Efter Augustpriset: varför skriva om döden?

  • 4 min

Magnus Västerbro om dödsskräcken, nya boken och hur Vålnadernas historia unikt för samman olika forskningsområden – och läsarkretsar.

Vålnadernas historia utgår i grund och botten från min egen dödsskräck, som drabbade mig på allvar för första gången när jag var 12 år gammal. Det var då det faktumet att jag ska dö en gång verkligen slog mig, vilket sedan låg till grund för det nästan maniska intresse jag länge hade för berättelser om skräck, spöken och det övernaturliga – jag läste Lovecraft, Stephen King oavbrutet och spelade rollspel som kretsade kring fantastiska, främmande världar fulla med alla slags osynliga krafter. Sedan, som vuxen, har intresset dröjt sig kvar men snarare börjat dra mot de filosofiska och idéhistoriska aspekterna. Jag har aldrig kunnat ha en gudstro, och heller ingen tro på övernaturliga krafter, men hela tiden fascinerats av de som har det och finner tröst i det.

Detta är alltså det som ligger till grund för den här boken. Mer konkret utgår jag från 1700-talsengelsmannen Samuel Johnson, som sa att frågan om spöken finns eller inte (utanför våra huvuden, får man väl tillägga) är en av de viktigaste frågor man kan ställa sig ur ett teologiskt och/eller filosofiskt perspektiv. Finns de, så bekräftar de att vi har en odödlig själ och att det finns goda skäl att tro på gud – ett argument mot den ateism som började synas allt mer på hans tid. Och finns spökena inte, så säger det faktum att människor ändå tycker sig se dem något mycket intressant om hur vi egentligen skapar våra bilder av verkligheten.

Kring detta kretsar alltså boken – det är en berättelse om tro och tvivel inför ”det andliga” som spänner över flera årtusenden. Utöver detta använder jag även spökena för att resonera kring hur människor i olika tider försökt hantera död, sorg och förlust. Jag tar alltså frågan om huruvida vålnader existerar eller inte på stort allvar, och betraktar människans existensiella grubblerier genom dem.

Det som framförallt skiljer Vålnadernas historia från andra liknande böcker är alltså just att jag skildrar inställningen till det övernaturliga, i det här fallet spöken, även ur en skeptikers perspektiv.

Sedan är den även ovanligt bred, genom att den tecknar den historiska utvecklingen från antiken till idag. Inga andra böcker gör det, vad jag vet – oftast fokuseras på en viss aspekt, eller en viss tid.

Jag tänker alltså att man kan läsa den bredvid sådana som the Penguin book of the Undead (utgiven 2016) och the Penguin book of Hell (fr 2018), samt Owen Davies ”Haunted, a social history of ghosts” från 2007 (utgiven på Palgrave Macmillan). Lägger man till dessa böcker Richard Dawkins och Sam Harris, de ”nya ateisterna”, så får man även in bokens grundläggande perspektiv. I bakgrunden finns förstås det klassiska engelska historieverket ”Religion and the Decline of Magic” av Keith Thomas, från 1971, som i grunden påverkat mitt arbete. Kanske kan man också lägga till historikern Thomas W. Laqueurs ”The Work of the Dead” från 2015 (Princeton university press) så har man verkligen ringat in vad jag försöker göra i min bok.

Det är alltså en bok om spöktrons och det övernaturligas idéhistoria, men också om det skeptiska tänkandets utveckling, liksom ett försök att skildra hur människor i västvärlden har förhållit sig till döden genom tiderna. Dödens historia, men sedd genom vålnadernas prisma, skriver jag någonstans.

För egen del har boken också hjälpt mig, rent konkret. Jag känner mig mer övertygad än någonsin om att vi faktiskt utplånas när vi dör – och att det alltså inte finns något liv på den andra sidan. På så vis mynnar boken ut i ett slags ateistiskt manifest, det vill säga att vi måste våga se döden för den utplåning som den av allt att döma innebär. Men den tanken skrämmer mig inte lika mycket längre. Snarare har arbetet med den här boken hjälpt mig att se att jag bara är en i en lång kedja av människa som kämpar med förtvivlan, skräck och sorg inför tanken på slutet. Det är i sig tröstande, och har hjälpt mig att med större jämnmod se in i tomheten på den andra sidan.

Nobelpristippade Jennifer Doudnas gensax – helt banbrytande teknik som berör oss alla

  • 6 min

Författaren Jennifer Doudna var favorittippad för ett kemipris även i år, men skam den som ger sig! Med det genetiska verktyget CRISPR-Cas9 har det blivit möjligt för människan att redigera alla levande organismers arvsmassa nästan lika enkelt som man klipper och klistrar i en skriven text. Läs mer om ett av den moderna vetenskapens största upptäckter i detta utdrag ur  Jennifer Doudnas oupphörligt fascinerande bok Sprickan i skapelsen! Och håll tummarna med oss för ett Nobelpris nästa år!

I min dröm står jag på en strand.

Och plötsligt ser jag den komma långt där borta. En våg.

Till att börja med är den helt liten, men för varje sekund kan jag se den växa, torna upp sig framför mig som en allt högre mur, med ett skummande krön som förmörkar himlen. Bakom den följer andra vågor, alla på väg in mot stranden.

Jag är paralyserad av rädsla – men medan tsunamin kommer allt närmare övergår min skräck i beslutsamhet. Jag upptäcker ett litet träskjul bakom mig. Det är min vän Puas ställe, utanför står en hög med surfbrädor. Jag plockar upp en bräda och hoppar ut i vattnet, paddlar ut i viken runt vågbrytaren och beger mig iväg rakt mot de inkommande vågorna. Innan den första vågen väller in över mig lyckas jag dyka igenom den, och när jag kommer ut på andra sidan surfar jag nerför den andra vågen. På vägen ner insuper jag utsikten. Det är en fantastisk syn – där är Mauna Kea och ännu längre bort Mauna Loa, vulkaner som reser sig skyddande över viken och sträcker sig upp mot himlen.

Plötsligt slår jag upp ögonen och vaknar. Jag befinner mig i mitt sovrum i Berkeley i Kalifornien, tusentals kilometer från mitt barndomshem.

Det är juli 2015 och jag är mitt uppe i det mest spännande och överväldigande året i mitt liv. Den senaste tiden har jag regelbundet haft drömmar som den här, och nu har jag börjat förstå deras djupare mening. Stranden är en hägring, men vågorna och det virrvarr av känslor som de väcker – rädsla, hopp och vördnad – är bara alltför verkliga.

Mitt namn är Jennifer Doudna. Jag är biokemist och har tillbringat större delen av min karriär i ett laboratorium, där jag har forskat i ämnen som de flesta utanför mitt område aldrig har hört talas om. Men de senaste fem åren har jag blivit engagerad i ett banbrytande område av livsvetenskaperna, ett ämne i snabb utveckling som inte ryms inom ett akademiskt forskningscentrums fyra väggar. Mina kollegor och jag har svepts iväg av en oemotståndlig kraft, inte helt olik tsunamin i min dröm – med den skillnaden att detta är en flodvåg som jag själv varit med om att utlösa.

Bara några år tidigare hade jag bidragit till att utveckla en ny bioteknik som nu, sommaren 2015, hade börjat accelerera i en takt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Och dess konsekvenser var omvälvande – inte bara för livsvetenskaperna utan för allt liv på jorden.

Den här boken är historien om denna teknik, och om mig. Det är också din historia. För det kommer inte att dröja länge innan effekterna av denna teknik berör oss alla.

Människor har ägnat sig åt att omgestalta den fysiska världen i många tusen år, men aldrig har effekterna varit lika dramatiska som i dag. Industrialisering har orsakat klimatförändringar som hotar ekosystem över hela jorden, och dessa och andra mänskliga aktiviteter har gjort att allt fler arter dör ut i de mångskiftande populationer av varelser som vi delar jorden med. Förändringarna är så stora att geologer har föreslagit att döpa om vår nuvarande tidsålder till ”antropocen” – den mänskliga epoken.

Men den biologiska världen genomgår också andra djupgående förändringar, även de orsakade av människor. Under miljarder år framskred livet i enlighet med Darwins evolutionsteori: Organismer utvecklades genom en serie slumpmässiga genetiska variationer som i vissa fall gav fördelar när det gällde att överleva, konkurrera och föröka sig. Hittills har även vår art formats av denna process; fram tills nyligen var vi i själva verket nästan helt utlämnade åt den. När jordbruket växte fram för tiotusen år sedan började människor påverka evolutionen genom selektiv avel av växter och djur, men utgångsmaterialet – DNA-mutationerna som låg bakom de genetiska variationer som fanns att välja mellan – uppkom fortfarande spontant och slumpmässigt. Till följd av detta var människans försök att omvandla naturen stapplande och hade bara begränsad effekt.

I dag har allt detta förändrats drastiskt. Forskare har lyckats få denna uråldriga process helt under mänsklig kontroll. Med hjälp av kraftfulla bioteknologiska verktyg som gör det möjligt att mixtra med DNA i levande celler kan forskarna nu bearbeta och rationellt modifiera den genetiska kod som definierar varje art på planeten, inklusive vår egen. Och med det senaste och kanske mest effektiva genetiska verktyget, CRISPR-Cas9 (eller kortare: CRISPR), har genomet eller arvsmassan – en organisms hela DNA-innehåll, inklusive alla dess gener – blivit möjligt att ”redigera” nästan på samma sätt som en skriven text.

Förutsatt att den genetiska koden för en viss egenskap är känd kan forskare använda CRISPR för att föra in, redigera eller radera ifrågavarande gen i arvsmassan hos vilken som helst levande varelse, det må vara en växt eller ett djur. Denna metod är mycket enklare och effektivare än någon annan nu existerande teknik för genbearbetning. Praktiskt taget över en natt har vi ställts på tröskeln till en ny epok inom genetisk ingenjörskonst och behärskning av den biologiska verkligheten – en revolutionerande epok där bara vår kollektiva fantasi sätter gränser för vad som är möjligt.

Detta nya verktyg för genredigering har hittills prövats ut framför allt inom djurriket. Forskarna har till exempel använt CRISPR för att ta fram genetiskt förstärkta versioner av beaglehundar; genom att förändra en enda bokstav av DNA:t i en gen som kontrollerar muskeltillväxt har man skapat bodybuilderliknande hundar med enorma muskler. I ett annat fall har man inaktiverat en gen i grisens genom som reagerar på tillväxthormon och på så sätt skapat mikrogrisar, svin som inte är större än stora katter och som kan säljas som husdjur. Något liknande har forskare gjort med getter av rasen shannbei, genom att med hjälp av CRISPR redigera djurens arvsmassa så att de utvecklar både mer muskler (vilket ger mer kött) och längre hår (vilket ger mer kaschmirfibrer). Just nu använder genetiker till och med CRISPR för att förvandla den asiatiska elefantens DNA till något som alltmer liknar den ullhåriga mammutens DNA, i förhoppning om att någon dag kunna återuppliva detta utdöda djur.

Texten är ett utdrag ur Sprickan i skapelsen – Genredigering och människans makt över evolutionen av Jennifer Doudna & Samuel Sternberg, utgiven på Volante.

Jeff Bezos: ”Upptäckare är coola, erövrare är inte det”

  • 5 min

 Jeff Bezos höga innovationstakt har ofta lett till att Amazon lanserat tjänster som i omvärldens ögon enbart framstått som häpnadsväckande fräcka försök att krossa motståndare. I biografin Världens största butik beskriver Brad Stone flera situationer där Jeff Bezos bästa sidor – visionerna, kreativiteten och det närmast religiösa fokuset på kundupplevelsen – bara har förstärkt omvärldens syn på honom som en okänslig buffel. För Bezos själv har målet däremot alltid varit givet – att Amazon ska bli ett av världens mest älskade företag.

I december 2011, som om de letade efter en passande avslutning på ett år fyllt av kontroverser angående omsättningsskatt, företagsförvärv, MAP och ekonomin kring e-böcker, gjorde Amazon en klumpig reklamkampanj för sin prisjämförelseapp till smarta mobiler. Appen lät användarna ta foton eller skanna streckkoderna på produkter i lokala butiker och jämföra priserna med Amazons. Den 10 december erbjöd Amazon en rabatt på upp till femton dollar till alla som använde appen för att handla på nätet i stället för i butik. Även om vissa kategorier var undantagna, exempelvis böcker, gav satsningen upphov till en flodvåg av kritik.

Senatorn Olympia Snowe kallade kampanjen ”konkurrensbegränsande” och ”en attack på de småföretag som skapar arbetstillfällen i våra samhällen.” En anställd på Powell’s Books i Portland, Oregon, skapade en Occupy Amazon-sida på Facebook. En talesperson för Amazon påpekade att appen främst var avsedd för att jämföra priserna hos stora butikskedjor, men det spelade ingen roll. Kritikerna blev bara mer högljudda, och hävdade att Amazon utnyttjade sina kunder för att spionera på konkurrenternas priser och roffa åt sig intäkter från småföretag. ”Jag trodde först att Amazons prisjämförelseapp bara berodde på arrogans och ren illvilja, men det finns också något underligt klumpigt och taffligt över den”, skrev romanförfattaren Richard Russo i en dräpande ledare i New York Times.

Stormen kring prisjämförelseappen stillnade snart. Men den väckte större frågor: Skulle Amazon fortsätta att framstå som ett innovativt och värdeskapande företag som existerade för att betjäna och glädja kunderna, eller skulle de alltmer komma att betraktas som en koloss som endast förflyttade pengar från andra företags och lokalsamhällens konton till sina egna välfyllda kassakistor?

Under de här konfliktfyllda åren tog sig Jeff Bezos tid att tänka närmare på just den frågan. När Amazon blev ett företag med en omsättning på 100 miljarder dollar, funderade han, hur skulle de då kunna bli älskade snarare än fruktade? Som han med jämna mellanrum gör skrev Bezos ner sina tankar i ett PM, som han delade ut till sina toppchefer under en S-teamskonferens. Jag fick en kopia via en person med insikt i företaget som ville vara anonym. PM:et, vilket Bezos hade gett titeln Amazon.love, målar upp en vision för hur Amazons grundare vill att hans företag ska uppföra sig och uppfattas av omvärlden. Det speglar Bezos värderingar och målmedvetenhet, och kanske även hans blinda fläckar.

”Vissa stora företag utvecklar hängivna supporterskaror, älskas av det stora flertalet och uppfattas till och med som coola”, skrev han. ”Av olika anledningar, på olika sätt och i olika grad utgör bolag som Apple, Nike, Disney, Google, Whole Foods, Costco och till och med UPS exempel på företag som är mycket omtyckta bland kunderna.” I andra änden av skalan, tillade han, tenderade företag som Walmart, Microsoft, Goldman Sachs och ExxonMobil snarare att vara fruktade.

Bezos menade att denna sistnämnda grupp, kanske oförtjänt, betraktades som exploaterande. Han undrade varför Microsofts stora användarskara aldrig i någon större omfattning hade ryckt ut till företagets försvar mot kritikerna, och ponerade att kunderna helt enkelt inte var nöjda med företagets produkter. Han framförde teorin att UPS, även om de inte var särskilt uppfinningsrika, gynnades av det faktum att de hade det osympatiska US Postal Service som konkurrent. Walmart var tvungna att handskas med ”ett överflöd av sympatiska rivaler” i form av de små lokala butiker som konkurrerade med företaget.

Men Bezos var ändå inte nöjd med denna förenklade slutsats, och använde sin sedvanliga analytiska förmåga för att reda ut varför vissa företag var älskade och andra fruktade.

Oförskämdhet är inte coolt.

Att besegra småföretag är inte coolt.

Att härma andra är inte coolt.

Ungdom är coolt.

Risktagande är coolt.

Att vinna är coolt.

Artighet är coolt.

Att besegra större, osympatiska företag är coolt.

Kreativitet är coolt.

Upptäckare är coola.

Erövrare är inte coola.

Att vara fixerad vid konkurrenterna är inte coolt.

Att stötta andra är coolt.

Att lägga beslag på allt värde enbart för företaget är inte coolt.

Ledarskap är coolt.

Övertygelse är coolt.

Uppriktighet är coolt.

Att fjäska för allmänheten är inte coolt.

Hyckleri är inte coolt.

Att tänka stort är coolt.

Det oväntade är coolt.

Missionärer är coola.

Legosoldater är inte coola.

På ett tillhörande kalkylblad listade Bezos sjutton egenskaper, däribland artig, pålitlig, risktagande och tänker stort, och rangordnade ett dussin företag utifrån varje specifik kvalitet. Han medgav att metoden var ytterst subjektiv, men slutsatserna, som han redogjorde för i slutet av sitt Amazon.love-PM, var tänkta att öka Amazons chanser att sticka ut bland de älskade företagen. Att vara artig och pålitlig och kundorienterad räckte inte. Att uppfattas som kreativ, som en upptäckare snarare än en erövrare, var livsviktigt. ”Jag tror faktiskt att de fyra ’oälskade’ företagen i själva verket är kreativa. Men de uppfattas inte som innovatörer eller pionjärer. Det räcker inte att vara innovativ – denna pionjärsanda måste också synas och uppfattas av kundkretsen”, skrev han.

”Jag tänker mig att ett resultat av den här konferensen skulle kunna vara att vi ger en insiktsfull direktör uppdraget att analysera ämnet i detalj”, avslutade Bezos. ”Kanske kan vi hitta påtagliga åtgärder som kommer att öka våra chanser att bli det främsta bland företagen i den första gruppen. Det känns som ett värdigt mål!”

 

Detta är ett utdrag ur Världens största butik : biografin om Jeff Bezos och Amazon av den amerikanska ekonomijournalisten och författaren Brad Stone. Utkommer på Volante oktober 2019.

Jonna Bornemark: ”Våra idéer om vad till exempel magi är, är väldigt begränsade.”

  • 2 min

jonna_5847

Vad är Det omätbaras renässans för sorts bok?

– Det är en filosofisk samhällskritik.

Du tar avstamp hos tre renässansfilosofer. Vad är det egentligen dagens människa har att hämta hos dem?

– En hel del! Nicholas Cusanus har fascinerande tankar om att inte veta och ett mycket rikare förnuftsbegrepp. Giordano Bruno har tankar om vad materia och liv är som ger perspektiv på vår tids idéer om materia och liv. René Descartes slutligen är egentligen inte en renässansfilosof utan snarare en tidig modern filosof och hos honom kan vi hitta både tankar som är högst aktuella idag, som uppdelningen mellan tänkande och utsträckt materia, och dels tankar som vi ofta tappar bort, som att det är en känsla, nämligen förundran, som all kunskap börjar i.

Ordning är ju bra, men inte när det kväver allt liv och omdöme.

När började du reagera över vår övertro på mätbarheten?

– När jag började jobba på Centrum för praktisk kunskap och fick höra mängder av berättelser om arbetssituationen från bland annat vård, skola och omsorg. Då insåg jag att den övertro på ett kalkylerande förnuft som finns inom scientistiska (vetenskapstroende) rörelser och inom till exempel den anglosaxiska radical-atheism-rörelsen är ett bredare samhällsproblem.

Undertiteln tar upp pedanternas världsherravälde. Vad är det egentligen för fel på pedanteri? Det blir ju oftast ordning!

– Jo, ordning är ju bra, men inte när det kväver allt liv och omdöme. Pedanterit innebär en övertro på vår förmåga att kontrollera livet och kan innebära att vi skapar en fullständig ordning i vårt pappersarbete som får täcka över det faktum att vi inte har full kontroll över den levda världen. Det kan i sin tur leda till att missförhållanden i den verkliga världen sopas under mattan.

Jag tror vi kan få en rikare, mer färgsprakande och spännande värld.

Du lyfter även upp tro och gamla föreställningar som du belyser på ett nytt sätt. Borde vi öppna upp för exempelvis mer magi?

– Jag tror att vi har mycket att vinna på att titta igen på gamla praktiker, våra idéer om vad till exempel magi är, är väldigt begränsade. Jag tror vi kan få en rikare, mer färgsprakande och spännande värld om vi såg bortom en materialistisk reduktionism. Jag tror också att vi på så sätt skulle förstå oss själva bättre.

 

Läs mer om Jonna Bornemark.

Mattias Beijmo: ”En ny form av vapenindustri som Sverige är med och leder.”

  • 5 min

mattias_17

 

Vem är du – och vad har du gjort tidigare?
– Jag heter Mattias Beijmo och blev kär i internet 1995, och har arbetat med det sedan dess. Sedan 1999 har jag arbetat på strategisk nivå med digitaliseringen av samhället: först många år med uppdrag från de stora bankerna, därefter med mediehus som Schibstedt, och sedan sedan ca åtta år med särskilt fokus på aktörer med ett demokrati och/eller idéburet fokus. Under dessa snart 20 år har jag föreläst om hur det digitala revolutionerar men också måste hitta rätt ramverk för att det inte ska bli riktigt fel.

Boken, De kan inte stoppa oss, handlar om paret Bassel och Noura – varför kändes de så intressanta att skriva om?
– Vet inte om det är svar på frågan, men Bassel och Noura är för mig en episk historia om digital revolutionsromantik, hur internetmediet gör det omöjliga möjligt, gör murar och gränser till historiska parenteser. Men också hur det ändå alltid är människors mod som krävs oavsett verktygen.

Hur hörde du först om dem?
– Under 2015/2016 arbetade jag med flyktingarnas situation på och kring Medelhavet. Jag upptäckte då hur viktig teknologin var för att de överhuvudtaget skulle överleva resan, och också hur avgörande den var för deras uppror mot Assad eller andra diktatorer. Jag följde det där från mitt håll, och när min flickvän skickade en länk till en artikel om Bassel så började jag nysta i en enormt lång tråd från det andra, syriska, hållet. Den tråden krockade med min egen värld, den svenska tech-världen, och jag fattade att Bassel och Noura inte bara hade Assads säkerhetstjänst emot sig – europeiska och svenska IT-företag som jag själv känt till i många år var deras mest dödliga fiende.

 

Jag fattade att Bassel och Noura inte bara hade Assads säkerhetstjänst emot sig – europeiska och svenska IT-företag var deras mest dödliga fiende.

 

Ur ett större perspektiv: vad handlar De kan inte stoppa oss om?

– För mig handlar boken om vår tids viktigaste fråga – hur kan vi se till att säkra digitaliseringens möjligheter att skapa en bättre värld, men samtidigt hindra att stater och privata aktörer använder förändringen till syften som slår ut mänskliga rättigheter och bidrar till ofrihet och ojämlikhet. ”Bättre värld” innebär såklart en strävan mot den utopiska tanken att ingen styr och reglerar dina åsikter och tankar, men också en värld som allt bättre hindrar terror och våld att komma in i våra liv. Där finns en balans att diskutera. Och även påverka. Jag tycker det är intressant hur några unga killar kan rädda liv i Syrien med hjälp av sina datavetenskapliga kunskaper, men hur Carl Bildt och andra makthavare kan se till att övervakningsteknologin de kämpar emot undantas från exportförbud.
Dessutom handlar den om en ny form av vapenindustri som Sverige är en av ledarna i. Det är en sektor där företag nu hamnat i domstol för medhjälp till tortyr, företag vars teknologier finns bakom stora delar av all telefoni och datatrafik i Europa.

Varför behövs boken?
– Vi har just börjat upptäcka hur jättar som Facebook och Google utnyttjar data om oss för kommersiella syften. Det är dags att vi går vidare och börjar fundera på hur stater och en ny vapenindustri använder samma data för att kontrollera vad vi ser och för att hålla koll på oss. Detta är inte Orwell – det händer nu, hela tiden och överallt. Graden av övervakning i till exempel Sverige styrs delvis av lagstiftning, delvis av vad som är tekniskt möjligt, men också av hur mycket/lite insyn vi har i underrättelseorganisationers arbete. Jag ställde mig själv frågan: Om jag stått där på Drottninggatan när Akilov kom farande med lastbilen, skulle jag då inte tyckt det hade varit bra om elektronisk övervakning hade hindrat honom långt innan den där fredagen i april? Det finns alltid en iskall, oskön, pragmatik i kontrast till de ideal som inte minst jag själv proklamerat under alla års arbete.
– Eftersom våra tankar och intentioner numera finns på till exempel sociala medier, är rätten till våra åsikter inte längre låst till vad vi explicit säger. Genom att ett företag som Facebook kan förutse vad vi tycker och vet om vi besökt en partilokal, är den implicita, outtalade, digitala dimensionen av vårt medvetande något som måste skyddas i deklarationer och lagstiftning. Om vi vill skydda vår fria tanke, så måste vi reglera det digitala rummet.
– Det här är ingen lätt fråga, därför måste vi förstå de olika aspekterna. Ingenstans blev den ena aspekten tydligare än i Syrien 2011-2012, och som boken visar har Sverige spelat en stor roll på båda sidor i den digitala konflikten. Att förstå att neutrala Sverige öppnar upp ännu en vapenindustri är viktigt i sammanhanget. Och sällan har den andra aspekten, säkerheten, terror, et cetera blivit så tydlig i samband med den internationella terrorismens utveckling under 2000-talet fram till nu med Breivik och Akilov.

Att förstå att neutrala Sverige öppnar upp ännu en vapenindustri är viktigt i sammanhanget.

Vad har varit det svåraste?
– Jag har arbetat med boken i princip heltid i ett års tid, och det svåraste har varit själva grävandet, att faktiskt få fram hur det egentligen var och är. Ingen i Europa vill ha insyn, källor är såklart livrädda och hackers är paranoida by default. Jag har också fått lära mig en hel del nya, tekniska, grejer av hackers som är minst dubbelt så smarta som jag, och samtidigt mer än hälften så unga. Det har varit utmanande, också för dem inbillar jag mig.

Vem tänker du dig ska läsa den?
– Alla som gillar yttrandefrihet men är rädd för terror och ser en kamera på sin dator eller telefon när de tittar upp från den här texten, och undrar: borde jag tejpa över den? Hjälper det?