Under en brinnande himmel, bakom kulisserna…
Bakgrundshistorien till Mark Sullivans bok Under en brinnande himmel är i sig som en roman.
I slutet av augusti 2019 besöker författaren Sverige då han är på väg till Milano för att besöka sin gamle vän Pino Lella, huvudpersonen i boken. Idag är Pino över 90 år.
FÖRORD
I början av februari 2006 var jag fyrtiosju år gammal och befann mig i mitt livs djupaste svacka.
Min yngre bror, som också varit min bästa vän, hade supit ihjäl sig sommaren innan. Jag hade skrivit en roman som ingen gillade, var indragen i en affärstvist och stod på randen till personlig konkurs.
När jag körde ensam på en landsväg genom Montana i skymningen kom jag att tänka på mina försäkringsvillkor och insåg att jag var värd mycket mer för min familj som död än som levande. Jag övervägde att köra in en bropelare vid sidan av vägen. Det snöade och var skumt ute. Ingen skulle ha misstänkt att det rörde sig om självmord.
Men så såg jag för mitt inre öga min fru och mina söner i den virvlande snön och hejdade mig. När jag svängde av landsvägen och parkerade bilen skakade jag våldsamt. Jag sänkte huvudet, på gränsen till ett nervsammanbrott, och bad till Gud och universum om hjälp. Jag bad om en berättelse som var större än jag, ett projekt jag kunde bli helt uppslukad av.
Och tro det eller ej, men senare den kvällen, på en middagsbjudning i Bozeman i Montana – av alla ställen – råkade jag höra fragment av en makalös, okänd berättelse från andra världskriget där hjälten var en sjuttonårig italiensk pojke.
Min första reaktion var att historien om Pino Lellas liv under krigets sista tjugotre månader omöjligen kunde vara sann. I sådana fall hade vi hört den förut. Men så fick jag reda på att Pino fortfarande var i livet, sex årtionden senare, och numera var tillbaka i Italien efter nästan trettio år i Beverly Hills och Mammoth Lake i Kalifornien.
Jag ringde honom. Till en början hade mr Lella ingen vidare lust att prata med mig. Han sa att han inte var någon hjälte, snarare en fegis, vilket gjorde mig ännu mer fascinerad. Efter åtskilliga fler telefonsamtal gick han till slut med på att träffa mig om jag åkte till Italien.
Jag flög dit och tillbringade tre veckor med Pino i en gammal villa i staden Lesa vid Maggioresjön, norr om Milano. Han var då sjuttionio år gammal, men stor, stark, stilig, charmig och rolig, och ofta undflyende i sina svar. Jag lyssnade flera timmar i sträck medan han frammanade det förflutna.
Vissa av Pinos minnen var så levande att de uppenbarade sig i luften framför mig. Andra var mer dunkelt upplysta och jag fick ställa många följdfrågor för att lirka fram dem i ljuset. Det var uppenbart att han undvek vissa händelser och personer, medan det fanns andra han verkade bäva inför att prata om över huvud taget.
När jag försiktigt pressade den gamle mannen om de plågsamma ögonblicken beskrev han tragedier som fick oss båda att falla i gråt.
Under den där första resan pratade jag även med förintelsehistoriker i Milano och intervjuade katolska präster och partisaner i motståndsrörelsen. Jag besökte alla viktiga platser med Pino. Jag åkte skidor och klättrade i Alperna för att förstå flyktvägarna bättre. Jag höll om den gamle mannen när han säckade ihop i förtvivlan på Piazzale Loreto, och jag såg hur sorgen riste genom hans kropp på gatorna runt Castello Sforzesco. Han visade mig platsen där han såg Benito Mussolini sista gången. I Milanos stora katedral, il Duomo, såg jag hans darrande hand när han tände ett ljus för dödsoffren och martyrerna.
Samtidigt fortsatte jag att lyssna på denne man som såg tillbaka på två år av sitt häpnadsväckande liv, på hur han blev vuxen som sjuttonåring, hur han blev gammal som artonåring, på medgångarna och motgångarna, prövningarna och triumferna, kärleken och sorgen. Mina personliga problem, och mina livserfarenheter i stort, kändes små och obetydliga i jämförelse med det han hade utstått vid en ofattbart låg ålder. Och hans insikter om livets tragedier gav mig nya perspektiv. Jag kände hur jag började läka inombords, och jag och Pino blev nära vänner.
När jag kom hem igen mådde jag bättre än jag gjort på flera år. Den vistelsen ledde till ytterligare fyra resor under de kommande tio åren, och jag fick möjlighet att göra efterforskningar om Pinos berättelse i glappen mellan andra bokprojekt. Jag kontaktade personal på Yad Vashem, Israels främsta centrum för hågkomst och undervisning om förintelsen, och historiker i Italien, Tyskland och USA. Jag tillbringade flera veckor i krigsarkiven i de här länderna och i Storbritannien.
Jag intervjuade ögonvittnena som fortfarande levde – åtminstone dem jag kunde hitta – för att bekräfta olika händelser, liksom ättlingar och vänner till dem som varit döda sedan länge, bland andra Ingrid Bruck, dottern till den mystiske nazistgeneralen som komplicerar den här berättelsens kärna.
Jag har i så stor utsträckning som möjligt hållit mig till faktauppgifterna från arkiven, intervjuerna och vittnesmålen. Men jag lärde mig snabbt att den utbredda praktiken att bränna nazisthandlingar i slutskedet av andra världskriget gjorde att dokumentationen kring Pinos förflutna i bästa fall var knapphändig.
Jag hämmades också av en sorts kollektiv minnesförlust i Italien efter kriget. Oräkneliga böcker har skrivits om D-dagen, de allierades kampanjer i Västeuropa och de tappra själar som riskerade livet för att rädda judar i andra europeiska länder. Men den nazistiska ockupationen av Italien och den katolska underjordiska järnvägen, som bildades för att rädda italienska judar, har fått ytterst lite uppmärksamhet. Omkring 60 000 allierade soldater dog under striderna för att befria Italien. Runt 140 000 italienare dog under nazisternas ockupation. Ändå finns det så lite skrivet om slaget om Italien att historiker har kallat det för den ”glömda fronten”.
En stor del av minnesförlusten orsakades av italienare som överlevde. Som en gammal partisan berättade för mig: ”Vi var fortfarande unga och ville bara glömma alltihop. Vi ville lägga de hemska sakerna vi hade upplevt bakom oss. Ingen pratar om andra världskriget i Italien, så ingen minns något.”
I och med dokumentförstörelsen och den kollektiva minnesförlusten, och eftersom så många människor redan var döda när jag väl fick upp ögonen för berättelsen, har jag i vissa partier tvingats konstruera scener och dialoger enbart med hjälp av Pinos minnesbilder flera årtionden senare, de knapphändiga fysiska bevis som finns kvar och min egen inlevelseförmåga, som i sin tur tagit avstamp i mina efterforskningar och initierade misstankar. I vissa fall har jag även för den narrativa helhetens skull slagit ihop och förtätat händelser och personer, samt dramatiserat skeden som jag fick berättade för mig i betydligt mer fragmentariska former. Till följd av detta är alltså berättelsen du nu ska läsa inget berättande sakprosaverk, utan en biografisk och historisk roman som håller sig nära det Pino Lella var med om mellan juni 1943 och maj 1945.