Johan Wirfält börjar på Volante: ”Det känns som att komma hem”
I mars börjar Johan Wirfält på Volante som förläggare och ansvarig för utveckling av innehåll. Han har sedan 2014 varit konstnärlig ledare för Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm, där han även varit en del av ledningsgruppen. På Kulturhuset har han bland annat ansvarat för debatt- och seminarieprogrammet.
Johan Wirfält har annars en bakgrund som journalist. Det var i den rollen som Volantes förlagschef Tobias Nielsén först stötte på honom. Här ställer han några frågor till Johan:
Jag minns dig för länge sedan som en petnoga textredaktör på modemagasinet Bon. Sedan har vi haft mycket kontakt i ditt jobb som chef för Kulturhuset Stadsteaterns debatt- och seminarieverksamhet. Om du skulle sammanfatta allt du gjort tidigare?
– Oj! Jag har varit med och startat livsstilsmagasinet Rodeo, som jag också var chefredaktör för. Dessutom gjort en vända som debattredaktör på Expressen och jobbat ett par år som journalist i London. Innan jag hamnade på Kulturhuset var jag onlinechef på SVT Debatt. Och så har jag arrat klubbar och små festivaler i skogar tillsammans med en massa roliga människor, gjort en och annan konsthappening, drivit skivbolag – och skrivit en bok om den svenska landsbygden tillsammans med en kille som heter Bengtsson.
Volante är redan bäst i Sverige på populärvetenskap och sakprosa
Men inte så mycket förlag i denna mix. Varför förlag nu?
– Det snabba svaret är att jag älskar att läsa, lyssna och diskutera, i bästa fall också i den ordningen. En oproportionerligt stor andel av böckerna i min hylla kommer redan från Volante, och det handlar antagligen om att vi går igång på liknande grejer. Alla har ju en berättelse inom sig, och väldigt många har dessutom spännande tankar som fler borde få ta del av. Att hjälpa till med det har alltid varit min drivkraft när jag sysslat med journalistik och satt ihop events – och det Volante gör handlar ju om i princip samma sak.
Det är på förlagen det händer just nu.
– Dessutom tycker jag att bokbranschen senaste årens känts mycket mer dynamisk och spännande än andra delar av kultur- och mediesektorn. Allt fler verksamheter styrs idag av fantasilösa administratörer som är besatta av algoritmer och målgruppsanalyser. De verkar ha missat något grundläggande: Bra stories och fenomenala idéer föds inte i Excel-ark – de kommer från människor. Som tur är finns författare och tänkare, exempelvis Jonna Bornemark som med sina böcker hos Volante beskrivit den här utvecklingen och får fler och fler att kräva något annat. Det är på förlagen det händer just nu.
Du kliver in i en roll som vi kallat 360-förläggare och head of development. Det senare, ska jag erkänna, är ett begrepp som jag är lite kluven inför. Vad innebär det om du skulle förklara?
– Kortversionen: Det är Linked In-språk för utvecklingschef. Jag ska göra ungefär samma saker som Ida Engvoll i Kärlek & Anarki – bara med lite mindre mössa och, tänker jag åtminstone tills vidare, utan nakenbad i Göteborg. Och med mer fokus på innehåll.
vi ska fortsätta vässa den spetsen
– Volante är redan bäst i Sverige på populärvetenskap och sakprosa. Tillsammans med våra författare och medarbetare ska jag se till att vi fortsätter vässa den spetsen, och ger ut de mest spännande idéerna och brännande berättelserna – samtidigt som vi breddar oss. Framåt ligger alltså flera bokprojekt, men också övergripande utveckling av vår utgivning. Vi kanske gör en festival eller en podd, vem vet?
Hur kommer det märkas att du börjar på Volante?
– Förlagshuset på Stora Nygatan 7 en särskild plats i mitt åldrande popkulturhjärta. Modebutiken Nitty Gritty låg ju här i början av 90-talet, när jag var tonåring från landsorten på besök i Stockholm var det ett av de häftigaste ställen jag visste. Så att börja på Volante känns helt enkelt som att komma hem. Samtidigt innebär det förstås vissa risker. Kan bli så att jag tjatar sönder fikarummet om stylingen i senaste Our Legacy-kollektionen, Birgitta Trotzigs Ölandsskildringar eller varför kretsen kring Londonkollektivet Sault gjort bäst popmusik i världen senaste året. Hoppas kollegerna har lite överseende i början?
Vi pratade i ett annat sammanhang om Martin Hägglunds Vårt enda liv. Varför fäste du dig vid den boken?
– Martin Hägglund lyckas koka ner frågan om livets mening till något så enkelt att det känns banbrytande: Vår tid på jorden är ändlig, vi kommer alla att dö och det är vad som ger livet mening. Hans bok är förstås mycket mer komplex än så, en vindlande resa genom världslitteraturen, filosofin och politiken. Men just insikten om att hur vi väljer att leva – att varje enskild handling blir meningsbärande – är själva kärnan för mig. Min 75-årige pappa kör för övrigt digital bokcirkel med sina vänner om Vårt enda liv nu. Det är en otrolig bok.
Förlagshuset på Stora Nygatan 7 en särskild plats i mitt åldrande popkulturhjärta
Några andra favoritböcker eller titlar hos oss på Volante?
– Så svårt att välja. Jag har ju redan nämnet Bornemark och Hägglund, men vill gärna lyfta fram vår fina klassikerserie också. Rachel Carsons Tyst vår och Jared Diamond Vete, vapen och virus är två böcker som när de kom ut båda förändrade hur människor ser på världen. Det är en fin ambition för vår utgivning. Sen måste jag slå ett slag för Cal Newports Deep Work också. Läs den – ifall du är en av dem som arbetar framför en skärm på dagarna är jag säker på att den kommer förändra åtminstone hur du förhåller dig till appnotiser i mobilen.
Vilka böcker och titlar ska du jobba med närmast?
– Under våren kommer jag bland annat ansluta till arbetet med Musse Hasselvall & Robert Svenssons rykande färska Våldet, och Lina Thomsgård & Helene Larsson Pousettes Arkivism. Lite längre fram i år ligger Mustafa Panshiris debutbok, Merlin Sheldrakes fantastiska Ett sammanvävt liv och flera ljudprojekt.
Vad jag annars förknippar med dig är skidåkning, outdooräventyr generellt, södra Sverige (både östkust och västkust), teoretiserande av mode, riktigt bra egen skrivförmåga i det korta krönikeformatet och långa reportage som i din bok Fagerhult häromåret – samt dansmusik. Något som blev fel här eller som jag missar?
– Tror vi fick med allt. För jag nämnde ju själv Birgitta Trotzigs Ölandsskildringar, eller hur?
Tobias Nielsén och Johan Wirfält.