klart för mig att jag kanske aldrig skulle funka på en normal arbetsplats. Var kunde jag bo så billigt att jag skulle klara mig ändå, även om jag var sjukskriven i långa perioder? Jo, på landsbygden – den som jag längtat efter hela livet.

Idag kan jag fundera lite över hur jag kunde döma ut min framtid redan som 21-åring. Men då var det min verklighet och jag behövde förhålla mig till den. Så tillsammans med min man började jag leta hus på landet. Ingen av oss hade pengar, ingen av oss trodde att vi skulle få särskilt mycket av den varan i framtiden heller. Vi hittade ett hus, i en sömnig by fem mil utanför Umeå. Det hade legat ute i ett år utan att någon nappat. Det kostade 200 000 kronor. Vi chansade.

Tvärtom finns det en öppenhet här som gynnar både sammanhållning och entreprenörskap.

I efterhand visade det sig att vi prickade inledningen av en våg av hemvändare och inflyttare. När vår äldsta son började på förskola för sju år sedan var han ett av arton barn, idag går det femtio barn där. Byns skola måste byggas ut, det är bostadsbrist och människor står i kö för att få flytta hit. Ingen av våra farhågor om att ses som utbölingar i en by som vi inte hade någon koppling till besannades heller. Tvärtom finns det en öppenhet här som gynnar både sammanhållning och entreprenörskap.

I min familj finns inga företagare. Ingen har uppmuntrat mig att driva eget, eller ens vetat hur det går till. Att jag idag driver ett aktiebolag är en slump. När vi flyttade ut på landet hade jag en anställning på Västerbottens Folkblad/Västerbottenskuriren där jag bland annat bloggade. Bloggen exploderade i trafik när vi bytte livsstil från stad till land och det genererade så många frilansuppdrag att jag till slut insåg att det inte fanns någon återvändo. Idag har jag svårt att tänka mig något annat. Jag ser också hur familj efter familj flyttar ut hit för att pendla till sina fasta jobb i stan, och hur en efter en säger upp sig för att istället driva eget. Landsbygden gör det med en. Det finns inte så många arbetsgivare här, så för att försörja sig måste man vara kreativ. Eftersom livet här innebär låga levnadsomkostnader går det att starta företag med uppstartssträcka, ekonomin behöver inte gå runt med en gång. Om ens hus kostat 200 000 kronor har man råd att gambla.

På landet kommer möjligheterna att dyka upp först när man är på plats. När man börjar knyta kontakter, när man ser vad som fattas just här. Landsbygden fungerar som en motor på två sätt. Den stimulerar företagande genom att det alltid finns marknadsluckor att fylla, men den kräver också att du i din vardag inser att själv är bäste dräng och försöker lösa problem istället för att vänta på att någon annan ska göra det. I en by är man mer beroende av varandra än av kommunen och samhället. I den bästa av världar kombineras de två drivkrafterna.

Alla gynnar det lokala alternativet istället för att prisjämföra, vi kan göra så eftersom pengarna räcker längre här.

Jag ser också hur såväl hemvändare som inflyttade tar med sig det bästa från staden hit. De kommer med ett tempo, ett driv och ett jävlar anamma som landsbygden behöver. Energin och kompetenserna nykomlingarna besitter, kan i kombination med byborna som känner landsbygden utan och innan uträtta storverk. Att driva företag på landsbygden kan också på många sätt vara mer tacksamt. Det är lättare att lyftas i lokalmedia här än i storstadens mördande konkurrens. Här lyfter vi gärna varandra eftersom vi bara är tre – inte trehundra – som gör samma sak. Alla vet vad grannarna kan, alla drar nytta av den kompetens som finns. Alla gynnar det lokala alternativet istället för att prisjämföra, vi kan göra så eftersom pengarna räcker längre här. Landsbygden skapar ofta en köplojalitet och därmed möjligheter att driva flera verksamheter parallellt, vilket minskar riskerna. När den främsta drivkraften för människan inte är pengar utan livskvalitet blir marknaden arbetstagarens, vilket i sin tur ger arbetsgivaren incitament att locka med andra saker än höga löner: kortare arbetsdagar, fler semesterdagar under perioder som passar livet på landet, möjlighet att bo naturnära även om man jobbar inom industrin.

Det finns förstås nackdelar med att leva på landsbygden också. När kommunikationerna inte funkar blir det snabbt bökigt. Att det är långt till en välsorterad affär kan ställa till det när man jobbar med att skapa recept, som jag. Däremot är det viktigt att förstå skillnaden på att sakna saker i stunden och att kompromissa bort större värden för att slippa den känslan. Om jag hade haft fri tillgång till allt som jag någonsin kan behöva skulle landsbygden inte vara samma sak längre. Har man valt att bo så här finns en större acceptans för strul.

För att företagare ska vilja etablera sig på landsbygden måste vi där emot försöka lösa det som skaver. Att bygga en ny byggnad här kostar lika mycket som i Umeå, men eftersom banken drar slutsatsen att jag aldrig kan få tillbaka pengarna vid en försäljning får jag inte låna det jag behöver för att kunna utveckla min verksamhet. Driver man ett större företag finns det också en utmaning i att kunna rekrytera människor med rätt kompetens.

Här tror jag vi behöver tänka om. Lösningen kanske inte alltid är att försöka locka över människor från storstaden, utan att ta vara på viljan och ambitionerna hos dem som redan bor här. Skapa förutsättningar för dem som redan trivs att utvecklas och utmana sig själva. Stötta genom att bygga mötesplatser för nätverkande och kunskapsutbyte. Själv löste jag det genom att starta ett frilanskontor där jag omger mig med människor med annan kompetens än den jag själv har. I mitt fall var det enkelt, jag bor bara fem mil från Umeå, men där avstånden är större blir nätverkandet ännu viktigare. Vi får aldrig glömma att landsbygden behöver entreprenörer, för gör det själv-andan är absolut nödvändig här. Vi måste stötta dem som redan bor här, och skapa ambassadörer som kan locka hit fler.

Mitt entreprenörskap är speciellt. Jag sysslar definitivt med landsbygdspornografi. Jag förpackar värden som många människor saknar i sina egna liv. Med pengar på fickan kan du bo väldigt fint även i stan, men du behöver ändå ta dig utanför stadskärnan för att uppleva den typ av tystnad och lugn som landsbygden kan erbjuda. Därför finns det ett sug efter att läsa bloggar som min. Jag skriver om naturen, friheten och sammanhållningen här ute, men jag förskönar inte. Mina läsare får också veta hur det är att vakna före sex på morgonen av att ens man febrilt hugger ved för att hinna få in allt innan midsommar. Eller hur det är att komma hem med barnen vid midnatt mitt i vintern, skotta sig fram till ytterdörren och upptäcka att strömmen har gått så att det är elva grader i huset. Jag förskönar inte, men jag väljer vad jag skriver om. Landsbygden är inte mer förskonad från alkoholism, kvinnomisshandel och psykiska sjukdomar än staden, men jag vill visa de bra sidorna av att bo här i första hand. Hade jag bott i stan hade jag hellre fotat vackra husfasader än snöslasket på marken. Och bloggen hade inte fokuserat på alkoholism eller våld där heller.

Landsbygden dras med ett oförtjänt dåligt rykte.

Landsbygden dras med ett oförtjänt dåligt rykte. Det finns en bild av att landsbygden är extremt homogen, att det inte finns någon mångfald eller invandring. I viss mån stämmer det, men det är inte unikt för landsbygden. Segregering är ett lika stort problem överallt, villaområdet jag växte upp i var också extremt likriktat. Däremot innebär livet på landet en annan typ av mångfald. På förskolan går både svetsarens och vd:ns barn, eftersom det bara finns ett alternativ. Mångfalden är socioekonomisk, och vi umgås dessutom över åldersgränserna mer.

Jag vill lyfta allt det fantastiska med landsbygden. Däremot vill jag inte bara prata om de gulliga värdena, om fåren och ängarna. Jag vill också prata om det politiska i min livsstil. Att vi kan leva billigare, att vi odlar vår egen mat, att vi kan skapa en fantastisk sammanhållning i vårt lilla samhälle. Jag har bott större delen av mitt liv i en stad, och nu känner jag ett behov av att ta spjärn mot den. Många av mina kvällstidningskrönikor raljerar därför över stadslivet, vilket är ett sätt att markera mot vår tradition av att behandla landsbygden som en koloni. Vi suger resurserna från landet till städerna, utan att se till att lika stora värden går i retur. Det har till exempel resulterat i att Jokkmokk med alla sina naturtillgångar är en av de fattigaste kommunerna i landet eftersom det bor så få människor där. Här behövs ett helt nytt skattesystem, och jag ser lösningen i Norge. Där finns små orter på landsbygden precis som vi har här, men de har fortfarande badhus, vårdcentral och post kvar istället för att service efter service försvunnit när befolkningsunderlaget viker. Hade vi haft samma skattesystem som Norge hade Jokkmokk varit Sveriges rikaste kommun.

Det finns en förståelig bitterhet i att landsbygdskommunerna inte själva får en större del av kakan som bakas här. En mer rättvis skattepolitik skulle göra livet lättare i många landsbygdskommuner, samtidigt som vi skulle komma tillrätta med den polarisering som skett mellan stad och land. Vi vet att en ojämn fördelning av resurser leder till motsättningar. Det blir också en grogrund för andra problem, som främlingsfientlighet och rasism. Sverige är ett land där förvisso väldigt många bor i städer numera, men de allra flesta har också band till landsbygden. De är kanske inflyttade till staden, eller så har de sommarstugor på landet. Bara några generationer bakåt var i princip alla svenskar bönder. Kopplingen finns där, vi måste bara påminna om den. Påminna om att stadsbon och landsbygdsbon inte är så olika varandra trots allt.

Nya lösningar behöver nå dem som behöver dem mest.

I min by har vi klarat oss från den bitterheten, mycket för att vi fått saker att hända själva. Vi har lyckats få tåget att stanna här igen efter decennier utan tågförbindelse. Avgångar ställs in ibland, punktligheten måste förbättras, men plötsligt kan de som vill jobbpendla till stan utan att ta bilen. I många mindre orter är det fortfarande en utopi, och klimatpolitiken blir närmast provocerande när bilen är det enda alternativet. Problemformuleringarna utgår nämligen alltid från stadsbon. När landsbygdsbon aldrig får höra sina problem beskrivas utan dras över samma kam som människor med andra förutsättningar blir det svårt att motivera till förändring. Att exempelvis ha en diskussion om lämpligheten i läkarappar som Kry och Min Doktor går an i städerna där närmaste vårdcentral ligger runt hörnet. På landet kan det vara tre mil till närmaste vårdcentral, och där kanske du möter en ny, obekant stafettläkare vid varje besök. Nya lösningar behöver nå dem som behöver dem mest. Inte avfärdas på grund av att det finns alternativ för dem som behöver dem minst.

Landsbygden är kompatibel med down-shifting, oavsett anledning.

När jag flyttade ut på landet var målet att kunna bo kvar även när livet är svårt. Jag blev starkare efter sorgen i tonåren, och i perioder har jag jobbat väldigt mycket. I mitt entreprenörskap gör jag många saker samtidigt: Jag skapar klädkollektioner, recept, föreläser, skriver, poddar och bloggar. Till slut blev det ändå för mycket, jag blev utmattad, och fick minskad arbetsförmåga och möjlighet att dra in pengar till mitt företag. Men jag kunde bo kvar ändå. Landsbygden är kompatibel med down-shifting, oavsett anledning. Jag flyttade hit för tio år sedan, under en period då samhället i stor utsträckning handlade om att jobba mycket och tjäna mer. Nu är vi allt fler som ifrågasätter varför vi ska dra in så mycket pengar om allt vi gör med dem är att förstöra miljön?

Den insikten är lättare att få på landet. I stora städer finns det ett sådant enormt utbud av saker att konsumera att det ofrånkomligt blir svårt att nöja sig med det man har. Jag lämnar min by i mina finaste kläder för att åka till Stockholm för ett möte. Ju närmare staden jag kommer, desto mer börjar mina tankar kretsa kring min fula kappa, mina omoderna skor, mitt medelmåttiga hem. När jag går hemma lyfter jag det fina i min vardag och känner stolthet. Men i staden, där jämförelsen är oundviklig, gror mitt missnöje och den enda lösningen verkar i ögonblicket vara att konsumera mig ur det. Så bygger man ett ohållbart samhälle.

Från och med nu kommer hela livet att behöva handla om hållbarhet, det kan vi enas om. Däremot finns det fortfarande en bild av att hållbarhet betyder exakt samma sak för alla människor. I plastbantningens tid känns det märkligt att behöva förklara att plast är fantastiskt för oss som sysslar med ekologisk odling eftersom vi kan täcka våra odlingar istället för att bespruta dem. Att köra slut på den gamla bensinbilen kan vara bättre än att köpa en sprillans ny elbil som redan innan den rullat sin första meter skapat stora klimatavtryck. På landet är det dessutom långt mellan laddstolparna.

Klimatet är vår tids viktigaste fråga, men insatserna för klimatet måste få se olika ut på olika platser. Antingen måste människor på landsbygden få släppa ut mer, eller så måste politiken skapa förutsättningarna som krävs för att även vi ska kunna släppa ut mindre. Transporterna måste bli bättre, bränslet till jordbruksmaskinerna mer miljövänligt. Vi måste inse att vi behöver många anpassade lösningar snarare än plakatpolitik som dikterar en enda tänkbar väg för alla. Så länge alternativen inte finns blir delar av klimatpolitiken ett hån, och vill vi ha en levande landsbygd måste vi göra livet hållbart, enkelt och gott även för dem som bor och verkar där.

När ingenting serveras måste man börja rota i sig själv istället.

Jag tycker om staden också. Att under tillfälliga besök få känna pulsen och jonglera det intensiva flödet av intryck som jag inte har i min vardag. Men vi är olika som människor, och där andra blir inspirerade märker jag hur min kreativitet inte riktigt får plats i staden. Den blomstrar som bäst där intrycken är färre. Under vår barndoms sommarveckor på mormors gård i Jokkmokk skapade jag och min syster oavbrutet. För det fanns ingenting annat att göra. När ingenting serveras måste man börja rota i sig själv istället. Att flytta ut på landet är att kliva av en ständigt snurrande karusell och ge större plats åt sina egna tankar och idéer. Jag märker hur många som lockas av den möjligheten. Hur många som står vid ett vägskäl och väntar på rätt ögonblick att välja en ny, mer hållbar väg i livet där även den mänskliga resursen tas till vara på bästa sätt.

Ju mer jämlika stads- och landsbygdsbor blir, desto lättare kan vi hitta kreativa sätt att samarbeta på. Ju smidigare samarbetet flyter, desto mer hälsosam blir staden och levande blir landsbygden. Och ju mer levande vår landsbygd blir, desto lättare bygger vi en hållbar framtid för både stad och land. Vi behöver bara inse att om målet är mångfald behöver vi en mångfald av lösningar för att nå dit.

 

Clara Lidström, ur antologin Det smarta landet

Historiens effektivaste recept för att klara av elände

  • 5 min

Ryan Holidays bok Hindret är vägen är en av de bästa sammanfattningarna och moderniseringarna vi läst om hur forna tiders tänkare, under betydligt svårare omständigheter, såg på hur kriser och motgångar skulle hanteras mentalt. Filosoferna må vara borta sen länge, men deras strategier för att stå ut har inte åldrats ett smack. De är dagsaktuella och fullt applicerbara på vårt liv idag, vilket Holiday också visar. Vi bjuder på hans förord, där bokens idéer presenteras.

En kväll år 170, i sitt tält vid fronten i striderna mot germanerna, satte sig det romerska imperiets kejsare Marcus Aurelius för att skriva. Det kan också ha varit i gryningen i hans palats i Rom. Eller så såg han till att få en stund för sig själv under gladiatorspelen och struntade i blodbadet som utspelade sig på arenan nedanför honom i Colosseum. Exakt var han befann sig spelar ingen roll.
Poängen är att denna man, i dag känd som den sista av de fem goda kejsarna, satte sig för att skriva.
Inte för någon läsare eller i syfte att det skulle tryckas, utan det var för eget bruk, till honom själv. Och resultatet är utan tvekan ett av historiens effektivaste recept för att klara av allt elände man kan drabbas av här i livet. Ett recept på hur man kan utvecklas inte bara trots det som drabbar en, utan tack vare det.

ett av historiens effektivaste recept för att klara av allt elände man kan drabbas av här i livet

Det blev bara ett enda stycke, och det han skrev var knappast unikt. Nästan varenda tanke kunde i en eller annan form spåras tillbaka till hans föregångare och idoler. Men med dessa fyrtioåtta glasklara ord sammanfattade och formulerade han en tidlös idé som ställde alla hans läromästare i skuggan: Krysippos, Zenon från Kition, Kleanthes, Ariston från Chios, Apollonios från Tyros, Junius Rusticus, Epiktetos, Seneca den yngre, Musonius.
För oss räcker det mer än väl.

För min vilja och mitt sinnelag finns det inga hinder, endast betingelser och ändrade uttrycksmedel. Förnuftet ombildar nämligen varje hinder för sin verksamhet till ett hjälpmedel.

Han avslutade med en sentens som blivit klassisk:

Sålunda blir det som förut hämmade handlingen nu främjande för den och vad som förut spärrade min väg visar mig nu vägen.

Marcus ord avslöjar hemligheten med att vända hindren uppochner. Att alltid agera med en ”backningsklausul” så att det ständigt finns en annan väg framåt. Så att bakslag och problem aldrig dyker upp oväntat och aldrig är oöverstigliga. På så vis kan man hämta kraft ur det som ställer sig i vägen.
Det finns inga tvivel om att Marcus Aurelius visste vad han talade om. Under hans mer än nitton år långa regeringsperiod upplevde han ett nästan konstant krigstillstånd, en fruktansvärd farsot, hustruns påstådda otrohet, ett kuppförsök av en nära allierad, ett evigt, slitsamt resande kors och tvärs över imperiet från Anatolien till Syrien, Egypten, Grekland och Österrike, en snabbt minskande statskassa, en inkompetent och girig styvbror och så vidare och så vidare.
Och det verkar som om han verkligen såg vart och ett av dessa hinder som en övning i olika dygder: tålamod, ödmjukhet, mod, uppfinningsrikedom, förnuft, rättvisa och kreativitet. Makten tycks aldrig ha stigit honom åt huvudet – inte heller all den stress och press han måste ha varit utsatt för. Han lät aldrig impulserna styra honom till överilade handlingar eller vredesutbrott, gav aldrig efter för hatet och bitterheten. Som essäisten Matthew Arnold visade år 1863 var Marcus en av världens mäktigaste män – och alla i hans närhet tycks ha varit ense om att han var sin ställning värdig.
Visdomen i detta korta stycke av Marcus Aurelius har förts vidare av män och kvinnor som levt efter samma devis. Faktum är att den löper som en tydlig tråd genom historien.
Från Romerska rikets nedgångsperiod kan man följa tankarna vidare via renässansens kreativa explosion till upplysningens genombrott. De syns tydligt i den amerikanska västerns pionjäranda, i nordstaternas ihärdighet under inbördeskriget och i den industriella revolutionens hastiga uppflammande. De manifesteras också i medborgarrättsrörelsens modiga ledare och de överlevande från Vietnams fångläger. Och i dag ingår de i arvsmassan hos Silicon Valleys entreprenörer.
Denna livsfilosofi har varit drivkraften för människor som befunnit sig i de mest utsatta ansvarspositionerna eller i djupaste elände. På slagfälten och i styrelserummen, åtskilda av sekler och oceaner, har människor med olika kön, klasstillhörighet, politiska mål och affärsintressen behövt möta hinder och kämpa för att övervinna dem – genom att lära sig hur man ställer problemen på huvudet.

Ska vi låta oss hejdas av hindren som kommer i vår väg, eller ska vi ta oss vidare, över och förbi dem?

Det som förenar alla dessa människor är just den kampen. Oavsett om de varit medvetna om det eller inte har de ingått i en uråldrig tradition som hjälpt dem finna vägen genom ett oändligt landskap av möjligheter och svårigheter, misslyckade försök och triumfer.
Det är vår uppgift att föra denna tradition vidare. Den är vår födslorätt. Vad vi än ställs inför har vi ett val: Ska vi låta oss hejdas av hindren som kommer i vår väg, eller ska vi ta oss vidare, över och förbi dem?
Även den som inte är kejsare möter hela tiden prövningar. Världen frågar: Är du värdig? Kan du ta dig förbi det som ofrånkomligen ställer sig i vägen för dig? Kan du utstå det med högburet huvud?
Många människor har besvarat denna fråga med ett ja. Och ett fåtal har visat att de inte bara har det som krävs – varje sådan utmaning får dem dessutom att växa och frodas. Utmaningen gör dem till bättre människor än de skulle ha varit om de aldrig hade råkat ut för motgångar.
Nu är det din tur att se om du är en av dem, om du vill ansluta dig till denna skara.
Den här boken är din vägvisare.

Ofta är det nog rädsla som hindrar oss från att vara mer ”why not”

  • 6 min
Under ett helt år kastade sig Maria Eriksson, författaren till Delad: Min berättelse om tillit, teknik och att hyra ut sin toalett, ut i delningsekonomin – för att arbeta friare, dela sitt liv med främlingar och tänja på sina egna gränser. Nu plötsligt har ord som ”gigjobb”, ”samvaro” och ”äventyr” fått andra betydelser. Vi ställde några frågor om vilka lärdomar hennes unika experiment kan ge oss under brinnande corona-kris.
I din bok använder du appar och delningsekonomi dels för att försörja dig, men framför allt för att möta nya människor öga mot öga. Just nu när det är oklokt att träffa alltför många främlingar, men har du några tips för att connecta med andra digitalt?
Det är ju ändå otroligt coolt hur digitala verktyg kan hjälpa oss att ha kontakt med andra i den här situationen, hur det digitala kan göra oss mer sociala. Min mamma, som är 70+, sitter hemma nu och en kväll fixade jag en matkasse till henne med lite fredagsmys, och så köpte jag samma mat till mig och min sambo. Sedan körde vi videosamtal med henne, och det blev nästan lika bra som att äta middag ihop IRL, just eftersom vi också åt samma mat. Annars har vi mycket kontakt med min sambos familj och våra vänner i Argentina som inte får gå ut. Och de blir ju på ett sätt lika nära nu, som de vi känner här i Sverige, när geografiska avstånd plötsligt spelar mindre roll. Så det kan ju vara ett tips att ta tillfället i akt att höra av sig till vänner som bor någon annanstans och som man träffar sällan. Vi hade faktiskt AW med några kompisar i Malmö häromdagen, som vi inte sett på flera år, men nu äntligen blev det av. Många har ju lite mer tid nu också. Kanske finns det någon som du alltid velat få kontakt med? Passa på att ta chansen nu!
Du gjorde ditt experiment efter Sveriges senaste splittrande nationella diskussion, den så kallade flyktingkrisen. Nu stängs gränser världen över medan Sverige bygger sin strategi på tillit till experter och medmänniskor. Ser du några paralleller eller tydliga skillnader? Tror du att tillit mellan främlingar kommer att öka eller minska efter detta?
Ja, jag ser tydliga paralleller i hur det som händer nu bidrar till en polarisering i den politiska debatten. På nationell nivå har de politiska aktörerna varit relativt samstämmiga, än så länge, men bland olika debattörer ser jag tydliga skillnader i hur man förhåller sig till Sveriges krisstrategi, som delvis tar sig uttryck i hårda ord och känsloyttringar. Dessutom finns det såklart en koppling till just en ökad nationalism och en fara för att vi börjar betrakta omvärlden som något främmande och farligt. För mig som vill se en öppen värld där människor kan röra sig över gränser, oavsett om det handlar om migration eller resande, finns det mycket att oroas av, nu likväl som då. Samtidigt finns det, precis som under flyktingkrisen, otroligt fina initiativ i civilsamhället där många privatpersoner hjälper varandra på olika sätt. Där människor till exempel, apropå tillit, går och handlar åt främlingar och litar på att de ska få betalt. Det skulle ju inte gå att isolera äldre om det inte fanns så många som ställer upp med praktisk hjälp. Så det finns verkligen många positiva berättelser och jag hoppas förstås att det är de som kommer att göra bestående förändring. Det gäller att titta åt rätt håll bara.
Många branscher befinner sig i gungning just nu, och allt fler måste se sig om efter nya arbetsmöjligheter. Hur ser du att delningsekonomin och gigjobben påverkas av världsläget? Är det nu man ska satsa på gigekonomin eller är det bäst att söka sig tillbaka till traditionella heltidsjobb?
Vi ser ju idag många som varslas även från heltidsjobb, så ett sådant är ju ingen garanti för att men sitter säkert i en osäker tid. Tvärtom tror jag ibland att det kan innebära en falsk trygghet. Men jag skulle inte heller rekommendera någon att säga upp sig i dagsläget för att satsa på gig-jobbande. Däremot har ju olika leveranstjänster av exempelvis mat fått ett väldigt uppsving nu så det är ju en del av gigekonomin som växer. Framför allt tror jag att det är viktigt att dra lärdomar på lite längre sikt: arbetsmarknaden förändras snabbt, gamla jobb försvinner, nya tillkommer och ibland uppstår kriser som nu. För att hantera detta, både som samhälle och som individ, måste man vara flexibel och beredd att lära sig nya saker, helt enkelt vara beredd på förändring. Där tror jag att en ”gig-jobbarmentalitet” kan vara väldigt värdefull. En annan aspekt av det är ju att inte lägga alla ägg i samma korg; har jag en arbetsgivare står hela min försörjning och faller med att jag får behålla jobbet där. Om jag däremot har många olika uppdragsgivare, och kanske olika färdigheter – oavsett om det är som konsult, gig-jobbare eller något annat – så är chansen större att något av de jobben klarar sig igenom krisen. För egen del brukar till exempel en del av mina intäkter bestå i att hyra ut rum via Airbnb, den verksamheten ligger ju helt nere nu, men tack vare att jag också har uppdrag som skribent så kan jag försörja mig.
Sist men inte minst: under ditt år i delningsekonomin anammade du en ny attityd – att istället för att alltid ifrågasätta och tänka ”yes, but…” börja ställa frågan ”why not?” Har du något tips till de som efter två månader av hemmajobb mest fastnat i soffan, för att kunna få in lite ”why not” i vardagen? 
Jag tror verkligen att de där perioderna när det händer lite mindre i våra liv kan vara otroligt värdefulla för att få nya kreativa idéer om vad man vill göra. Det kanske kan leda till en förändring längre fram. Så till att börja med skulle jag nog rekommendera att ta en paus från TV-serier och digitala AW:s en kväll och bara ta en promenad istället. Eller vad som helst som gör att tankarna kan löpa lite mer fritt. Åtminstone för mig brukar det vara tillfällen då jag blir mer medveten om vad det är jag tycker är viktigt och vad jag skulle vilja göra mer av. Lite tid för introspektion, helt enkelt. Kanske ger det idéer hur jag skulle vilja förändra något som jag inte trivs med i mitt liv? Sedan kan man ju utnyttja den tid man kanske sparar in nu på olika aktiviteter som annars brukar finnas i vardagen till något som man velat göra länge. Lära sig ett nytt språk eller laga ny mat eller vad det kan vara. Sedan tror jag att sådana här tillfällen när vi ruskas om av omständigheterna också kan ge perspektiv på saker. Ofta är det nog rädsla som hindrar oss från att vara mer ”why not”, men vad är det värsta som kan hända? Vill du färga håret grönt, eller skaffa en hund eller säga upp vänskapen med en person – ja, det kanske inte är så farligt om man jämför med mycket annat här i världen. Testa!

Sockerkringlor – ett smakprov ur Offerträdet

  • 3 min

Detta är berättelsen Sockerkringlor av Per Faxneld. Den är publicerad i boken Offerträdet.

 

Sockerkringlor

När Anna-Karin Marhage fick sin första månadsrening drabbades hon av underliga drömmar. De återkom med blodet varje månad. Hon drömde om hur hon gick baklänges in genom dörrarna till en stor bondgård. Där inne satt storfar i ett högsäte och hon neg och hälsade på honom med vänster hand. Hon bjöds att sitta till bords med honom och en grupp flickor i hennes egen ålder. De erbjöds förtäring och Anna-Karin fick travar med sockerkringlor på ett fat av silver. Sådana var det bästa hon visste. Men mot måltidens slut förvandlades kringlorna till ormar. De av flickorna som skrek när födans sanna natur visade sig pryglade storfar med en piska av sammanflätade ormar. Behärskade man sig fick man ett gyllene armband av storfar i form av en orm. Anna-Karin var alltid bland de som istället fick smaka piskan.

Anna-Karins föräldrar var förmögna och ägde mycket skog. Augustidagen år 1899 då hon fyllde sexton år kom en förnäm herre till gården och ville köpa en del av skogen till ett frikostigt pris. Med sig hade han två flickor i hennes ålder, som han presenterade som sina döttrar. Trots det var de inte det minsta lika honom. Han var svartskäggig och de var ljushåriga. Besökarna tog alla i familjen i handen. När det var Anna-Karins tur överraskades hon stort då de bjöd henne vänster hand istället för höger. Mannens kalla handslag ingöt en rysning i henne och hon rös igen då hon fick se att flickornas handleder pryddes av armband i form av ormar. Hon hade aldrig delat med sig av sina drömmar till någon, av rädsla för att uppfattas som förryckt. Det var knappast ett bättre tillfälle att dryfta saken nu.

Efter en stel och tyst middag drog sig hennes far och den främmande herrn tillbaka till ett bakre rum för att tala affärer. Modern försökte konversera hans döttrar, men de förblev föga talföra. Hon berättade om Anna-Karins planer på att bli sköterska, utan något vidare gensvar. Anna-Karin ömsom svettades, ömsom huttrade av kalla ilningar längs ryggen då hon såg på dem. Då far kom tillbaka strålade hans ansikte av förnöjsamhet. »Kära dotter», sade han, »jag har ordnat inackordering åt dig i Sundsvall så att du kan läsa till sköterska som du så enträget bönfallit mig om.» Glädjen han väntat sig uteblev. »Nej, nej, nej», skrek hon till svar och grep en eldgaffel från eldstaden för att värja sig med. Det blev ett förfärligt uppträde. Hennes hysteriska gråt, våldsamma försök att angripa gästerna och osammanhängande yrande om drömmar övertygade snart föräldrarna om att hon blivit galen. De lindade henne hårt i lakan så att hon inte kunde röra sig och bäddade ned henne.

Det dagades och hennes far steg in med allvarlig min. Fadern förklarade att besökaren var läkare på en klinik för mentalt ansatta. Han hade fått veta att skog vore en god placering för en större summa pengar som han ärvt och därför kommit till dem. Efter gårdagen hade han erbjudit sig att ta sig an Anna-Karin som patient istället för som inackorderad i hemmet. Hon skulle få åtfölja honom och hans båda döttrar tillbaka till kliniken nu med en gång. Anna-Karin sade på nytt att hon sett mannen i sina drömmar, men far ville inte lyssna. Han försökte lugna henne med att han försäkrats att maten på kliniken var utmärkt. »Man får till och med sockerkringlor ibland», sade han tröstande.

 

– Per Faxneld

Kvantdatorbyggande författare tipsar om kvantfyisk HBO-serie

  • 5 min

I ett mejl häromdagen nämnde författaren och fysikern Göran Johansson, aktuell som en av upphovsmännen bakom nya boken Kvantfysiken och livet, lite i förbifarten att han sett en ny tv-serie på HBO med en ”mycket vacker” kvantdator och ”en hel del scener med kvantfysik-snack som är bra påläst”.

Göran Johansson arbetar till vardags i ett miljardprojekt för att bygga en svensk kvantdator på Chalmers i Göteborg. Det var givetvis omöjligt att motstå att be Göran skriva en recension av serien till förlagets webbsida.

Tänk vilken lyx: en fascinerande tv-serie tar slut och en intressant och bildande bok tar vid och fördjupar

Men är det inte helt hål i huvudet av en förläggare att be författaren tipsa om en tv-serie, undrar kanske vän av ordning? Nja, tvärtom säger jag. Även den mest bokälskande förlagsperson tittar ju på tv – liksom garanterat både författare och de flesta vetgiriga bokläsare. Så vad kan väl vara bättre än att få en författare att koppla ihop det ena mediet med det andra? Tänk vilken lyx: en fascinerande tv-serie tar slut och en intressant och bildande bok tar vid och fördjupar.

Så, läs och inspireras av Görans recension. Och missa inte att fördjupa er i den märkvärdiga kvantfysiken och dess betydelse för allt levande på jorden.

Mattias Pettersson, förläggande redaktör


Du kan köpa Kvantfysiken och livet i din lokala bokhandel, i nätbokhandeln eller på Volante shop


27/3–2020

DEVS – en sci fi-thriller i tech-miljö med mycket realistisk kvantfysik

 

Jag har fastnat för serien DEVS som nu strömmas på HBO Nordic. Nya avsnitt släpps på torsdagar och gårdagens avsnitt är nummer fem av åtta. Miljön är San Francisco Bay Area, där high-tech-företaget Amaya dominerar eftersom dess hippieliknande grundare Forest byggde bättre kvantbitar än någon annan(!). Miljöerna är mycket vackra och handlingen går förhållandevis långsamt framåt, förutom i de mer våldsamma scenerna som effektivt skapar ett hotfullt driv som i den bästa spionthriller.

Forest har mer pengar än han skulle kunna göra av med under flera livstider, men plågas svårt av sorg efter att ha förlorat sin fyraåriga dotter Amaya. Hon har fått ge namn till Forests företag och är dessutom som en 50 meter hög naturtrogen staty synlig från alla delar av företagets campus. Där arbetar Lily, en mycket begåvad matematiker med kryptografi som specialitet, och det är hon som börjar nysta i märkligheter kring företaget när hennes pojkvän och kollega Sergei försvinner.

ett tal som är så stort att det saknar betydelse

Utan att avslöja för mycket är en kvantdator central för handlingen. Förutom att den ger Forest en helt oförliknelig beräkningskraft, så är den också mycket estetisk i sin glaskub, som bara är den innersta av ett antal coola inneslutningar. På frågan hur många kvantbitar den har är svaret ”ett tal som är så stort att det saknar betydelse”. Det är många kvantbitar det.

För mig som jobbar med att bygga en supraledande kvantdator är det dessutom kul att DEVS version på många sätt är lik den uppställning vi jobbar med. Jag kan till exempel berätta att de tunna rören som bygger upp strukturen troligtvis är koaxialkablar för mikrovågor. Dock är det lite svårt att förstå hur den kan fungera i fullt dagsljus, eftersom detta vanligtvis skapar en mängd så kallade kvasipartiklar i supraledarna, vilket borde störa ut alla beräkningar. Men det är som sagt mycket snyggt!

i serien får vi en utmärkt föreläsning om dubbelspaltsexperiment av en kvinnlig version av Stephen Hawking

Det är dessutom väldigt kul att Lily redan i första avsnittet hamnar i en mycket initierad diskussion om hur Shors kvantalgoritm för att knäcka koder fungerar. Lite senare i serien får vi en utmärkt föreläsning om dubbelspaltsexperiment av en kvinnlig version av Stephen Hawking. Det verkar också som om olika tolkningar av kvantfysiken, som till exempel Köpenhamnstolkningen och många världar-tolkningen är centrala för seriens handling. Dessa tolkningar berör teman som spänner upp frågeställningar om huruvida världen är deterministisk och vad det gör för fria viljan.

Här är det ju dramaturgiskt spännande att ta upp kvantfysik och inte minst många världar-tolkningen. En personlig kommentar är ju att determinism och fri vilja är frågor som är långt större än kvantfysiken. Det verkar också som om Forests kvantdator är betydligt kraftfullare än något som vi någonsin kommer att kunna bygga, men det får väl anses tillåtet som dramaturgiskt grepp. Star Trek hade ju absolut inte varit lika spännande utan warp-drift och teleportering – två fenomen som ju också verkar svåra för oss att lösa rent teknisk den närmaste tiden.

en snygg thriller som tar upp kvantfysik på ett både aktuellt, initierat och tilltalande vis

Som sammanfattning kan jag rekommendera DEVS eftersom det är en snygg thriller med bra musik som dessutom tar upp kvantfysik på ett både aktuellt, initierat och tilltalande vis, åtminstone fram till avsnitt fem!

Göran Johansson

Professor i teoretisk och tillämpad kvantfysik vid Institutionen för Mikroteknologi och Nanovetenskap vid Chalmers, Göteborg. Avdelningschef för avdelningen för tillämpad kvantfysik och Co-Director för Chalmers Excellensinitiativ Nano.

 

Kvantfysiken och livet – våra innersta mekanismer och världarna omkring oss är skriven av professorerna Joar Svanvik, Göran Johansson, Ingemar Ernberg och Göran Wendin tillsammans med vetenskapsjournalisten Tomas Lindblad.