Andrev Walden om Neil deGrasse Tyson
Häromdagen nominerades Andrev Walden mycket välförtjänt till Stora journalistpriset i kategorin Årets röst. Därför passar vi på att lägga ut hans strålande förord ur Neil deGrasse Tysons Astrofysik i ljusets hastighet. Boken är en enorm internationell bästsäljare – i skrivande stund den mest sålda non fiction-boken på Amazon – och finns nu på svenska, utgiven av Volante.
Att leva i höjd med svaren utan att förstå frågorna är nästan ett slöseri med liv.
______
FÖRORD
Andrev Walden
”Han är astrofysikens Beyoncé!”
Föreslår jag när förläggaren undrar om jag kan sammanfatta Neil deGrasse Tyson i en mening.
”Astrofysikens Beyoncé…” Han smakar på orden med ett belåtet leende. ”Ta med det!”
Vi är tydligen redan överens om att jag ska skriva förordet till den svenska översättningen av Astrophysics for people in a hurry. (Och jag hade tydligen inga invändningar för nu skriver jag det.)
”Han är astrofysikens Beyoncé!”
Det där om att Neil deGrasse Tyson är astrofysikens Beyoncé var faktiskt inte helt taget ur luften. Jag hade kunnat säga att han var ”the walrus of space” och drabbat mig själv med utmaningen att forcera in en ansträngd Barry White-referens i texten. Det hade jag nog börjat ångra ungefär nu. Astrofysikens Beyoncé däremot, det är perfekt om jag får säga det själv. Det ser man tydligt på att jag plötsligt började kursivera orden för att ge dem lite tyngd.
Jämte Stephen Hawking är Neil deGrasse Tyson vår tids viktigaste ambassadör för den kosmologiska vetenskapen, en perfekt storm av kunskap och karisma. Precis som Beyoncé bottnar Tyson i hantverket. Showen är inte istället för rösten, det är den enda värdiga paketeringen av rösten. (Nu börjar Beyoncéreferensen sätta sig tycker jag.)
Neil deGrasse Tyson kan allt. Åtminstone om rymden. Och eftersom vår planet med tillhörande civilisation ligger i rymden finns det ingenting han inte kan. Tror jag. I sin podcast Startalk har astrofysikern från Bronx till och med gjort det till en löpande utmaning att inte tjuvläsa lyssnarfrågorna i de återkommande Cosmic queries-avsnitten och som trogen lyssnare kan jag bedyra att han efter åtta säsonger och ett par hundra avsnitt fortfarande aldrig blivit trängd.
Jämte Stephen Hawking är Neil deGrasse Tyson vår tids viktigaste ambassadör för den kosmologiska vetenskapen
Men det är inte den breda och uppdaterade kunskapen som gör Neil deGrasse Tyson så märkvärdig, inte heller den rasande passionen för vetenskapen och byggstenarna och historiens viktigaste nördar (han febrar gärna om Eratosthenes och Newton med tonläget hos en sexåring som pratar om legendariska pokémons). Det märkvärdiga med Tyson är att han liksom sin mentor Carl Sagan (1934–1996) kan berätta en historia, att han utan att förvanska vetenskapen kan klä den i ord som berör. Rymden är en powerballad och den handlar om oss.
Nästan alla människor är mer intresserade av rymden än de tror, de behöver bara träffa någon som kan berätta om den. Och berättelser kräver känslor, även de vetenskapligt förankrade. Om du ska nå ut till människor måste du beröra dem.
Neil deGrasse Tyson berör. När han får kosmologisk feeling kan han bergspredika om vår plats i universum, som i den här bokens avslutande kapitel, och då spelar det ingen roll om publiken består av lärda eller nyfikna, man lyssnar och man känner.
Tyson är förstås inte ensam om att kunna förklara och beröra, den teoretiska fysikern Carlo Rovellis nästan kliniskt formelbefriade handbok Sju korta lektioner i fysik sålde mer än Fifty Shades of Grey i hemlandet Italien 2015 och hans språk gränsar ofta till poesi. Steven Hawking är både saklig undergångsromantiker och astrofysikens kanske största komiker även om hans punchlines är glest doserade.
Tyson river gränser mellan populärkulturen och populärvetenskapen för att nå ut.
Men ingen har som Tyson gift in sig i den samtida populärkulturen för att nå ut med sin kosmologiska gospel. I sin podcast rör sig Tyson ogenerat mellan periodiska systemet, science fiction, mörk energi, klimatförändringar, superhjältar och neutriner. Han jobbar konsekvent jämsides olika komiker (det var här jag upptäckte den ljuvlige Eugene Mirman) för att berika det vetenskapliga samtalet med humor och ”dumma” frågor.
Tyson river gränser mellan populärkulturen och populärvetenskapen för att nå ut. Och även om han ofta roar sig med att faktagranska populärkulturen – det var Tysons beräkningar och gliringar som drev regissören James Cameron att 15 år efter premiären på storfilmen Titanic (1997) korrigera slutscenens felaktiga stjärnhimmel i en nyutgåva – så har han ingenting emot att populärkulturen tar sig vetenskapliga friheter.
Det är först när artisten betraktar vetenskapen som ett legitimt ämne som vetenskapen kan bli mainstream, menar Tyson. Eller som han nyligen kommenterade sin egen medverkan på rapparen Logics tredje album i ett direkt samtal med den ovanligt vetenskapsorienterade artisten: ”Om du ska använda vetenskapen finns mina krav på dig i ett citat av Mark Twain: ’First get your facts straight, then distort them at your leisure.’”
I tv-serien Family guy – en animerad institution som i skrivande stund rullat i 15 säsonger – kan man emellanåt skymta kärleksförklaringar till astrofysiken i de pålitligt vansinniga manusen. Som när hunden Brian och den kroniska ettåringen Stewie under en tidsresa till ögonblicket före big bang strandar utanför rumtiden i avsnitt 163. I eftertexterna syns Neil deGrasse Tyson som ”vetenskapskonsult”. Tyson och Family guy-skaparen Seth MacFarlane fann varandra 2008 och vänskapen har burit frukt för båda, men kanske mest för Tyson (och vetenskapen!) eftersom den svårt framgångsrika MacFarlane – i barndomen trollbunden av just Carl Sagan – äntligen hittade en ventil för sitt latenta intresse för kosmologin.
… full av känslor. Bombastisk, poetisk och gripande. Men korrekt.
Det var MacFarlane som släpade upp Tyson och Carl Sagans änka Ann Druyan till Fox huvudkontor och parkerade dem framför kostymerna i ledarskiktet. Tillsammans lyckades de få ett hyperkommersiellt mediahus med förgreningar i den konservativa högern att satsa pengar och prime time på en vetenskaplig dokumentärserie i 13 avsnitt: Cosmos: A Spacetime Odyssey (2014), uppföljaren till Carl Sagans Cosmos: A Personal Voyage (1980), fast nu med Neil deGrasse Tyson som reseledare i tid och rum, har setts av över 135 miljoner människor i 180 länder. Och de siffrorna är hämtade från tiden innan serien nådde Netflix.
Det är en serie full av känslor. Bombastisk, poetisk och gripande. Men korrekt. Och det var i höjd med Cosmos som Neil deGrasse Tyson sipprade ut i det kulturella grundvattnet och blev ett meme. Det finns en rik memekultur kring Tyson på internet som med tiden blivit en del av motrörelsen i Trumps vetenskapsfientliga skugga. Budskapen kretsar ofta kring att vetenskapen är – i brist på bättre ord – cool.
Klimatförändringarna är på riktigt. Neil with it.
Neil with it.
Jag är övertygad om att många i nästa generation vetenskapare, i synnerhet inom kosmologin, kommer att nämna Neil deGrasse Tyson först när de får frågan om hur de hittade till sitt fält. Men populärvetenskapens uppgift är inte bara att så frön, det är också att rusta oss alla inför nästa revolution.
Jag upphör aldrig att förvånas av hur lite människor omkring mig vet om de senaste decenniernas oerhörda framsteg i rymden. Många tror att det egentligen inte hänt så mycket efter månlandningen, kanske för att allmänintresset svalnade lite när det började bli tydligt att ingen av de andra planeterna i vårt solsystem befolkas av någon med de anatomiska förutsättningarna att hålla i en strålpistol. Eller någonting annat heller för den delen.
Många vet inte vad som pågår nu. Hur snabbt vi rör oss. Att vi har byggt kikare som låter oss titta över 13 miljarder år bakåt i tiden och studera utkanterna av vårt observerbara universum. Att vi har hittat tusentals planeter bortom vårt eget solsystem och att vi alldeles snart ska börja leta efter liv på de planeterna. Att vi nu bygger kikare som kommer låsa upp nya världar när de står klara. Vi som lever idag tillhör den allra första kullen människor i den här planetens historia som faktiskt har en rimlig chans att få svaren på de två största frågor som människan ställt.
Var kommer vi ifrån?
Är vi ensamma?
Någon kanske saknar en tredje fråga där: Vad är meningen med livet? Det är emellertid en fråga som var och en måste hitta sitt eget svar på och som tur är har några av dem kommit fram till att meningen med livet är att söka svaren på fråga 1 och 2: att förstå det universum vi lever i.
Eller, som Neil deGrasse Tyson, berätta om det.
Många vet inte vad som pågår nu. Hur snabbt vi rör oss.
Det bekymrar mig att så många människor som haft den befängda turen att födas ungefär nu inte ser krönet vi står på. Men spelar det någon roll?
Jag tycker det.
För ett tydligt exempel: Föreställ dig en globalt direktsänd presskonferens som inleds med orden ”We’re not alone” – förlåt, ”We’re not alone” – och det efterföljande skalvet genom civilisationen. Mobilflasharna, sorlet på perrongerna, summan av all gåshud. Tänk att stå där, alldeles inbäddad i det största ögonblicket i mänsklighetens historia, och inte drabbas. Åtminstone inte som du kunde drabbas. För att du inte begripit utmaningen.
Att leva i höjd med svaren utan att förstå frågorna är nästan ett slöseri med liv.
Vi behöver powerballaden om rymden, vi behöver astrofysikens Beyoncé.
