Magnus Västerbro: ”Att tänka på spöken och andar har varit ett sätt att öppna upp för de stora, existentiella frågorna.”
I höst kommer Magnus Västerbros uppföljare till Augustprisbelönade Svälten
Boken Vålnadernas historia : Spöken, skeptiker och drömmen om den eviga själen tar upp den västerländska spöktron under ett par dryga årtusenden, men handlar också om vårt förhållande till den allra största existentiella frågan: hur vi ska förhålla oss till att vi och de vi älskar en dag ska dö?
Varför en bok om spöken och spöktro?
– För att jag alltid har dragits till berättelser om det övernaturliga, det fasansfulla och skrämmande. Men också för att det ur ett kulturhistoriskt perspektiv är ett djupt fascinerande ämne. I alla tider har det funnits människor som trott att de döda kan återvända – men det har också alltid funnits de som inte har trott på sådant. Den berömde författaren Samuel Johnson sa redan på 1770-talet att frågan om spöken finns eller inte är en av de viktigaste man överhuvudtaget kan ställa sig om man är intresserad av teologi och/eller psykologi. För om spöken finns så bevisar de att det finns en ”andlig” dimension i världen och att de ateister som märktes allt mer redan på Johnsons tid hade fel. Men finns de inte så är det faktum att så många ändå tycker sig se dem oerhört intressant ur en psykologisk synvinkel – hur skapar egentligen människor sin bild av verkligheten?
I alla tider har det funnits människor som trott att de döda kan återvända – men det har också alltid funnits de som inte har trott på sådant.
Inte den mest logiska uppföljaren till Svälten? Eller?
– Kanske inte, men för mig finns det ett samband – och det är helt enkelt att jag skriver om sådant som fascinerar och skrämmer mig. Dessutom handlar även den här boken, liksom mina tidigare om pest och hungersnöd, om människors utsatthet och existentiella osäkerhet. Frågan om spöken finns eller inte handlar ju ytterst om vad som händer med människan efter döden. På så vis beskriver den här boken en aspekt av dödens historia, så att säga sedd från den andra sidan. Det handlar om människors sorg och rädsla inför döden, och om deras längtan efter ett liv efter detta. Helt enkelt drömmen om att ha en odödlig själ, som är så viktig för många – men inte för alla.
Svälten och Pestens år handlade om specifika händelser under specifika tider. Vålnadernas historia sträcker sig över tusentals år. Hur var det att skriva en sådan stor bok?
– Precis. Jag följer vissa fenomen från antiken fram till idag. Det är alltså en mycket bredare bok än de jag skrivit förut, den rymmer historia, filosofi, teologi och idéhistoria i ett. Det har varit en utmaning att få den att fungera som en helhet – men samtidigt oerhört givande och stimulerande att ge sig på en så övergripande historieskrivning. Liksom i mina tidigare försöker jag ändå så ofta det går förankra berättelsen i enskilda människoöden, vilket jag hoppas gör boken lättläst och läsvärd.
Jag använder frågan om spöken kan finnas eller inte för att skriva om hur människor i olika tider har sett på vad som kan vara verkligt och inte.
Boken handlar till största delen om den västerländska spöktron, men den finns väl över hela världen?
– Inom i princip alla kända kulturer har människor trott på några slags andar eller spöken, men jag försöker mig inte på att skildra hur de olika traditionerna har sett ut på olika håll på jorden, det skulle ha gjort boken alldeles för splittrad. Fokuset ligger istället på västvärldens spöktro, och i synnerhet på en skandinavisk eller i varje fall nordvästeuropeisk tradition. Det vill säga kombinationen av det antika arvet, en hednisk kultur samt det kristna inflytandet, allt det som ligger bakom många av de föreställningar om de dödas återkomst som vi ser än idag.
Vad är det som vålnadernas historia berättar om mänskligheten som inte berättats förr?
– Mycket, hoppas jag! Boken tar läsaren med på en lång och vindlande resa genom historien, från antiken fram till idag, och är full av makabra historier. Men det är också en resa genom filosofihistorien ur ett lite annorlunda perspektiv. Framförallt lyfter jag fram ny historisk forskning som visar hur viktigt det skeptiska tänkandet varit i alla tider. Även under den så kallade medeltiden, då människor brukar beskrivas som att de så självklart trodde på alla slags övernaturliga fenomen, fanns det många som inte trodde på sådant. Jag använder helt enkelt frågan om spöken kan finnas eller inte för att skriva om hur människor i olika tider har sett på vad som kan vara verkligt och inte.
En katolsk präst på 1400-talet satte fast ljus på krabbors ryggar, och lät dem krypa omkring på avstånd på kyrkogården för att få människor att tro det var de dödas själar som rörde sig bland gravstenarna.
Vad förvånade dig mest under arbetet?
– Det är nog hur viktig frågan om spöken och andar har varit – att de har setts som ett filosofiskt betydelsefullt ämne. I vissa tider har tron på dem sett som vidskepelse, men i andra epoker har de bejakats som ett bevis på att till exempel den kristna läran är sann. Sedan har jag också fascinerats av alla berättelser om fejkade spöken. I alla tider har det funnits personer som hittat på vålnader för att lura sina medmänniskor – som den katolska präst som på 1400-talet satte fast ljus på krabbors ryggar, och lät dem krypa omkring på avstånd på kyrkogården för att få människor att tro det var de dödas själar som rörde sig bland gravstenarna. Sådant är ju sjukt fascinerande!
I alla tider har människor kämpat med att acceptera livets korthet, för egen skull och när de sörjer personer som de älskat.
Har du själv börjat tro på vålnader?
– Nej, det kan jag inte säga. Jag fortsätter att vara en övertygad ateist. Men jag har fått större förståelse för de som tror, när jag sett hur tidlös övertygelsen om att de döda kan återvända faktiskt är. Ytterst handlar det om drömmen om att döden inte innebär slutet, att det kommer något sedan. I alla tider har människor kämpat med att acceptera livets korthet, för egen skull och när de sörjer personer som de älskat. Det finns en myt om att man förr i tiden inte såg på döden som en så allvarlig sak, eftersom man ändå var så övertygad om att livet fortsätter. Men så enkelt har det aldrig varit. Att tänka på spöken och andar har helt enkelt visat sig vara ett sätt att öppna upp för de stora, existentiella frågorna.